Designen är död

I ”Fyra nyanser av brunt” spelar Henrik Schyffert en designberoende hotellägare som tappar spelkulorna när hans fru ställer fram trägubbe av Hadar Cars. Men det var för två år sedan. I dag hade det varit rätt att låta statyn stå kvar. Från Residence Trend & Hem.

Designen är död

Text: Jan Gradvall

När dörrarna slås upp till ett nytt hotell av Ian Schrager vet vi vad vi kan förvänta oss. Svalt och sobert. Hipp elegans. En lobby som för tankarna till en bar eller nattklubb. Och toaletter så designade att man behöver medlemskap i Mensa för att hitta spolknappen.

Så har det varit ända sedan Ian Schrager 1984 öppnade Morgans på Manhattan, det första av hans berömda boutique hotels.

Ian Schrager var först med att inte bara erbjuda rum för natten utan att även sälja en livsstil till gästerna. När man vid hemkomsten från resan rekommenderade hotellet till sina vänner talade man inte om läget eller servicen utan hur snygga fåtöljerna och tändsticksaskarna var.

Ian Schragers hotellkoncept har blivit ett av samtidens mest framgångsrika. Förutom hans egna hotell i städer som New York, Los Angeles, Miami, San Fransisco och London finns det i dag mer eller mindre uppenbara Schrager-kopior i alla städer i världen.

På Vasagatan i Stockholm finns till exempel Nordic Light och Nordic Sea, två hotell som på sin hemsida hävdar att de ”skapar förutsättningar för kreativa möten med design”. Nej, det är inte Mondrian och Standard på Sunset Strip, men rent utseendemässigt är det i samma kvarter.

Alla hotell vill numera vara sobra designhotell. Alla lockar med design i fyra nyanser av vitt.

Det var därför många tappade hakan när Ian Schrager, som i dag hunnit fylla 60, i augusti öppnade portarna till det nyrenoverade Gramercy Park Hotel på Manhattan. Det här var något helt annat.

Dunkelt, nästan murrigt. Ljus som knappt tilläts strila in genom mörka, tunga sammetsgardiner. Eklektiskt bohemiskt, fullt av excentriska detaljer. Allt formgivet på plats av konstnären Julian Schnabel.

När Ian Schrager vid invigningen intervjuades i Time Magazine förklarade han sin kursändring: ”Det kommer att komma en backlash mot all denna branding. Allt som är hippt sugs omedelbart upp och blir mainstream. Jag ville i stället göra något individualiserat och unikt.”

Individualiserat och unikt. Lita på att det kommer att bli ledorden för formgivning och lyxvaror de närmaste åren. När design blivit allemansgods kommer den som vill vara verkligt exklusiv att söka efter något annat. Något som inte är lika lätt att kopiera

”Titta på vad som är den trånga sektorn i samhället”, säger framtidsstrategen Magnus Lindkvist. ”Tidigare var det pengar som var en bristvara. Men i dag, när det dessutom nästan är gratis att låna pengar, är det många som kan köpa lyxvaror. Den nya bristvaran i dag är i stället tid. Att säga att man tillbringat två veckor på en asketisk retreat imponerar mycket mer än man åkte helikopter till St. Tropez över helgen.”

Denna trend bekräftas av en trendrapport gjord på uppdrag av American Express. Rapporten ”21s Centurion Living” är resultatet av en undersökning ledd av en panel med inflytelserika internationella trendskapare som Alexander McQueen, Giorgio Armani, Tyler Brûlé och just Ian Schrager.

Enligt ”21st Centurion Living” går det att dela in lyxlivet i fyra olika stadier.

1. Ha-galen lyx. Köpa Rolex, halsa champagne. Även känt som Trustor-livsstilen.
2. Nyfiken lyx. ”Den här Bourgognen från 1998 är faktiskt ännu trevligare än den från 1990 vi drack i går.”
3. Krävande lyx. Tryffel inköpt i Östermalmshallen? Bah! Man ska naturligtvis ha grävt upp den själv under en lerig vecka i Ligurien.
4. Meditativ lyx. Från att vara förknippat med produkter blir lyx något man förknippar med upplevelser

Det är i den fjärde stadiet, där nyckelordet är medvetenhet, som vi befinner oss just nu. Madelaine Levy, chefredaktör på tidningen Bon, skrev en krönika om rapporten i veckotidningen Fokus med rubriken ”Den nya lyxen”. Madelaine Levy skrev att detta är goda nyheter och avslutade sin text med att hävda att ”materialismen är passé” och ”ett gott samvete är höstens moderiktigaste accessoar”.

Men stämmer det verkligen? Man ska inte glömma bort att alla som siar om trender alltid gör det utifrån sina egna erfarenheter. Så sent som i slutet av 1990-talet var det fler uppburna svenska trendföreläsare som menade att märkeshysterin inom modet nu slutligen där. I stället skulle våra garderober präglas av färre utvalda basplagg av så hög kvalitet att man kunde bära dem i tio år.

Vad hände? Jo, kort därefter kom Paris Hilton och Ebba von Sydow och drämde handväskorna i huvudet på resonemanget. Att några medelålders trendorakel var trötta på ytliga trender innebar inte att tjugoåringarna var det. Tvärtom fanns det en ny generation i startblocken, ivrig att sätta nya personbästa på sträckan mellan NK och Natalie Schuterman.

Med facit i hand kan man konstatera att rätt märke har aldrig varit så viktigt som under 2000-talet. Inte ens på 1980-talet kunde man drömma om att det en dag skulle finnas en marknad för jeans för över 10 000 kronor.

Av samma anledning bör man även vara skeptisk mot slutsatserna i rapporter som ”21st Centurion Living”. Vad panelmedlemmarna pratar om är i själva verket sin egen syn på lyx. Det är inte världen i stort utan Giorgio Armani själv som gått igenom alla lyxens fyra olika stadier och nu efterlyser något mer beständigt för att känna sig hel och lycklig.

Direkt patetisk blir rapporten när den dessutom förutspår lyxlivets kommande femte stadium. Ett distillat av de tidigare faserna där lärdomen är att ”det bästa är värt att värt att vänta på”. Är det Buddha som talar? Eller är något av ”Fånga dagen”-varianterna bland gratulationskorten i blomsteraffären?

Vad såväl det andra, tredje, fjärde som femte lyxstadiet handlar om är egentligen bara nya sätt att hävda att man hålla avståndet från kreti och pleti. Nya sätt att visa att man har bättre koll än andra.

För ett par miljarder rysssar och kineser, vilka precis fått sina första kreditkort, är det fortfarande det första lyxstadiet som gäller. Nej, så länge världen är ojämlik kommer materialismen kommer aldrig att bli passé.

Men det positiva med att lyxbegreppet förändras, oavsett varför det gör det, är att det leder till en sundare syn på formgivning och tillverkning.

Design var något man kunde konsumera och masstillverka. Det som nu kommer i stället – det individualiserade och det unika – innebär i stället en återgång till hantverket. Mindre koncept, mer konsthantverk.

Precis som det var före industrialismen blir det mindre viktigt vem som kommit på konceptet till en ny möbel än vem som snickrat ihop den. När Knut Knutson i ”Antikrundan” lägger sig på knä och exalterat smeker ett skåp från 1700-talet är det samspelet mellan form och hantverk han faller i trans över.

Så kommer vi även snart att definiera verkliga lyxmöbler och lyxprylar. Det är något osunt med att gå och peka på en hylla i ett showroom och sedan få vänta i sex veckor tills någon lågavlönad limmat ihop den.

Det finns en parallell utveckling inom maten. I en av årets mest hyllade böcker, ”Heat”, bestämmer sig den matälskande journalisten Bill Buford för att lära sig hantverket från grunden.

Han åker till Italien och jobbar oavlönad som lärling hos kockar och slaktare. Till slut köper han en hel gris, kör hem den på sin vespa, släpar in den i hissen till sin New York-lägenhet och styckar den sedan själv i köket.

Bill Bufords insikt blir att ju närmare man kommer matens ursprung, desto bättre smakar den. Har man en gång lärt sig hantverket från grunden är det omöjligt att fortsätta köpa i alla bemärkelser smaklöst lågpriskött som kommer från inspärrade kor i en köttfabrik.

Att enbart köpa dyrt kött från en utvald slaktare kanske kan kallas höjden av matsnobberi, men det kan lika gärna kallas respekt för naturen och ursprunget.

Man kan också tolka Ian Schragers strävan efter ett mer individualiserat och unikt uttryck som att Wallpaper-eran nu slutligen är över. En bieffekt av de senaste tio årens Wallpaper-ledda designmedvenhet har blivit att alla hotell, barer och affärer i västvästvärldens storstäder i dag ser exakt likadana ut.

Fredrik Strage skrev i fjol en DN-krönika: ”Det spelar ingen roll om jag åkt till London, Paris, New York, Los Angeles eller Berlin. Kulturellt och mentalt förflyttar jag mig inte en millimeter från det så kallade SoFo-området på Södermalm i Stockholm.”

I Killinggängets film ”Fyra nyanser av brunt” spelar Henrik Schyffert en designberoende hotellägare som tappar spelkulorna när hans fru mitt i den perfekta inredningen ställer dit en trägubbe av Hadar Cars.

Men det var för två år sedan. I dag hade det varit rätt att låta den handgjorda statyn stå kvar.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.