Krönika, Dagens Industri
Weekend 20 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Varje gång Hollywood gör en ny film glömmer man bort en målgrupp: världens tre miljarder kvinnor. Under 2005 gjordes det inte en enda påkostad storfilm i Hollywood med en kvinna i ensam huvudroll. Att det närmaste man kom var Naomi Watts i ”King Kong” är nästan övertydligt symboliskt. Eller att Oscar för bästa kvinnliga huvudroll gick till Reese Witherspoon i ”Walk the line” som i den filmen bara hade en biroll som Johnny Cashs fru.
Hur kan detta vara möjligt? Hur kan det komma sig att den mest kommersiellt drivna industrin av alla tillåter sig att missa en så gigantisk målgrupp? Enligt Christine Spies på Entertainment Weekly, som gått till botten med mysteriet, är den troligaste förklaringen en marknadsföringsterm som kallas kvadrantteorin.
Kvadrantteorin går ut på att man delar in biopubliken i fyra olika grupper: män över 25, män under 25, kvinnor över 25, kvinnor under 25. Det borde vara logiskt att man därmed gör fyra olika sorters filmer – en för varje målgrupp – men i hopp om maximerad vinst försöker de stora filmbolagen i stället nå alla fyra samtidigt.
Vad som till att börja med därmed faller bort är den äldre målgruppen. Under 25 går mycket mer på bio än över 25. Eftersom statistik visar att tjejer är beredda att följa med på så kallat typiska grabbfilmer – medan unga män sällan vill följda med på tjejfilmer – försvinner sedan målgruppen kvinnor helt och hållet.
Det är därför de amerikanska filmer som i dag har högst budget för inspelning och marknadsföring alltid är filmer som ”Pirates of the Carribean”, ”X-men”, ”Stålmannen” och ”Sagan om ringen”.
Fördelen med att främst rikta sig till män under 25 är också att det också är den målgrupp som är lättast att locka till premiärhelgen. Det är vid premiärhelgen som den allt viktigare fokuseringen i media är som störst.
Att mer komplexa filmer i dramagenren – den sortens filmer som ofta lockar den stora kvinnliga publiken – kan spela in lika mycket pengar på tio veckor som en actionfilm drar in på en ”rekordhelg” leder däremot inte till några rubriker. Eller till några TV-inslag om köande utanför biografen.
Nina Jacobson, som fram till helt nyligen var VD för Walt Disney Motion Picture Group, säger till New York Times att just drama är den genre som passar sämst i dagens bioklimat. ”Publiken vill skratta tillsammans med andra människor, vill bli skrämda tillsammans med andra och vill även se ett spektakel med andra. Det är den typen av filmer som får dem att gå till biograferna. Drama, däremot, är något de lika gärna kan hyra senare och se ensamma hemma i soffan. Och stora kvinnoroller på film tenderar att vara just dramaroller. Väldigt få skådespelerskor – Julia Roberts i ”Erin Brockovich” – kan dra en storpublik till en dramafilm.”
Ett annat undantag är Meryl Streep som på 1980-talet drog en storpublik med filmer som ”Kramer mot Kramer”, ”Sofies val” och ”Mitt Afrika”. Det säger mycket om Hollywoods förvridna syn på dagens biopublik att det betraktas som ”årets överraskning” att den senaste filmen med Meryl Streep, förvisso en komedi, blivit en sådan succé.
Komedin ”Djävulen bär Prada”, som har svensk premiär, har hittills dragit in en miljard kronor enbart i USA, vilket gjort fem gånger så lönsam som till exempel ”Mission: Impossible III”. Det borde det inte vara någon överraskning att det även på 2000-talet finns en publik – svältfödd på bra kvinnoroller – som gärna betalar för att se Meryl Streep på bio. Särskilt inte som Meryl Streep, 57, rent matematiskt är en fem gånger bättre skådespelare än Tom Cruise.
(slut)
GRADVALLS VAL
FORM
Matthew Robertson, ”Factory Records: The Complete Graphic Album” (Thames & Hudson) Praktfull bok i coffee table-format om det skivbolag som 1978 till 1992 inte bara skrev musikhistoria utan designhistoria.
BOK
Martin Kellerman, ”So Whatcha Sayin’” (Kartago). Intervjubok där Rocky-tecknaren möter musiker. Radikalt exempel på att en miljöteckning kan fånga essensen hos en artist bättre än alla frågor och intervjusvar.
DVD
Den ledande trenden inom film och TV fortsätter att vara ”real”. Bland veckans nya hyrfilmer finns ”Real Miami Vice: Stories From The Squad” och ”Real Pirates of The Carribean: Piracy Through The Centuries”.
+
BONUS NR 1:
Svenska musikframgångar i utlandet är just nu lika med bröderna Åhlund. Klas Åhlund, född 1972, och Jocke Åhlund, född 1970, är två gamla hårdrockare/punkare från Bagarmossen som just nu lyckas med allt både som artister och producenter.
Den som följer ”Entourage” på SVT och Canal+ har i olika avsnitt kunnat höra både Caesars ”Jerk It Out” (Jocke) och Teddybears ”Cobrastyle” (Klas & Jocke).
”Jerk It Out” har använts i en uppmärksammad reklamfilm för Apples iPod men fortsätter att vara aktuell. Förutom i flera andra reklamfilmer har Caesars låt även dykt upp i trailers för tre olika storfilmer från Hollywood: ”Deuce Bigalow 2”, ”Rosa Pantern” och senast ”Clerks 2”.
Precis som ”Jerk It Out” börjat svalna har den ersatts av Teddybears ”Cobrastyle” som – hittills – använts i reklamfilmer för Heineken, WWE (amerikansk brottning) och Tab Energy Drinks. Låten hörs även i trailern till Jessica Simpson-filmen ”Employee Of The Month”.
Teddybears, som länge gått på sparlåga i Sverige, har just albumdebuterat i USA på Big Beat/Atlantic. En specialutgåva för den amerikanska marknaden kallad ”Soft Machine”, där en av gästerna är Iggy Pop som hoppar in som gästsångare på ”Punkrocker”. Skivan hyllas i senaste Entertainment Weekly som ”the very distillation of sunshine”.
Klas Åhlund har även producerat Bo Kasper Orkesters stora hösthit ”I samma bil” samt Robyns Grammy-vinnande album från i fjol.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Popmusikers fejkade historia har blivit en klassisk poptradition. När Peter Len-Marc Fransson från Trollhättan skulle skivdebutera valde han att byta namn till Peter LeMarc.
Peter Fransson lät inte så kul. Det fanns dessutom redan en Peter Fransson som sjöng i hårdrockbandet Zorry. Hans udda mellannamn Len-Marc – hans föräldrars kompromiss mellan Lennart och Marcus – förkortades därför till den nya efternamnet LeMarc
I en briljant pressrelease författad av Anders Westgårdh, sedemera chefredaktör för GT och i dag kolumnist på Aftonbladet, förkunnades att artistens familj kom från Ungern. En skribent på den då ledande rocktidningen Schlager svalde hela betet och skrev att han kunde höra artistens ”ungerska påbrå” i musiken.
Senaste lyckade popfejken är signerad Dave Stewart. De senaste åren har rockkritiker kastat sig över den ena bortglömda folkrockmästerverket från 1970-talet efter det andra.
Nyligen dök det upp en magisk skiva från 1974 med Platinum Weird, ett legendariskt band med sångerskan Erin Grace, där en ung Dave Stewart var medlem. Bandet spelade in skiva för Elton Johns skivbolag Rocket Man som dock aldrig gavs ut och har legat i arkivet fram till nu.
Det är bara det att detta sjuttiotalsmästerverk är helt nyskrivet och nyinspelat. Sångerskan som sjunger i Dave Stewarts gamla band – förlåt, nya band – heter Kara Dioguardi och är låtskrivare åt bland andra Kelly Clarkson och Hillary Duff.
Men för att göra historien mer trovärdig kokade Dave Stewart ihop en hel dokumentär om Platinum Weird som visats på VH1. I dokumentären intervjuas bland andra Christina Aguilera, som kommer ihåg att hon hörde Platinum Weird i huset där hon växte upp, och Stevie Nicks, som säger att hon snott sin klädstil från Erin Grace.
Plus att både Bob Geldof och Mick Jagger antyder att de legat med henne. Jagger: ”She was the ultimate rock chic”.
Platinum Weirds album ”Make Believe” finns ute nu på bolaget Weapons Of Mass Destruction.
Jan Gradvall