Proggen? Den borde ha kallats reggen
Med viktiga boken ”99 proggplattor” lyfter trion Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin fram en till stora delar bortglömd del av den svenska kulturhistorien. Men det är svårare att smälta bokens romantiserade bild av vad proggen egentligen stod för. Från Dagens Nyheter 13/9.
Proggbibeln
Text: Jan Gradvall
Det är begåvat att fem dagar före valet lyfta fram ett okänt album från 1971 med Göran Persson.
I boken ”99 proggplattor” (Alfabeta) kan man läsa om Göran Persson-låtar som ”Snälle arbetsförmedlare” och ”Englunds bygge”, den senare om förhållandet mellan byggarbetare och chefen. ”En dikt som han deklamerar i lätt otakt”.
Nej, det är inte tyvärr den Göran Persson – men poängen är att det kunde varit det. En bärande idé inom den svenska proggrörelsen var att inte bara drivna musiker utan alla som hade något viktigt att berätta skulle få ge ut skivor.
Göran Persson från Dalarna hade spelat sina låtar för ”högst tio personer” när han ombads ta tåget ned till Waxholm. I en skivstudio omgiven av storögda vänsteraktivister fick han sedan förmedla sina upplevelser av byggen, militärtjänst och arbetslöshet.
Efter två LP återgick Göran Persson till sitt arbete inom vården.
Det är denna del av proggen som det är lättast att sympatisera med i dag. Nedmonteringen av konstnärsmyten. Gör det själv-attityden.
Musikprofilerna och författarna Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin lyfter med boken ”99 proggplattor” fram en till stora delar bortglömd del av den svenska kulturhistorien.
Många av albumen i urvalet har aldrig återutgetts på CD och kommer heller aldrig att göra det. Långt ifrån alla artister hade samma musikaliska begåvning som Hoola Bandoola Band och Nationalteatern.
Men det räcker gott med att läsa om och titta på album som ”Alla har träd har samma rot” med Stenblomma. Omslaget prydds av ett naivistisk oljemålning föreställande stora gröna träd som tränger undan husen i en betongförort.
Vad som är svårare att smälta är romantiseringen av vad proggen egentligen stod för. Proggen beskrivs som en rörelse ”som ville att musik skulle stå för något annat än yta, likriktning och multinationell kommersialisering”.
Så är det inte i dag enligt författarna. ”I dag bygger anseendet ofta på andra kriterier; hur många plattor man säljer, hur snygg man är, hur rik man är eller är på väg att bli.”
Men hur kan man jämföra 2000-tal och 1970-tal utifrån ”Idol” och ”Antiimperialistiska sånger”? Man kan lika gärna jämföra David Cassidy-affischerna från det tidiga 1970-talet med den politiska medvetenheten hos artister som Marit Bergman och Dennis Lyxzén.
Ingenstans i boken står det heller hur bakåtsträvande och teknikfientlig proggen var. Rörelsen fick sitt namn från engelskans ”progressive rock”, men var snarast regressiv när det gällde synen på musik.
Det fanns klara regler för vad som vad var godkänt och inte godkänt. Stefan Wermelin skriver att Motvind – det bästa proggband jag såg live – fick kritik inom de egna leden för att de spelade för högt. Proggen sade sig värna om musik från andra länder, men avfärdade samtidigt all samtida svart musik (soul, funk, disco) som kommersialiserad och oäkta.
Året efter att ABBA vann Eurovisionfestivalen sjöng ärkeproggaren Sillstryparen (alias Ulf Dageby): ”Och här kommer ABBA, i kläder av plast, lika döda som sillkonserver. Dom skiter också i allt, vill göra snabba stålar.”
När man i dag lyssnar på skivorna framstår ABBA i själva verket som det mest genuint progressiva svenska bandet av dem alla. Proggen? Den borde ha kallats reggen.
”99 Proggplattor”
Av Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin
Alfabeta