Wabi: Enkelhetens estetik

Att hämta näring och kraft från ett vakuum. Kopplingen mellan den japanska teceremonin och Brian Eno. Artikel från Intrig 1995.

Text: Jan Gradvall

Ju större bombardemang av information vi utsetts för, desto mer ökar behovet av att kunna sortera och skärma av. Ett alternativ är naturligtvis att stänga av helt. Att fly storstadsstressen genom att flytta ut på landet, att lägga filofaxen på hyllan och istället plocka ned trädgårdshandskarna. Den som ändå vill eller måste bo kvar i en storstad, med de möjligheter till arbetstillfällen samt social och intellektuell stimulans som det innebär, får försöka skärma av kaoset på andra sätt.

På Konstfack i Stockholm visades i våras ett uppmärksammat examensarbete på Institutionen för inredningsarktitektur och möbler som just handlade om att mitt i en kaotisk storstad ändå kunna bo i en lugn oas befriad från allt brus. ”Då man passerar tröskeln ska man kliva in i en ny värld; en värld av lugn och stillhet”.

En av de mest nydanande och uppmärksammade musikformerna på senare tid är ambient techno. Ett slags elektronisk instrumentalmusik, lågmäld och meditativ, med syfte att bilda en bakgrund till lyssningsrummet, snarare än att som traditionell musik helt dominera det; ambient betyder också omgivande, kringliggande.

Bland tongivande artister inom genren kan nämnas till exempel Aphex Twin, Future Sound of London och Black Dog Productions. Det gemensamma för nästan alla ambient techno-artister är att de är unga européer (mest engelsmän) som lever och rör sig mitt i den pulserande, högljudda klubbvärlden och nutidssamhället, men gör musik som medvetet är en motsats till denna värld – musik som ett andningshål.

Precis som arkitekterna Claesson, Koivisto & Rune arbetar de efter principen att varje utesluten takt eller ton är vinst, ”less is more”, för att istället lyfta fram fri, tom rymd. Att lyssna på till exempel Aphex Twins ”Selected Ambient Works, vol II” i hörlurar, sittande i ett informationsintensivt rum omgiven av dator, TV, fax och tidningar, ger också upplevelsen av att mitt i kaoset kliva i ”en ny värld; en värld av lugn och stillhet”. Ambient techno handlar i högsta grad om enkelhetens estetik. Intervjusvar från de nämnda artisterna, när de talar om vad de vill uppnå med sin musik, låter också som hämtade från ”The Book of Tea”.

En given förebild för ambient techno-artister är Brian Eno. Denne världsberömde producent och musiker, som samarbetat bland annat med Roxy Music, David Bowie, U2 och alltid varit långt före sin tid, myntade termen ambient redan i mitten av sjuttiotalet. Den avgörande impuls som utlöste idén fick Eno av en slump.

Under en sjukdomsperiod, då han låg hemma oförmögen att orka röra sig, fick han en present av en god vän: en skiva med harpamusik från 1700-talet. Han lade på skivan på stereon, kollapsade återigen på sängen och upptäckte då att han dels satt på volymen väldigt lågt, dels att ena stereokanalen inte fungerade. Oförmögen att orka resa sig igen låg han kvar och lyssnade i alla fall, och genom att göra så uppenbarade sig ett nytt sätt att lyssna. Istället för att stå ut från sin omgivning, ungefär som ett fartyg på ett hav, blev musiken en del av den oceanen jämsides med andra transienta effekter i det rum han befann sig, som ljus, skuggor, färger, smak och ljud.

I fjol gavs det ut två CD-boxar som sammanfattade Brian Enos musikaliska karriär. I förordet till den instrumentala CD-boxen, vilken till stor del upptas av ambientmusik, försöker journalisten och musikvetaren David Toop beskriva upplevelsen av ambientmusik genom att likna den vid upplevelsen av en japansk trädgård.

Toop skriver:

”Om du har tillfällighet att sitta i en timme i någon av de mer undangömda japanska trädgårdarna i Kyoto, kommer flera olika samtidiga intryck att göra sig till känna. Lugnet verkar öppna en sinnesro som riktar in kroppens receptivitet mot en flimrande omgivning av miniatyrhändelser – en fjäril landar på mossa, oregelbundna vattendroppar, insektsurr, reflektioner av fukt på bambupålar, skrapet från en gammal kvinnna som kräver ogräs från en stig. Det finns även halvfeta penseldrag i bilden. En gigantisk karp hoppar upp, och plaskar sedan tillbaka ned i den konstgjorda dammen. En hydorifågel flaxar högljutt genom bambuplattformar som leder in grenar och löv till behagliga former. En kråka kraxar.

Omgivningen har snillrikt designats för att få fram denna sinnestämning. För några minuter sedan, kanske du hade gått över en hektisk genomfartsgata. Det är alla ljudföroreningar i det nutida Japan, tillsammans med påminnelser om Japans isolerade, stridslystna kejserliga förflutna och det industriella, politiska, teknologiska nuet. Men trädgården är en estetisk, begrundande konstruktion, ett hjälpande verktyg, som under en kort period hänskjuter detta förgrundsskrammel och oväsen till kanterna av bilden och fokuserar istället på flytande mönster av ljus, skugga, färg, lukt, ljud och tystnad.”

David Toop skriver att en japansk trädgård och Brian Enos ambient-musik fungerar på liknande sätt och att båda kan öppna dörrar till det territorium som en del vetenskapsmän beskrivit som ”på kanten till kaos”. Eller jämför med Mies van der Rohes paviljong i Barcelona: att vila ut där efter en promenad genom den infernaliska katalanska trafiken, öppnar en sinnesro jämförbar med att efter en informationsintensiv arbetsdag komma hem och lyssna på Brian Eno-boxen och dricka grönt japansk té. Det är för övrigt säkert bara en tidsfråga innan någon ambientmusiker gör ett album med titeln ”Less is more”.

Den japanska téceremonien kallas chanoyu. Té har odlats och druckits i över tusen år. I ”The Book of Tea” skriver Kakuzo Okakura att man mycket tidigt insåg att té ”lindrade trötthet, gladde skälen, stärkte viljan och återställde synskärpan”. Buddistiska munkar drack (och dricker) till exempel mycket té för att undvika dåsighet under de långa meditationstimmarna. Okakura nämner väldigt få delaljer om hur téceremonien egentligen går till, förmodligen för att principen är så enkel (eller svår) som att under någon timme helt skärma av omvärlden och istället koncentrera sig på att koka och njuta av té.

Okakura: ”Harmoin är inte bara relaterad till den sociala dimensionen av en tésammankomst, utan även till hållningen av våra liv i samspel med naturen. Medan nutida liv erbjuder oss tillgång till många bekvämligheter som gör det möjligt att leva från dag till dag utan hänsyn till den naturliga världen, finns det i hjärtat av chanoyu (téceremonin) ett intrikat och subtilt samspel med ens omgivning.”

Kakuzo skrev detta i början på 1900-talet. Antalet ”bekvämligheter” som gör att vi omedvetet eller medvetet lever dag till dag utan hänsyn till den naturliga världen har idag mångdubblats, till och med tusenfaldigas, och hans analys blir därmed idag mer relevant än någonsin.
På ett annat ställe i boken skriver Okakura: ”Filosofin om té handlar inte bara om estetik i den vanliga betydelsen av termen, eftersom det tillsammans med etik och religion uttrycker hela vårt synsätt om människan och naturen. Det är hygien, eftersom det upprätthåller renlighet; det är ekonomiska aspekter, eftersom det visar bekvämlighet i enkelhet snarare än i det komplexa och dyrbara; det är moralisk geometri, på så sätt att det definierar vår uppfattning av proportion i förhållande till universum”.

Enkelhetens estetik, wabi, handlar alltså om det slitna uttrycket om att kunna se det stora i det lilla. Den som bygger upp hela sitt liv som en enda stor längtan efter något annat, om det nu så är längtan efter semestern eller flytta-ut-på-landet-för-gott, blir inte lycklig. Den som däremot förmår hitta andrum varje dag, mitt i vardagen, mitt i sitt hem, detta genom att på något sätt skärma av, har större möjlighet att leva harmoniskt. Arkitekterna Claesson, Koivisto & Rune uttrycker samma sak, om än på ett något bryskt sätt: ”Man måste ifrågasätta invanda mönster och konventioner för att frigöra sitt seende. Boendet kräver vilja att befria sig från förtrycket av överflödig komplexitet.”

Att skärma av kan innebära olika saker för olika människor. I Peter Höegs uppmärksammade roman ”Fröken Smillas känsla för snö” säger en av personerna: ”De senaste trettio år har jag bara gått i vitt. Om man begränsar det jordiska släpper man tanken fri mot det andliga”. Ett helt land kan också välja att avskärma sig. Kakuzo Okakura skriver 1906: ”Den långa isoleringen av Japan från resten av världen, så främjande för själviakttagelse, har varit mycket fördelaktig för utvecklingen av tékulturen.”

David Bowie uppnådde en artistisk höjdpunkt 1977 genom att helt skärma av och i alla bemärkelser ”befria sig från förtrycket av överlödig komplexitet”. I samarbete med just Brian Eno försatte han sig i självvald exil i Berlin, där han levde i en trång lägenhet med persiennerna neddragna hela dagen, helt avskärmad från all tänkbar stimulans/distraktion utifrån, enligt principen ”nothing to read, nothing to say”. Istället ägnade han sig helt åt det Okakura kallar själviakttagelse, och resultatet blev vad som fortfarande betraktas som en i rockvärlden oöverträffad kreativ förlösning. Under endast tio månader producerade Bowie hela fyra album i Berlin: ”Low”. ”Heroes”, ”The Idiot”, och ”Lust For Life” (de två sistnämnda åt Iggy Pop); samtliga unisont hyllade som mästerverk.

Att hämta näring och kraft från ett vakuum är en mycket gammal tanke i japansk filosofi. Okakura gör flera kopplingar mellan téceremonien och läran om zen och taosim, och skriver att den store Laotse, grundaren av taoism, hävdade att endast i vakuum finns det verkligen livsnödiga. ”Verkligen av ett rum, till exempel, fanns (enligt Laotse) i det tomma utrymmet mellan tak och väggar, inte i själva väggarna och taket. Användbarhet hos en vattenkaraff uppehåller sig i den tomhet där vattnet kan förvaras, inte i formen av vattenkannan eller i det material den är gjord av.”

Okakura skriver att dessa taoistiska idéer ligger till grund för en mycket stor del av den japanska kulturen. ”Inom en sport som jiu-jitsu, försöker man till exempel dra ut och utmatta motståndarens styrka genom icke-motstånd, vakuum, för att konservera sin egen styrka för seger i den slutgiltiga kampen. Inom konsten illustreras vikten av samma princip genom värdet av antydan. Genom att lämna något osagt får betraktaren en chans att slutföra idén och sålunda drar ett verkligt mästerverk till sig din uppmärksamhet på ett oemotståndligt sätt tills du själv verkar bli en av det. Ett vakuum finns där för dig att träda in i och fylla upp till bredden av din estetiska känsla.”

Jämför med känslan när vi träder in en japansk trädgård, Mies van der Rohes Barcelona-paviljong eller varför inte de husritningarna som Claesson, Koivisto & Rune presenterat. ”Genom att reducera antalet objekt lyfts rummets sanna arkitektur fram. Med endast volym, yta, material, ljus och skugga blir rymden närvarande”, som trion själva skriver. Eller jämför med till exempel glasformgivare eller konstnärer vilka gör verk som inser värdet av antydan, och därmed skapar ett vakuum som lockar in betraktaren. Wabi, en enkelhetens estetik. Ett något extremt exempel på principen om vakuum är kompositören John Cages musikstycke ”4.33”, som anses som en föregångare till hela ambientmusiken. I notbladet instruerar Cage musikern eller musikerna att inte spela en ton under just 4 minuter och 33 sekunder. Hur de markerar början och slutet av stycket är upp till musikern själv, men pianister som framför ”4.33” brukar helt enkelt bara öppna och stänga tangetlocket.

Att eftersträva vakuum innebär dock inte att eftersträva någonting statiskt, tvärtom. Okakura redogör för den taoistiska uppfattningen om att odödlighet ligger i evig förändring. Det är processen, gärningen, som är intressant. Det är slutförandet, inte det slutförda, som är vitalt. Okakura skriver till exempel i inledningen till ”The Book of Tea”: ”Det finns inte ett enda recept för att göra det perfekta téet, precis som det inte finns några regler för att producera en Titian eller en Sesson. Varje preparation av tébladen har sin individualitet, sin speciella samhörighet med vatten och hetta, sina ärftliga minnen att återkalla, sin egen metod av berätta en historia. Det verkligt vackra måste alltid finnas i det.”

I den tidigare nämnda texten som medföljer CD-boxen med Brian Enos instrumentala verk intervjuar journalisten David Toop artisten själv och ber Eno utveckla sina teorier om att i ambient-musikens japanska trädgård befinna sig ”på gränsen till kaos”, eller i det vakuum som Laotse talar om. ”Vad är denna mystiska vändpunkt mellan ordning och kaos där allt liv verkar uppstå?” Brian Eno, som talar med Toop i telefon, fortsätter: ”Jag sitter just nu här och tittar ut genom fönstret. Det är en lönn med röda blad framför fönstret, och i takten med att trädet rör sig i vinden, ändras färgen på löven när solen lyser genom dem. Det finns tillräckligt mycket variation i det för att få mig att titta ganska lång tid. Men det kommer heller aldrig i ordning. Jag identifierar en form som jag gillar och den förändras igen. Så det är den obeständiga och inte-helt-upprepande känslan som jag tycker om.”

Okakura återkommer flera gånger till att det mest åtråvärda inte är perfekt i bemärkelsen statiskt. Han skriver att när man till exempel dammar och städar, vilket betraktas som en konst i Japan, inte nödvändigtvis måste städa allt. ”Vatten som droppat från en blomvas behöver inte torkas bort, eftersom det kan väcka tankar om fukt och svalhet.” Det finns också en japansk sägen om fadern Rikiu som ber sin son, Shoan, att städa trägårdsgången. Shoan sopar gången, men fadern säger att det inte ser tillräckligt städat ut. Efter att ha städat ytterligare en timme säger Shoan till Rikiu: ”Far, det finns inget mer att göra. Trappstegen har tvättas för tredje gången, träden och buskarna har vattnats, mossan och laven skiner av frisk grönska; inte en kvist, inte ett löv har jag lämnat på marken”. Fadern svarade: ”Unga dåre, det är inte på det viset en trädgårdsgång bör sopas” Därefter gick fadern fram till ett sträd, och skakade det så att röda och gyllene löv föll ned på marken; bitar av hösten. ”Vad Rikiu krävde var inte enbart renlighet, utan även det vackra och naturliga.”

Wabi och japansk filosofi överhuvudtaget värdesätter nuet i betydligt högre grad än den västerländska kultur vi hittills växt upp med. Okakura skriver: ”Ett vanligt misstag är att man blandar ihop konst med arkeologi”, troligen riktat direkt till de västerländska läsare han skrev boken för 1906. Okakura: ”Konst, för att uppskattas till fullo, måste vara i samspel med samtida liv. Det är inte så att vi bör ignorera kraven från efterkommande, men vi bör försöka att njuta mer av nuet. Det är inte så att vi bör nonchalera verk från förr, men vi bör (istället för att höja upp dem på piedestaler) försöka assimilera dem i vårt medvetande.”

Museum är också tämligen ovanliga i Japan. I sin bok om Japan skriver Kjell Fornander: ”I Japan har inte ett föremål ett värde bara genom att vara gammalt. Själva idéen lever, men inte tingen i sig. Helgedomen i Ise – den heligaste i hela Japan – rivs och byggs identisk upp igen vart tjugonde år. Byggnaderna är alltid nya, och samtidigt över tusen år.” Denna icke-nostalgiska inställning delas också av ambient techno-artister. Medan övrig rockmusik, i likhet med de flesta andra traditionella västerländska konstart, ständigt recyclar det förflutna, anammar techno-musiken alltid ständigt de allra senaste datorerna och syntharna, och sätter en ära i att vara så samtida, helst framtida, som möjligt.

Att leva i nuet innebär för många också att leva billigt. Ordet wabi kommer som tidigare nämnts från téceremonin som i sin tur hämtat det från zen i betydelsen ”att vara utan ägodelar är att äga världen”. De flesta unga människor bor idag trångt, såväl i Tokyo som i Stockholm, och de flesta väljer hellre frihet (trångt, få prylar, låga kostnader, möjlighet att resa) än att binda upp sig för mycket. För dem blir konsten att kunna bo bra på ett litet utrymme, att finna en oas skyddad från kaos, naturligtivs ännu viktigare.

Jag talade för en tid sedan med Terry Jones, chefredaktör för trendtidningen i-D och något av expert på ungdomskultur. Hans uppfattningen om unga människors önskan numera generellt är att vilja ”go through life with travel light”. Litet baggage, få ägodelar.

Att leva enkelt men med stor frihet. Wabi.

(Ursprungligen publicerad i magasinet Intrig 1995.)