De senaste tio årens störste artist

För att förstå Jay-Z måste man också förstå var han kommer ifrån. Artikel från Cafés novembernummer. Denna version är något längre än den som publicerades och har något annorlunda kronologi. Extended Remix!

Jay-Z

Text: Jan Gradvall

Varje epok definieras av sina tidstypiska artister. När du hör Beatles tänker på du på 1960-talet. När du tänker på 1960-talet hör du Beatles.

Vilken artist kommer i efterhand att framstå som den definitiva för vår tid?

Det finns ännu inget enhetligt namn för epoken åren före och efter millennieskiftet, men vi har just genomlevt tio av de mest omvälvande åren i historien.

E-mail. Mobiltelefoner. Designerjeans. iPod. Lågprisflyg. Gratis dagstidningar. Al-Qaida. Gladiator. Ringsignalsrefränger. Retrosneakers. Jack Bauer. Plasmaskärmar. MTV Cribs. Bostadsporr. Turtle i ”Entourage”. Fildelning. MySpace. YouTube.

Ingenting av det som i dag dominerar ditt liv och ditt hem fanns för tio år sedan.
Vi har från 1996 till 2006 genomlevt IT-bubblan, IT-kraschen och IT-revanschen.

När jag tidigare i år intervjuade Ebba von Sydow talade hon om år 2000 som den avgörande tiden för hennes karriär. ”Det var då allting flöt ihop. Musik och mode, lyx med gatukultur. Det blev ett nytt fokus i media kring kändisar, en ny sorts kändisar. It-girls. Hela bling bling-kulturen.”

Och ingen har speglat och dominerat denna epok som Jay-Z.

Det var Jay-Z som med sin monumentala ”Big Pimpin’”, med en rytm hämtad från en egyptisk magdansklassiker, fångade ljudet av champagnekorkarna som exploderade runt millienneskiftet. Det var också Jay-Z som sammanfattade baksmällan i New York efter 11 september. Hans mästerverk ”The Blueprint” gavs ut samma dag som tvillingtornen föll.

Om jag bara får nämna ett enda favoritalbum genom tiderna blir det ”The Blueprint”. Det var också den skivan vi spelade i förlossningsrummet när min son föddes.

Från skivdebuten 1996 fram till den förhastade förtidspensioneringen 2003 var Jay-Z inblandad i tolv album varav osannolika åtta nådde första platsen på USA-listan. Comebackalbumet ”Kingdom Come” blir hans nionde listetta på albumlistan.

Ur ett pophistoriskt perspektiv placerar det Jay-Z efter Beatles (19 ettor) och Elvis Presley (10 ettor) men före artister som Rolling Stones, Led Zeppelin, Frank Sinatra, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Eagles, Pink Floyd, Michael Jackson och U2.

Ingen artist har heller som Jay-Z insett och utnyttjat sin fulla potential som varumärke. Som han själv uttryckte när han i fjol gästrappade med Kanye West: ”I’m not a businessman/ I am a business, man”.

Förra hösten gick det rykten om att Jay-Z funderade på att köpa Arsenal. Ryktet var falskt men det fanns faktiskt skälig grund för det. Hans förmögenhet i dag uppskattas till två miljarder kronor. Och Freddie Ljungberg – själv en del av millennieskiftets bling bling-kultur – hade nog älskat att ha Jay-Z som ägare.

För att förstå Jay-Z måste man också förstå var han kommer ifrån.

Shawn Corey Carter föddes den 4 december 1969 i Beford-Stuyvesant, Brooklyn. Många svenskar har varit på restaurangen Peter Luger i samma område. Det är en dyr restaurang, utnämnd till världens bästa steakhouse, men mentaliteten i det slitna området runt omkring lyser igenom när du ska betala. Det enda betalning som accepteras är cash. Kyparna går omkring med feta rullar med dollarsedlar, ”dead presidents”.

En bit längre in i Bed-Stuy-området ligger Marcy Houses, ett bostadskomplex med 27 olika sexvåningshus som byggdes 1949. Jay-Z, som i sina låtar ständigt lyfter fram sin bakgrund, kallar området för Marcy Projects.

”Projects” är ett gatunamnet på ”public housing”, bostadsområden uppförda av staten för att ge fattiga människor en chans att bo anständigt. Syftet med dessa projects var att bygga bort gammal slum – jämför med miljonprogrammet i Sverige – men slutresultatet blev själlösa komplex i tegel och betong där droger blivit en del av vardagen.

Alla som bor i dessa områden blir på ett eller annat sätt involverade i droghandeln. För drygt 15 år sedan gjorde jag ett reportage om droghandeln i Spanish Harlem. All handel var helt öppen för den som kunde koderna.

Jag hade en puetroricansk guide som visade hur det gick till. Vi gick några gator norrut – ”Across 110th Street” – och gick sedan in ett rivningshus. På andra våningen i huset knackade vi in en kod i vägg. Ut ur väggen – som i en lågbudgetversion av ”Mission: Impossible” – rörde sig eluttaget en decimeter utåt. I den luckan lade man sina sedlar. Därefter drogs eluttaget in i väggen och ut kom sedan en plastpåse fylld med gräs.

Eller vad man nu ville ha. Ville man ha heroin kom det ut ett litet prydligt halvgenomskinligt kuvert, identiskt med det som svenska frimärkssamlare använder. Herointillverkarna hade egna varumärken tryckta på påsarna. Det heroin som just då ansågs ha högst kvalitet pryddes med en bild på Ernie & Bert från ”Sesame Street”.

I de vanliga mataffärerna, där det kunde vara glest med varor i övrigt, fanns det alltid flera hyllmeter med bakpulver. Inte för att det bakades bullar, utan för att det är den ingrediens man använder när man gör crack.

Under mina dagar i området blev det uppenbart att alla människor som bodde där på olika sätt var beroende av droger, vare sig de ville det eller inte. De som förlorat hoppet tog dem. De som hade kvar hoppet sålde dem.

En ung musikproducent jag lärde känna hatade droger och lät sina tonårsartister skriva på kontrakt där de fick sparken om de inte skötte sin skolgång. Samtidigt var även han helt beroende av bidrag av kvarterets två lokala heroinbossar för att finansiera sin verksamhet. Drogpengar är det närmaste man kommer starta eget-bidrag i projects.

Det är mot denna verklighet man måste ställa Jay-Z:s egen bakgrund som försäljare av crack och marijuana. Han är ingen drogromantiker. Han har aldrig varit utslagen. Han är heller ingen tatuerad gängmedlem eller gangsterrappare.

Att Jay-Z gång på gång refererar till sin bakgrund inom droghandeln är snarare ett sätt att visa att han vägrat vara ett offer för sina omständigheter. Ett sätt att visa att han är en entreprenör som aldrig glömmer var han kommer ifrån.

Två av de tunnelbanelinjer som stannar vid Marcy Houses är J och Z, det är en av förklaringarna till hans artistnamn. De andra är att Jay-Z även syftar på ”Jazzy”, ett smeknamn han hade som liten, samt hans tidiga musikaliske mentor, Jaz-O.

Hans mamma, Gloria Carter, gästar på låten ”December 4th” från ”The Black Album”. Hon berättar att Jay-Z är den yngsta av hennes fyra barn och att han höll sina syskon vakna genom att hela tiden testa olika rytmkombinationer på köksbordet.

Låten ”December 4th” är Jay-Z:s komprimerade motsvarighet till Dylans bok ”Chronicles, Volume One”. Ingen journalist har ännu lyckats göra en verkligt uttömmande intervju med Jay-Z, men den historia han berättar i denna låt är egentligen rakt motsatt hiphopmyten.

Det gick bra för unge Shawn i skolan, han hade bra betyg. Men när hans pappa övergav familjen när han var tolv vände han sin ilska och frustration inåt. Det var då som han – precis som till exempel Morrissey eller Kurt Cobain – började leva större delen av sitt liv inuti sitt eget huvud.

Det bestående intrycket när man ser Jay-Z på eller bakom scenen är att bakom den hårda fasaden framstår han som lite frånvarande och nästan blyg. I filmen ”Fade To Black” från 2003, som var tänkt som hans farväl, beskriver han sin kreativa process med orden: ”I go through my ’Rain Man’.”

När Jay-Z arbetar i en skivstudio sitter han först bara stilla i ett hörn och tänker. Det finns en fin scen i ”Fade To Black” där en exalterad och väldigt tjock Timbaland halsar jordgubbsmjölk ur en trelitersdunk samtidigt som han spelar upp det ena vrickade beatet efter det andra, ända tills Jay-Z till slut hör något som han går igång på. Därefter börjar han rappa texten direkt från minnet.

Jay-Z har i en intervju i Rolling Stone beskrivit hur han har alla sina texter i huvudet utan att skriva ned dem på papper. Han bygger i stället upp långsamt upp texterna stavelse för stavelse – lägger pusslet inuti sin ”Rain Man”-hjärna – för att sedan låta allt forsa fram i ett oöverträffat flöde.

Sydstatsrapparen Bun B, som gör ett klassiskt gästinhopp hos Jay-Z i låten ”Big Pimpin’”, talar i en intervju i The Believer om hiphop som en stavelsernas konstart. Det är lika mycket flödet i stavelserna som själva orden som skiljer en bra rappare från en sämre. ”If he uses ten syllables in a line, I’m going to use fifteen. If he’s rhyming two or three words within two bars, I’m going to rhyme four or five words in two bars.”

Jay-Z:s verser präglas av en sådan musikalitet att man får gå tillbaka till instrumentala partier av John Coltrane och Miles Davis för att höra något liknande. Att det är just verserna som är det väsentliga bekräftas när man ser rappare som Jay-Z live. Låtarnas refränger, som ofta bygger ofta på samplingar, tonas i konsertversionerna snabbt ned.

Det är som om Springsteen skulle framföra ”The River” men hoppa över refrängen och lägga allt krut på verserna. På så sätt är hiphop och rock fortfarande varandras motsatser.

Även vad det gäller utseendet har Jay-Z alltid gått sin egen väg. Hans forne vapendragare, hiphopmagnaten Damon Dash, berättade i en intervju i New York Magazine i somras att ingen i Brooklyn trodde på Jay-Z till en början.

Damon Dash: ”Alla tyckte han var för gammal (Jay-Z var 27 år när han släppte sitt debutalbum); de gillade inte hur han klädde sig.” Den härskande stilen bland rappare i Brooklyn i mitten av 1990-talet var ghetto, med guldtänder och färgsprakande kläder.

Jay-Z klädde sig i stället som han kom från Harlem, en klassmarkering lika kontroversiell som om ett svenskt indieband vid samma tid försökt se ut som de kom från Östermalm. Harlem-stilen var mycket mer sofistikerad. Jay-Z var den ende rappare 1996 som bar helvita Nike Airs, den i dag klassiska modell som kallas för just ”Uptowns”, som i Uptown, Harlem.

I Jay-Z:s första video gick han inte omkring på Brooklyns gator och såg hård ut. I stället såg det redan då ut som om han redan levde det bekväma playboyliv han i dag är känd för. I videon glider Jay-Z omkring på en lyxbåt i St. Thomas, Västindien. Men verkligheten var en annan. Dash hade bara lånat båten av en vän. Videon sköts på 16 mm-film med en budget på 16 000 dollar.

Jay-Z och Damon Dash lade grunden till sina förmögenheter när de vägrade att skriva på ett vanligt skivkontrakt. I stället startade de eget skivbolag, Roc-A-Fella Records, där de gav ut Jay-Z:s debutalbum ”Reasonable Doubt”. Skivan hyllades direkt som en hiphopklassiker när den gavs ut, men nådde bara plats 23 som högst på Billboard-listan.

Roc-A-Fella Records blev de närmaste åren uppvaktade samtliga storbolag som alla ville skriva distributionsavtal. Men de höll ut tills de till slut erbjöds delägarskap av Def Jam, det mest prestigefyllda hiphopbolaget av alla. Det stora genombrottet kom med tredje albumet från 1988, förvirrande nog döpt till ”Vol 2: Hard Knock Life” som sålde i åtta miljoner exemplar.

Och sedan dess har Jay-Z lyckats med allt. Hans videor har inte bara sålt skivorna utan fungerat som skyltfönster för klädbolaget Rocawear. Allt som Jay-Z haft på sig i videorna har sålt slut i USA på ett par dagar.

Efter att Jay-Z pensionerade sig som rappare i november 2003 – ett beslut som han i ljuset av höstens comeback kallar för ”the worst retirement in history” – blev han erbjuden VD-jobbet på Def Jam Recordings.

Även det uppdraget har han skött med samma disciplin och noggrannhet som sin egen artistkarriär. Rockband som The Killers och Fall Out Boy har bevittnat hur Jay-Z kommit cyklande till deras konserter på Manhattan och ställt initierade frågor om deras musik.

Johan Lindgren på Universal, som jobbar med Def Jam i Sverige, har träffat Jay-Z på två olika internationella skivbolagsmöten och beskriver honom som väldigt proffsig, driven och smart. Jay-Z nöjer sig inte med generella beskrivningar utan vill veta exakt hur till exempel den svenska radiomarknaden fungerar.

I en intervju i Entertainment Weekly sade Jay-Z att han ser på VD-jobbet precis som på sitt jobb på gatorna runt Marcy Projects. Det är enda affärsmetod han känner till och tror på. ”On the street, you had to be a straight-up guy, you had to stand by your word.”

När jag i fjol såg Jay-Z:s adept Kanye West göra en konsert i Beatles gamla Abbey Road-studio i London var skivbolagsdirektören Jay-Z på plats i publiken. Hans flickvän Beyoncé var exalterad och ställde sig upp och skrek när Kanye gjorde några oväntade danssteg under ”Gold Digger”. Men Jay-Z själv satt stilla hela konserten – på sitt typiska sätt både närvarande och frånvarande – och verkade närmast göra mentala anteckningar.

Kanske var det då han bestämde sig med att det där med pension var förhastat. Den 27 september krönte Jay-Z sin comebackturné med en konsert på anrika Royal Albert Hall, invigt 1871 av drottning Victoria. Mer bling bling och old school än så blir det inte.

Ishinkarna i logen där jag satt var fylld av Dom Perignon. Det var Jay-Z som gjorde Cristal till världens ledande glamourchampagne. Från ”Reasonable Doubt” och framåt har Jay-Z hyllat Cristal eller ”Cris” i dussinet texter.

Men i somras fick en chef hos Cristal-tillverkaren Louis Roederer frågan det hur kändes att vara rapparnas favoritdryck. Fransmannen svarade: ”We can’t stop people from buying it”.

Jay-Z tolkade uttalandet som rasistiskt, förklarade omedelbar bojkott – och över en natt var Cristals tid som den hippa champagnen över.

Vad Roederer-chefen inte förstod är att vad Jay-Z dricker i morgon är vad Posh Beckham och Paris Hilton dricker i morgon. Hela jetsetvärlden har nu i stället gått över till Krug och Dom Perignon, ingen vill ertappas med rasistchampagne. Som New York Times konstaterade: ”That’s Jay-Z:s influence as a tastemaker”.

Samtidigt som champagnebubblorna slogs om att komma högst upp i glaset avtäcktes skynket på Royal Albert Halls scen. En stråkorkester med 25 kvinnor började spela temalåten från ”Gladiator”. Därefter var det en ren uppvisning i vem som äger 2000-talet.

Tillsammans med Memphis Bleek, som även var sidekick under Jay-Z;s avskedskonsert på Madison Square Garden i november 2003, fyrade Jay-Z av merparten av sina hitlåtar, från ”Hard Knock Life” till ”Encore” till snuttar av Notorious BIG:s ”Mo Money Mo Problems och 2Pacs ”Hail Mary”.

Beyoncé var – förstås – gäst i ett medley med hennes tre Jay-Z-samarbeten: ”’03 Bonnie & Clyde”, ”Crazy In Love” och ”Deja Vu”. Trots att de är ett av världens mest kända par har ingen av dem någonsin offentligt pratat om sitt förhållande. Det säger en del om den privata sidan hos Jay-Z.

Som inbjuda gäster på scenen i London hade de annat känt par. Chris Martin sjöng refrängen till ”(Ain’t No Love In) The Heart Of The City”. Coldplay har alltid haft högsta status hos rappare ända sedan Puff Daddy utnämnde ”Yellow” till en klassisk ballad.

Därefter var det dags för Gwyneth Paltrow. Hon gömde sig längst bak i kören men chockade alla med att verkligen kunna sjunga när hon understödde refrängen i Jay-Z:s mest poetiska låt: ”I can’t see ’em coming down my eyes/ So I gotta make the song cry”.

Men kvällens mest gripande ögonblick var gästspelet från Nas. Jay-Z och Nas hade i flera år en fejd som länge hotade att urarta på samma sätt som den mellan 2Pac och Notorious B.I.G.

När Jay-Z dissade Nas på ”The Blueprint”-spåret ”Takeover” handlade det fortfarande om vem som kunde rappa bäst. Men därefter svarade Nas med ”Ether”, en låt som inleds med pistolskott. Efter en kaskad av förolämpningar kallas Jay-Z slutligen för Gay-Z. Jay-Z replikerade igen med ”Supa Ugly” (finns endast på en mixtape) där han detaljerat beskriver om hur han har sex med Carmen Bryan, mor till Nas dotter Destiny.

Efter flera år, då de båda aldrig visade sig offentlig utan livvakter, rökte de fredspipa under Jay-Z:s ”I Declare War”-konsert i oktober 2005. Nas har sedan dess skrivit kontrakt med Jay-Z för Def Jam.

Efter att Nas framfört två egna låtar på Royal Albert Hall kom de in tillsammans på scen. Uppbackade av symfoniorkestern och Christ Martin på piano framförde de ”Dead Presidents II”, en episk låt från Jay-Z:s debutalbum ”Reasonable Doubt” som bygger en sampling från Nas ”The World Is Yours” och som mer och mer framstår som den definitiva Jay-Z-låten.

Kan det bli bättre än så? Om det inte var en historisk epok som avslutades i det ögonblicket så var det början på en ny.

(slut)



 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.