Krönika, Dagens Industri
Weekend 1 december
Krönika
Jan Gradvall
Som man frågar får man svar. Den sanningen gäller även i högsta grad för intervjuteknik, oavsett om det gäller journalistisk eller i arbetslivet. Värdet av svaret har helt att göra med utformningen av själva frågan.
Bland det tydligaste exemplet på vikten av att ställa rätt frågor är sportjournalisten Peter Jihde. I morgon lördag, är det smygpremiär för hans direktsända pratshow, ”Hos Jihde”. En ny SVT-satsning som egentligen drar igång på riktigt först 2007.
Pratshowen är som genre både underskattad och överskattad. Det är väldigt lätt att göra intervjuer – men det är väldigt svårt att göra dem bra. Vad som dock talar för att just Peter Jihde kan lyckas där många andra misslyckats är att han ställer de, till synes, enklaste och rakaste frågorna i Sverige.
Peter Jihde tillhör den än så länge lilla men växande skara journalister som tagit lärdom av den kanadensiske medieprofessorn John Sawatsky. En intervjuexpert som blivit så inflytelserik att hans efternamn börjat användas som både ett substantiv och ett verb. Att göra en Sawatsky är på väg att bli ett begrepp.
John Sawatsky, som i dag hunnit fylla 58 år, började som en av Kanadas ledande undersökande journalister. Han avslöjade bland annat en spion. Efter att han därefter blev professor i journalistik på Carleton University har han arbetat på heltid med att studera och lära ut intervjumetodik.
I en intervju med National Public Radio säger Sawatsky: ”Jag ville förändra den journalistiska intervjukulturen. Vi intervjuar inte bättre i dag än vi gjorde för 30 år sedan. På flera sätt intervjuar vi sämre nu.”
Vad innebär det då att göra en Sawatsky? Ett seminarium efter Sawatsky-modellen börjar med att man plockar isär intervjun i dess beståndsdelar. Enligt John Sawatsky finns det sju dödssynder vad det gäller frågor.
Den första dödssynden är icke-frågan. Det kan tyckas vara en självklarhet att en fråga måste vara en fråga, men tittar man på TV ser man dagligen mängder av exempel på motsatsen. Vi journalister häver ur oss mängder av fakta, påståenden och egna åsikter som vi sedan vill att intervjuoffret ska kommentera. Men finns där inte ett ”var”, ”hur” eller ”varför” inflikat – tre ord som Peter Jihde alltid använder – så blir svaret nästan aldrig så utförligt som det kunde ha varit.
En annan dödssynd är överlastade frågor. En reporter frågar: ”Hur kan vi vara helt säkra på att de biologiska föräldrarna inte återfaller i missbruk?” Byråkraten svarar: ”Helt säker man aldrig vara, men bla bla bla.” Här var det formuleringen ”helt säkra” som överlastade frågan. Byråkraten tog chansen och kunde därmed lämna det mest obekväma obesvarat.
Andra exempel är slutna frågor. En fråga som ”Är du rasist?” kan verka tuff men får i 99 fall av 100 ett förutsägbart och meningslöst svar. Sawatskys recept är att frågorna i stället ska vara så öppna, neutrala och enkla som möjligt.
Nej, det är inte de smartaste frågorna som ger de bästa svaren. Tvärtom, menar Sawatsky, att ju gråare och tristare frågorna är, desto färgstarkare blir svaren.
Det gäller för intervjuaren att aldrig glömma bort vad en intervjun i grunden handlar om. Inte att göra sin egen åsikt hörd utan att få fram information och berättelser från den man intervjuar.
+
GRADVALLS VAL
DVD
”The Dick Cavett Show: Rock Icons” (Studio 65/Border). 3 DVD med nio episoder av Cavetts pratshow mellan 1969 och 1974. Mycket musik. Särskilt David Bowie och Sly Stone måste ses.
SKÅDESPELARE
Alan Arkin i bioaktuella ”Little Miss Sunshine”. Trots att Alan Arkin slog igenom som Yossarian 1970 i ”Moment 22” är det alldeles för sällan vi får se honom i riktigt bra roller.
RADIO
Bob Dylans ”Theme Time Radio Hour”. Sänds endast i USA via satellitradio. Men nu har BBC Radio 2 köpt in serien och börjar sända vid jul. Varför gör ingen svensk radiokanal samma sak?
+
BONUS NR 1:
Tyska förlaget Ear Books ger begreppet ljudbok en ny och omvänd innebörd. Ear Books ger inte ut inlästa romaner, utan stora påkostade bildböcker i coffee table-format som kompletteras med CD-skivor.
Ear Books utgåvor låter läsarna/lyssnarna uppleva allt från städer (”A Day In New York”) till Kubas vurm för amerikanska bilar (”Heroes of the revolution”). I den senare kombineras fotografen Polidoris bilar med 4 CD med stämningsskapande kubansk musik.
Svenska Playground har just börjat distribuera Ear Books ljudböcker till sex olika pop- och soulartister: The Police, Thin Lizzy, Stevie Wonder, The Jam, Dusty Springfield och Marvin Gaye.
Själva böckerna är i LP-format med drygt 100 sidor med bild och text på engelska. I varje bok medföljer 4 CD med artistens musik.
Inget för samlarna som redan har allt – urvalet är detsamma som i tidigare utgivna CD-boxar – men perfekt som musikalisk allmänbildning och som pedagogisk nybörjarintroduktion. Bilderna på artisterna kan vara en lika lockande inkörsport som musiken.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Kärleken till musik tar ingen hänsyn till vad som är aktuellt eller inte. Vi lyssnar alla lika mycket på gamla skivor som på nya. Precis detta kommer till uttryck på det växande fenomenet av musikbloggar.
Runt omkring i världen dyker det just nu upp musikälskare som använder bloggformatet till att missionera om sina favoritlåtar. Några av bloggarna, som lägger upp helt nya eller till och med outgivna artister, har tvingats stänga på grund av juridiska påtryckningar. Tyska skivbolaget Kompakt tvingade nyligen några svenska mp3-bloggar att ta bort låtar med deras artister.
Men merparten av musikbloggarna använder sina hemsidor till att tipsa om gamla låtar, bortglömda eller svåråtkomliga, på ett sätt som knappast leder till minskade intäkter för någon. Att gå in och lyssna på dessa bloggar är både inspirerande och rörande. Urvalen förses ofta med personliga kommentarer.
Bloggen Keep The Coffee Coming görs av en medelålders kvinna i Massachusetts. På vardagar lägger hon ut folkmusiklåtar. På helgerna kan det vara vad som helst från John Prine till Carole King. Nyligen hittade jag en Nick Drake-låt hos henne som jag hade missat innan.
Nästan ingen av musikbloggarna sätter ut sina riktiga namn. Men att döma av den kortfattade information som finns på sidan jobbar hon som lärare.
The Number One Songs In Heaven görs av engelsk soulälskare. När han nyligen fick en dotter lade han – bredvid en bild på sin baby – upp pärlor som The Originals ”Nothing In This World Like My Baby” och James Carrs ”Loveable Girl”.
Om låtarna finns i nedladdningsbara format, som dessa gjorde, ligger de ofta bara ute en kort tid. Ingen av bloggarna vill stöta sig med skivindustrin eller tjänar några pengar på sina sajter.
Och när man hittat en musikblogg hittar man lätt många fler. Alla länkar till varandra. För att hitta de nämnda bloggarna kan man bara googla namnen.
Jan Gradvall