Vår tids rädsla för allvar

Hur ska en institution som ”Aktuellt” – som fyllde 48 år den 2 september – kunna överleva i det nya medieklimatet? Från Dagens Nyheter 10/9

Anderson Cooper
”Dispatches from the edge”
(Harper Collins)

Text: Jan Gradvall

Vår tids rädsla för allvar. En gammal boktitel av Roy Andersson sammanfattar den högaktuella debatten om nyhetsprogrammens framtid.

Under de senaste tio åren har SVT:s nyhetsprogram ”Aktuellt” och ”Rapport” tappat en tredjedel av sina tittare – och värre kommer det att bli.

Mätföretaget MMS årsrapport från 2005 liknar ett obduktionsprotokoll för ”Aktuellt”. Rapporten visar att bland 15-24 åringar är TV4, TV3 och Kanal 5 i dag dubbelt så stora som SVT1 och fyra gånger större SVT2, den problemkanal dit ”Aktuellt” numera är förvisat.

Hur ska en institution som ”Aktuellt” – som fyllde 48 år den 2 september – kunna överleva i det nya medieklimatet?

Den gängse uppfattningen verkar vara att dagens 15-24 åringar flyr från allt som är tungt och tråkigt. Enligt den logiken borde ”Aktuellt” hottas upp och poppas till.

Men tittar på man fenomenet Anderson Cooper, som kallats framtidens nyhetsankare, märker man att lösningen kan vara det rakt motsatta.

Anderson Cooper är inte rädd för allvar. Tvärtom är det just hans tandgnisslande allvar, outtröttliga engagemang och vägran att förenkla de stora frågorna som är nyckeln till hans popularitet och status som nyhetsjournalistikens Bono.

För ett år sedan blev Andersson Cooper, född 1967, världsberömd när han som CNN-reporter på plats vid orkanen New Orleans inte längre förmådde spela rollen som objektiv oberörd.

Anderson Cooper lät alla sina känslor välla fram i TV-rutan. Han grät och skällde ut politiker som försökte tala om katastrofen i mer generella termer. Han tvingade dem se vad som flöt omkring utanför bilden. ”Titta här, råttorna har börjat äta på liken.”

En månad efter Katrina-orkanen gjorde rocktidningen Rolling Stone en stor intervju med Anderson Cooper. Rubriken var ”The Emo Anchor”.

Ordet emo kommer ursprungligen från emocore, en variant av hardcore. Emocore kombinerar ilskan hos punken med mer känsliga sångare som öppet visar sina mer mjuka sidor.

Emo är i dag en av de största genrerna bland grubblande tonåringar i USA. Genren existerar egentligen i Sverige, men det vore inte helt långsökt att kalla Kents ”Du & jag Döden” för en emoskiva.

Parallellt med artikeln i Rolling Stone – och att svenske Jonas Karlsson fotograferade honom för Vanity Fair – fick Anderson Cooper erbjudande från bokförlaget Harper Collins att skriva sin självbiografi.

Förskottet på en miljon dollar skänkte han till välgörenhet. Slutresultatet har blivit ”Dispatches from the edge”, en bok som alla som jobbar med nyheter i Sverige borde läsa.

Inte för att det är särskilt välskriven bok – i långa stycken blir den sentimental och lätt gymnasial i tonen – utan för alla kan lära sig något av Coopers engagemang.

Efter att objektivitet länge varit ett honnörsord för nyhetsjournalistik visar Anderson Cooper att framtiden kan stavas subjektivitet. Dels för att det lockar fler tittare. Dels för att det i slutänden även kan visa sig vara ärligare.

Anderson Coopers egen historia är lika intressant som hans engagemang. Han är son till miljardärskan och modeprofilen Gloria Vanderbilt, som ärvde sin förmögenhet från järnvägsmagnaten Cornelius Vanderbilt.

Att säga att han var berömd redan i vaggan är för en gångs skull inte en klyscha. Som nyfödd fotograferades Anderson Cooper av mästerfotografen Diane Arbus. Efter Diane Arbus självmord 1971 var det babybilden på Anderson som inledde den stora Arbus-retrospektiven året efter på Museum of Modern Art.

I åldern 10 till 13 gjorde han tillsammans med sin bror modelljobb för Ralph Lauren och Calvin Klein.

Cooper skriver i ”Dispatches from the edge” att två personliga tragedier präglat hans liv och val av yrke.

När han var elva år dog hans far av en hjärtattack. Cooper skriver att han en veckan efter såg en undervattensdokumentär av Jacques Costeau och dennes liv på båten Calypso; just den dokumentärfilm som SVT sände i somras.

Cooper glömde aldrig vad Costeau berättade om hajar. ”I learned that they have to keep moving in order to breathe.” Han inser att han själv lever på samma sätt. ”Hurtling across oceans, from one conflict to the next, one disaster to another, I sometimes believe it’s motion that keeps me alive.”

Den andra händelsen som präglat Coopers liv är när hans äldre bror, Carter, tar livet av sig i juli 1988. Carter hoppar från 14:e våningen i Gloria Vanderbilts lyxiga penthouse i New York.

När Anderson Cooper berättar om sina minnen från fadern och brodern gör han det hela tiden varvat med sina intryck från sina resor mellan världens oroshärdar.

Som läsare blir man därmed på ett helt annat sätt indragen i berättelserna från tsumanin i Sri Lanka eller svälten i Niger. Han gör tragedierna till sina egna.

På så sätt fungerar Anderson Cooper även i TV. Han står inte där och låtsas vara neutral. Tvärtom blänker hans ögon av alla motstridiga känslor som väller fram. Viljan att hjälpa till. Vanmakten att inte räcka till.

Och det är precis den dramatiken – lika fängslande som i en dramaserie – som gör att man inte zappar över till en annan kanal.

Efter att sett Anderson Cooper på CNN kan vi dessutom direkt gå in på nätet där han outtröttligt bloggar. Senast jag kollade skrev han inifrån en stridsvagn i södra Libanon.

Hur ska SVT:s nyhetsprogram kunna locka framtidens tittare – dvs de unga tittare som just nu inte tittar – med samma engagemang och dramatik?

På 1970-talet fanns det en konkurrens mellan ”Aktuellt” och ”Rapport”. I likhet hela gamla TV2 påstods till och med ”Rapport” vara mer vänstervridet.

I dag är den motsättningen bortrationaliserad. Det går inte ens att se någon tydlig skillnad mellan programmen. Besöker man nyhetsstudion vid Gärdet kliver man in en stor cirkelformad TV-studio där ”Aktuellt” och ”Rapport” har kulisserna intill varandra. Allt produceras av samma människor.

Objektivitet är ett förrädiskt och förledande ord. Bakom finns alltid människor med åsikter.

Problemet är också att objektivitet ofta kommer i sällskap med andra ord som sammanstämmighet och konsensus. Och följden blir allt som sticker ut och avviker – det som kan leda till blod, svett och tårar – stannar på redaktionsmötena.

”Aktuellt” har Sveriges två bästa nyhetsankare i Anna Hedenmo och Jarl Alfredius. Ibland händer det också att inte heller de kan hålla tillbaka sina och känslor och sitt engagemang när de läser nyheterna – ett blänk i ena ögat – men det känns som om traditionen hela tiden håller dem tillbaka.

Vad skulle hända med nyhetsprogrammens tittarsiffror om deras profiler fick vara personligheter i stället för rakryggade skyltdockor? Vad skulle hända om de någon gång tappade humöret i direktsändning?

Som det känns nu skulle man hellre titta på en direktsändning från ”Aktuellts” och ”Rapports” redaktionsmöten än från den neutrala nyhetsstudion.

Men nyhetsprogrammen verkar inte tänka i de banorna. Tvärtom verkar de tro att unga tittare är rädda för allvar.

Johan Croneman påpekade i en TV-krönika att samma dag som den svenske journalisten Martin Adler dog i juni så tappade ”Aktuellt” i stället sändningen med besvikna svenska fotbollsfans.

Anderson Cooper hade gråtit om han sett det.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.