Fruktan regerar

Norska Morgenbladet gav mig i uppdrag att skriva om hur kulturen förändrats efter 11 september. Artikeln publicerades där 8/9. En något nedkortad version av samma text publicerades på Sydsvenskans kultursida 11/9.

Efter 11 september

Text: Jan Gradvall

Om man på en plasmaskärm låter samma TV-kanal stå på flera dagar i sträck bränns till slut kanallogotypen fast på skärmen.

Så kändes det med bilden av de tvillingtornen. Till slut var den fastbränd på hornhinnan.

Hur har kulturen påverkats av 11 september? Vad blev till slut de verkliga proportionerna?

Det är först nu, fem år senare, som man kan se de mest förväntade effekterna i form av konkreta skildringar av själva händelsen.

Under hösten har två uppmärksammade filmer om 11 september haft biopremiär: Oliver Stones ”World Trade Center” och Paul Greengrass ”United 93”. Det har även gjorts en Emmy-nominerad TV-film, ”Flight 93”, om det fjärde planet som aldrig nådde fram till sitt mål.

Inom litteraturen har flera av USA:s mest meriterade författare skrivit om 11 september det senaste året. Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” handlar om nioårige pojken Oskar vars pappa dog i ett av tvillingtornen.

När familjen kommer hem råkar det vara Oskar som slår på telefonsvararen. Han hör fem meddelande inifrån tornet som fadern lämnat under sin sista timme i livet. Oskar gömmer bandet från sin mamma.

Ett av bokens kapitel består av faktiska fotografier. En svit med dokumentära bilder som visar en man som hoppar från ett av tornen. Men bilderna är placerade i bakvänd ordning: det ser ut som mannen återigen hamnar i tornet.

Jay McInerneys roman ”The good life” är en kärlekshistoria om två New York-bor som träffas när de anmäler sig som frivilliga vid ett av soppköken vid Ground Zero. Omslagsbilden till boken är ett fotografi taget dagarna efter förödelsen. Det är en närbild på en kaffekopp täckt av betongdamm från explosionen.

Det är en liten bild som i dag, fem år senare, är starkare än de stora bilderna.

Byter man zoomobjektivet mot vidvinkel kan se spåren från 11 september även i annan kultur som inte handlar om själva händelsen.

Två månader efter 11 september hade TV-serien ”24” premiär i USA.

Det allra första avsnittet av ”24”, som var inspelat innan 11 september, öppnade med att en jumbojet kraschade. Sedan dess har serien under fem säsonger avverkat alla tänkbara former av terrorism och regeringskonspirationer – med värsta tänkbara resultat. Detonerade atombomber. Dödliga virus. Attacker mot kärnkraftverk.

Och allt detta med en huvudperson, Jack Bauer, som inte ens värjer för tortyr och avrättningar om det är vad som krävs för att rädda USA. Tidningen New Yorkers TV-kritiker Nancy Franklin har jämfört ”24” med en homeopatisk behandling. Något som hjälper oss att avvärja det vi är mest rädda för.

Allt i ”24” är avskalat: från dialogen till scenografin på CTU-kontoret. TV-serien förmedlar en högteknologisk ödslighet och isolering som för tankarna till Martin Hannetts skivproduktioner till Joy Division. Gruppens låtar ”Isolation” och ”Shadowplay” skulle kunna vara ljudspåret till Jack Bauers tankar.

Det är frestande att se Jack Bauer som USA komprimerat till en enda person.

Ett annat exempel på hur den mest kommersiella och till synes ytliga delen av amerikansk populärkultur förändrats efter 11 september är det glamorösa lyxmagasinet Vanity Fair.

Denna typ av tidningar inleds av tradition med en ledare där chefredaktören sockrar innehållet nya numret. Men Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter har under fem år i stället använt detta utrymme till att utreda George W. Bushs politik efter attacken.

Vanity Fair har varvat de sedvanliga bilder på filmstjärnor och glamourliv med bitande undersökande journalistik. I senaste numret, lagom till 5-årsdagen av 11 september, har till exempel Vanity Fair den första uttömmande artikeln om vad det amerikanska flygvapnet egentligen gjorde timmarna efter attacken.

Även i pratshowerna i TV – det kanske mest utpräglat amerikanska av alla nöjesformat – har förändrats efter 11 september.

De mest uppmärksammade pratshowvärdarna i dag är Jon Stewart och Stephen Colbert, en ny sorts smartare och argare underhållningsprofiler som vänt ut och in på hela pratshowformatet.

Medan David Letterman och Jay Leno lägger in enstaka politiska skämt i öppningsmonologen har Jon Stewart och Stephen Colbert efter 11 september låtit politik ta över hela showen.

Deras respektive program, ”The Daily Show with Jon Stewart” och ”The Colbert Report”, har formen av fejkade nyhetsprogram. De tar upp samma nyheter som CNN och Fox News – fast med en förrädisk underskruv.

Stephen Colbert går så långt att han i stället för att på traditionellt vis kritisera högern från vänsterperspektiv iklär sig den fiktiva rollen som fanatisk republikan och Bush-anhängare. Och satiren blir giftig på riktigt.

När Time magazine listade de 100 mest inflytelserika personerna i världen 2006 så var Colbert, i grunden en komiker, med på listan. Det var det ingen som kunde förutse den 10 september 2001.

Men kanske gjordes den bästa skildringen av kulturklimatet efter 11 september redan 1997?

Enligt Greil Marcus kunde man redan då i kulturen se tecken på vad som komma skulle. Rockjournalisten och kulturhistorikern Greil Marcus granskar i sin nyutgivna bok ”The shape of things to come: Prophecy and the American voice” det nuvarande samhällsklimatet i USA med just kulturen som utgångspunkt.

För vad är egentligen Amerika? Greil Marcus menar att Amerika i första hand inte är en nation utan är och förblir vad det en gång började som. En konstruktion. En idé. Någonting nedskrivet på papper.

Marcus skriver: ”Ta bort Självständighetsförklaringen från 1787 och Konstitutionen, och kanske några olika offentliga tal som ligger bakom de dokumenten, och som nation har du inte kvar mycket mer än en samling byggnader och människor som inte har någon anledning att prata med varandra, eller något att säga.”

Det är precis just därför som det osårbara Amerika, landet ingen annan kan invadera, visade sig vara så oerhört sårbart när de två flygplanen flög in i World Trade Center.

Det var inte i första hand byggnaderna som de 19 muslimska terroristerna var ute efter. Det var symbolerna.

Marcus: ”USA kan mer än något annat på jorden attackeras genom sina symboler, detta eftersom USA är något påhittat.” Som det stod på den i efterhand märkligt insiktsfulla och klarsynta förstasidan av New York Times den 12 september: ”U.S. Attacked”.

Vad som hänt med Amerika under de fem åren efter 11 september är att konstruktionen börjat vackla. Den frihet som är grunden till allt är inte självklar längre när det införts undantagsregler och undantagstillstånd som blivit i det närmaste permanenta.

Greil Marcus skriver att i flaggviftandet som följde direkt efter attackerna så kunde man i Amerika återigen känna lukten av folkmobbar och moraliska lynchningar. George W. Bush: ”Den som inte är med oss är emot oss.”

Som exempel på hur Amerika blivit till genom sina historier och sin kultur anger Greil Marcus allt från Herman Melville och Raymond Chandler till Bob Dylan (vars album ”Love and theft” också släpptes 11 september) och just Jack Bauer i ”24”.

Greil Marcus menar att den förändringen som skett efter 11 september speglas främst i två saker.

Det ena är den romansvit, ”det patriotiska litterära projekt” som Philip Roth inledde 1997 med ”American Pastoral” och sedan fortsatte med ”I married a communist” 1998 och ”The human stain” 2000. Även romanen ”The plot against America” kan räknas in till samma kartläggning över och uppgörelse med Amerikas utveckling.

Det andra är David Lynchs våldsamma, experimentella film ”Lost highway” från 1997 . Och i synnerhet Bill Pullmans ögon i den filmen.

I en intervju från 1998 förklarade David Lynch varför han valde Bill Pullman i huvudrollen, en skådespelare som var mest känd för romantiska Hollywood-komedier som ”Sleepless in Seattle” och ”While you were sleeping”.

Lynch: ”Jag har alltid sett något i hans ögon. När han spelat dessa försiktiga, grannen i huset bredvid-karaktärer som för det mesta inte får flickan. Men jag såg möjligheten till raseri, till vansinne. Hans ögon – det var hans ögon. Det pågick mycket där än han var tillsagd att spela.”

I dag ser Greil Marcus hela dagens Amerika i Bill Pullmans ansikte. Filmen ”Lost highway” börjar med en bil som kör i mörkret på en motorväg.

Men vem är det egentligen som kör? Marcus citerar vad Lynch sade när filmen gick upp på biograferna 1997: ”Fear is in the driver’s seat”.

Då var det inte många som förstod vad Lynch menade. I dag förstår vi alla.

(slut)






 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.