Skivrecensioner, DI Weekend

Janka Nabay and the Bubu Gang
Build music
Luaka Bop
Betyg: 4

Jazz och blues är grundstenarna till nästan all populärmusik i dag, från hiphop till metal. Följer man rottrådarna till dessa genrers ursprung så hamnar man i Västafrika. Kanske är det också i Västafrika populärmusiken har sin framtid.

Häpnadsväckande fakta som ingen har utrett: de två mest spelade låtarna någonsin på Spotify har båda västafrikanska inslag.

”Shape of you” av Ed Sheeran (1,3 miljarder spelningar) skrevs under en resa till Västafrika. Hela svänget är typiskt västafrikanskt, likaså det karga arrangemanget med fokus på marimba, ett slagverk utvecklat i Västafrika.

”One dance” med Drake (1,3 miljarder spelningar) är ett samarbete med unge nigerianske superstjärnan Wizkid, riktigt namn Ayodeji Ibrahim Balogun. Wizkid blev den första nigerianske artisten med över en miljon följare på Twitter.

”One dance” är till stora delar en nigeriansk afrobeats-låt, en modern fusionsgenre (ej att förväxla med Fela Kutis gamla genre afro beat) som utvecklats i Lagos och London de senaste åren. Även Ed Sheeran har sagt hur mycket han influerats av afrobeats.

Nu kommer Janka Nabay från Sierra Leone, en unik artist som fått kontrakt med David Byrnes skivbolag Luaka Bop och förhoppningsvis gör sina första Sverigespelningar i december.

Temne är en av de största folkgrupperna i Sierra Leone. Temnefolket har utvecklat fubu music, en musikstil som har 500-åriga rötter i häxkonstceremonier. När islam tog över började genren spelas på Ramadan som religiös trancemusik. I dag har det även blivit en slags popmusik.

Gammaldags bambuflöjter får sällskap av nybyggda flöjter av metall, ibland gjorda av gamla bildelar. Detta kompletteras med beats och synthesizer.

Janka Nabay var en inhemsk stjärna inom fubu music, med flera bästsäljande kassettutgivningar, men var tvungen att fly Sierra Leone när det tio år långa blodiga inbördeskriget varade mellan 1991 och 2002.

Janka Nabay hamnade i USA där han försörjde sig genom att jobba på fried chicken-restauranger och på hotell samtidigt som han försökte få igång sin musikaliska karriär.

Hans andra album på Luaka Bop är en blixt som slagit ned i ett kraftverk. Uppbackad av ett musiker från New York som låter som de spelar på billiga elektroniska instrument och spelkonsoller – det blippar, bloppar, rasslar – framkallar Janka Nabay ett sväng som på samma gång låter futuristiskt och uråldrigt.

Ankare i bandet är basisten Boshra AlSaadi. Hennes spel påminner om Tina Weymouth i Talking Heads, samtidigt som hennes kompletterande fråga/svar-sång hela tiden understöder och sätter fokus på stjärnan Janka Nabay.

Jan Gradvall

Sven-Bertil Taube
Så länge skutan gå
Universal
Betyg: 4

Ingen brydde sig om Johnny Cashs album från 1980-talet. Oengagerad musik från en artist som hade sina bästa år bakom sig.

In från vänster i kulissen klev då den intensivt skäggige yogamannen och hiphopproducenten Rick Rubin. Den musik som Rick Rubin och Johnny Cash började göra tillsammans, med start i albumet ”American Recordings” från 1994, var barskrapad, djärv, noll publikfriande.

Johnny Cash, född 1932, var så nära graven att han inte hade någon anledning att sjunga om något annat än liv och död.

När albumsviten påbörjades betraktades den som en fotnot till Johnny Cashs långa karriär. I dag, efter hans död 2003, framstår ”American”-serien som huvudnumret. Det är den här svartvita musiken vi i dag hör i huvudet när vi tänker på Johnny Cash.

Sven-Bertil Taube, född 1934, håller just nu på att skapa något liknande tillsammans med producenten och arrangören Peter Nordahl.

Albumen ”Hommage” (2014) och ”Hommage vol 2” (2015) framstår som det bästa Sven-Bertil Taube gjort.

Peter Nordahl gör något liknande som Rick Rubin fast egentligen precis tvärtom. Rick Rubin skalade bort allting och lät det vara så. Ett musikaliskt märgben serverat på en enkel servett.

Peter Nordahl skalar också bort allting, börjar om från scratch, men lägger sedan till stora orkesterarrangemang, filmiska, som sällan följer melodierna utan i stället skapar rum åt Sven-Bertil Taube.

Cash lät som han sjöng från graven, Taube låter som han sjunger från himlen.

Rikedomen tolkningarna på ”Hommage”-albumen understryks av att när Miriam Bryant tolkade ett av spåren i ”Så mycket bättre”, den magnifikt vemodiga ”Ett sista glas”, så blev det en av de mest spelade låtarna i Sverige i modern tid.

Nya albumet kunde haft titeln ”Hommage vol 3”. Det är Evert Taube-tolkningar som Sven-Bertil sjungit 100 gånger förut, men även här hittar duon Taube-Nordahl nya stigar. De starkaste ögonblicken infaller när Sven-Bertil Taube inte sjunger utan reciterar.

Det finns ett lugn över hela albumet. ”Snart får du vila för eviga tider” framstår som nyckelraden.

Jan Gradvall

Louise Hoffsten
Röster ur mörkret
Gamlestans Grammofonbolag
Betyg: 4

Thåström sjunger att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. En blond kille från Kalifornien som var ordförande i Debbie Harrys fanclub innan han började göra garagerock och träskblues med gruppen Gun Club. Det sättet att vidga synen på blues präglar Louise Hoffstens nya album. Med fullständig dedikation och inlevelse har hon satt musik till hundra år gamla skillingtryck. Att tolka sånger om utsatthet och ensamhet i Mississippi framstår som en lång omväg när samma livsöden har funnits i Sverige. Och finns fortfarande.

Jan Gradvall

Mariam The Believer
Love everything
Repeat Until Death
Betyg: 4

När Marian Wallentin 2013 fick utmärkelsen Jazzkatten som Årets jazzmusiker var det en del som stoppade tops långt in i hörselgångarna. Var detta verkligen jazz? Nej, men samtidigt är hon verkligen en jazzmusiker i själ och hjärta. Vad hon eftersöker och uppnår – på egen hand eller som medlem i Fire! Orchestra eller Wildbirds & Peacedrums – är blå toner, synkoper, polyrytmik. Att hennes skivbolag heter Repeat Until Death känns passande. Det finns något tribalt och mässande över hennes musik, även när hon på nya albumet kliver över staketet till popmusik och nyfiket luktar på blommorna där.

Jan Gradvall