Are you ready to be heartbroken?

Intervju med Lloyd Cole från Dagens Nyheter 13/9 2006.

Lloyd Cole

Text: Jan Gradvall

Under ett halvt sekel, från Elvis Presley till Nirvana, har rockmusiken handlat om två saker: uppväxt och döden. Allt det som breder ut sig däremellan – medelåldern – är outforskad mark.

Att höra hur barnen äntligen somnat men vara för lat för något annat än ”Six Feet Under”. Att inte längre vara en ung idealist. Att oroa sig för ekonomin. Att vara beroende av rutiner. Att bredvid tandborsten i badrumsskåpet ha en burk med antidepressiva piller.

Eller att sitta på en bar en kväll, se alla dessa vackra unga människor, men ändå känna att man inte vilja byta liv med någon med annan. ”No longer driven to distraction, not even by Scarlett Johansson”.

Allt detta sjunger Lloyd Cole om på sitt nya album ”Antidepressant” som släpps 25 september.

– När jag var liten älskade jag Mott The Hoople, säger Lloyd Cole. Efter ett tag upptäckte jag att alla deras sånger handlar om att vara med i Mott The Hoople. Först blev jag besviken. Har de inget annat att sjunga om? Men ju äldre jag blir, desto mer benägen blir jag att försvara dem. De sjunger åtminstone om något de känner till, inte om något de läst om i böcker

– Jag har gjort samma insikt själv. Jag är i medelåldern. Jag försöker bara skriva om det jag känner till.

Det är 16 år sedan jag senast intervjuade Lloyd Cole. När jag kommer in i hotellobbyn noterar jag i ena ögonvrån en äldre affärsmän i khakifärgade kläder med portfölj i knäet som sitter och löser Sudoku. Det är först när jag kommit till receptionen som jag inser att det var Lloyd Cole.

Lloyd Cole, född 1961, har gått igenom rockbranschens alla faser. Hyllat underbarn. Hypad i rockpressen. Svåra skäggiga perioden. Sågad i rockpressen. Dumpad av skivbolaget. Akustisk comeback. Smygande legendstatus.

Mellan 1995 och 2000 är det ett stort glapp i hans diskografi.

– Jag gick ut i strejk som låtskrivare, säger Lloyd Cole. Jag hade två klara skivor som hamnade i limbo på två olika skivbolag. Det kändes helt meningslös att skriva. Jag beslutade mig därför för att göra något helt annat.

Lloyd Cole, en av 1980-talets mest hyllade låtskrivare, utbildade sig till webbdesigner.

– Det var en befrielse på så sätt att jag började använda en annan del av min hjärna. Mycket matematik, sånt jag var bra på som liten. Jag höll på ett år på heltid och blev så pass driven att jag nog kunde fått jobb webbdesigner. Jag var bra på Flash.

I samma veva flyttade engelsmannen Lloyd Cole från Manhattan, där han bott sedan 1989, till Easthampton, Massachusetts. Levnadskostnaderna där var en femtedel.

Lloyd Cole försörjde familjen genom att då och då åka ut på små turnéer. Ibland med ett hobbyband kallat Negatives, men oftast ensam då han spelade sina gamla låtar på akustisk gitarr. Det var så Lloyd Cole återupptäckte vad som är hans styrka som låtskrivare.

När Lloyd Cole skivdebuterade 1984, med ett album fyllt av referenser till Joan Didion, Norman Mailer och Truman Capote, blev han stämplad som en dyster intellektuell bokmal. När Alice Cooper spelat sin låt ”Only women bleed” på konserterna har han sagt: ”Inte ens Lloyd Cole har skrivit en låt om menstruation.”

Under några år i början 1990-talet kändes det som Lloyd Cole försökte revoltera mot den stämpeln genom att skaffa skägg och göra larmig New York-rock. Men i dag är det som han gått varvet runt och börjat bejaka sin grubblande och smarta sida igen. Hans portfölj är full av böcker. ”Har du läst George Saunders?” Och de nya låtarna på ”Antidepressant är fulla med kulturella referenser.

Textraden ”Now that the children are asleep you wanna play” handlar om hans eget liv i Easthampton, men är också en parafras på musikalen ”Carousel” av Rodgers & Hammerstein.

– Min fru är ett stort fan av Rodgers & Hammerstein. Hon har fått mig att inse storheten i deras låtskrivande. Vi har varit och sett två olika uppsättningar av ”Carousel” i New York. Vi såg även en suverän ”South Pacific”. När jag spelat live har jag ibland spelat ”Hello, young lovers” från ”The King and I”.

En normal dag för familjen Cole i Easthampton börjar 07.00.

– Vi tar var sitt barn till skolan. Sedan åker jag till mitt lilla kontor ett par kilometer bort. Första timmen kollar jag mail och sånt. Sen sätter jag mig och gör musik. Om det varit en bra dag kan jag belöna mig med att spela nio hål golf på hemvägen. Men jag är alltid hemma vid sex då vi lagar middag. Barnen går och lägger sig tio. Ibland kanske min fru och jag ser en film men oftast är vi så trötta att vi då även går och lägger oss.

Det är den sortens vardagsliv som rockmusiken brukar försöka låtsas om som det inte existerar, men det är det livet Lloyd Cole i dag sjunger om.

Vad som varit konstant i hans liv från barndomen och framåt är hans passion för golf. Hans föräldrar kommer inte från överklass, vilket Lloyd Cole-myten gjort gällande, utan arbetade på en golfbana.

– Vi var en ganska fattig familj när jag växte upp, men vi kände oss aldrig fattiga. Nu, däremot, känner jag mig fattig.

Lloyd Coles äldsta son, William, snart 14, har börjat bli intresserad av sin fars yrke. Det är William som sköter Lloyd Coles hemsida på MySpace.com. Han har också börjar spela på gitarr.

– Han är i den fasen när man inte kan höra musik utan att tänka på gitarrspelet. Det är en inte särskilt hälsosam fas. Men han har upptäckt Robert Quine! Han försöker härma hans gitarrsolon.

Robert Quine, som dog 2004, spelade på Lloyd Coles första soloalbum i New York och dessförinnan med Richard Hell & The Voidoids och Lou Reed.

Det var de artisterna som Lloyd Cole själv härmade när han som tonåring började göra musik.

(slut)