Skivrecensioner, DI Weekend
Evert Taube
Titel: Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt: Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1970
(EMI)
Betyg: 5
Hur många tonåringar önskar sig längre en skiva i juklapp? Den tiden är förbi. Skivbutikerna fylls inte längre av julklappsbytare i mellandagarna. Det är så mycket enklare att ge bort ett presentkort på iTunes.
Vad som däremot fortfarande fungerar som julklapp är en tidlös box avsedd att ställa i bokhyllan bredvid Nationalencyklopedin. Den mest sålda skivan i årets julhandel kan därför mycket väl visa sig bli den dyraste.
Evert Taube-boxen, som rymmer 231 inspelningar över elva CD-skivor, är ett kulturhistoriskt referensverk för under tusenlappen. Äldre generationer som växt upp med Taube lär börja lyssna någonstans i mitten – där finns de mest kända inspelningarna – men för den som kommer från ett rockperspektiv rekommenderas att börja från början.
Dessa magiskt raspande stenkakeinspelningar från 1920-talet, nu remastrade i Abbey Road-studion, för tankarna till tidig blues och folkmusik. Mikael Timm skriver i den 98-sidiga bok som medföljer att den unge Taube ”kom till Stockholm med samma motiv som Bob Dylan kom till New York: för att lyssna, lära och slå igenom”.
Genom boxen får vi följa en komplex och rastlös konstnärssjäl som precis som Dylan uppfann myten om sig själv. Det sjömansliv som Taube romantiserat i sina sånger var i verkligheten präglat av pennalism, våld och fattigdom. Timm skriver: ”Vad gäller beskrivningar från sjön får man snarast intrycket att han vill undvika verkligheten, kanske var den alltför smärtsam.”
Denna mörkare sida hos Evert Taube har sällan kommit fram i media, men det är där den verkliga kraften finns i denna magnifika box. Svallvågorna från Taube fortsätter ända fram till Broder Daniels ”Shoreline”.
Jan Gradvall
Povel Ramel
Titel: De bästa av Povels mångsidor: Inspelningar från åren 1944-2002
(Knäppupp/Universal)
Betyg: 5
Det hade varit frestande och kanske befogat att precis som med Evert Taube göra en komplett Povel Ramel-box. Ändå är man tacksam över att Universal valt ett helt annat upplägg i fallet Povel.
I en behändig elegant box med 5 CD har man sorterat Povels inspelningar i fem kategorier: ”Muntradören”, ”Jazzmakaren”, ”Låtbyggaren”, ”Bearbetaren” och ”Exotikern”. Sammantaget blir det ett utmärkt sätt att belysa både mångsidigheten och kreativiteten hos Povel Ramel. Boxen känns ändå helt komplett rent musikaliskt.
Exakt vad som hände inuti Povel Ramel när hans båda föräldrar dog i en bilolycka 1937 lär nog ingen få veta. Men vad som därefter vällde fram från hans inre saknar motstycke i svensk musikhistoria. Uttrycksbehov eller uttrycksglädje? Povel Ramel suddar ut skillnaden mellan de orden.
Största överraskningen i boxen, åtminstone för mig, är skivan ”Jazzmakaren” som förklarar varför till och med Duke Ellington var imponerad av den bleke svenskens sväng.
Jan Gradvall
Herman Dune
Titel: Giant
(Source/EMI)
Betyg: 4
Van Morrison och Jonathan Richman befinner på mils avstånd rent musikaliskt. En irländsk souljätte och en spenslig amerikan. Ändå är det just de två artisterna som förenas i den osannolika och oemotståndliga trion Herman Dune. Om jag förstått det rätt består trion av två svenska bröder och en schweizare som bor i Paris, sjunger om New York men har spelat in sitt senaste album i Wales. Ja, det är förvirrande. Oavsett vilket låter det som om Jonathan Richman & The Modern Lovers försökt tolka Van Morrisons ”Brown Eyed Girl” men i stället skrivit ett dussin egna låtar som är nästan lika bra. Decemberpop lika värmande som en brasa med björkved.
Jan Gradvall
The Clipse
Titel: Hell Hath No Fury
(Star Trak/Sony BMG)
Betyg: 4
I en ovanligt intelligent koppling kallade amerikanska GQ den här skivan för gangsterrappens motsvarighet till ”Yankee Hotel Foxtrot”. Bröderna Thornton, som utgör Virginia-duon The Clipse, låter inte alls som Wilco, men de närmar sig en del av amerikansk rotmusik på samma sätt. Precis som att Wilcos moderna mästerverk ”Yankee Hotel Foxtrot” lät som en närmast kubistisk version av deras tidigare folkrock och country – ett jättekliv motsvarande det Picasso gjorde tillsammans med Braque – så låter The Clipse på ”Hell Hath No Fury” som om de speglar hiphop genom ett kalejdoskop. Allt blir förvridet och deformerat men samtidigt ännu mer imponerande och tilltalande.
Jan Gradvall
+
3 MP3
Lee Hazelwood & Ann-Kristin Hedmark, ”Please Come To Boston”
Mäktig duett från Hazelwoods avskedsalbum ”Cake Or Death”, en fras han lånat från komikern Eddie Izzard.
Eric Gaddd, ”Bara himlen ser på”
Gadd har sammanfattar sin karriär på dubbel-CD:n ”Gaddamn”. Allra bäst låter denna svenska ballad från 1989.
Hello Saferide, ”iPod Xmas”
Bästa spåret från samlingen ”Oh No… It’s Christmas”. 19 svenska artister vittnar om att det inte alltid är så kul att fira jul.