Krönika, Dagens Industri
Weekend 25 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Om två veckor är det svensk biopremiär för filmen som Mats Qviberg borde se. Eller kanske är det precis det han inte borde göra.
I våras skrev finansprofilen Mats Qviberg en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Sätt stopp för etikpratet”.
Mats Qviberg, vd för Investment AB Öresund och ny krönikör i Veckans Affärer, menar att dagens företagsledare sysslar för mycket med etikfrågor. Enligt Qviberg leder den ökande hänsynen till etik att man slänger ”grus i marknadsekonomins välståndsmaskineri”.
Det är precis den inställningen som skapat den globala situation som Al Gore visar upp i filmen ”En obekväm sanning”. Under sekel har företagsledare skjutit över det etiska ansvaret på någon annan – med den förödande växthuseffekten som följd.
”En obekväm sanning” hade premiär i USA i slutet av maj och har just passerat Madonnas ”Truth Or Dare” och ”Bowling For Columbine” och blivit den tredje mest inkomstbringade dokumentärfilmen i amerikansk biohistoria.
Det är inte illa för en oinsmickrande dokumentärfilm om växthuseffekten. En film som till största del är en avfilmad PowerPoint-föreläsning.
Men det allra mest anmärkningsvärda med denna film – och vad som gör den så svårsmält för Mats Qviberg – är att filmens förödande kritik mot de som väljer pengar före naturen denna gång inte kommer från vänster, eller ens från de gröna.
Nej, Al Gore är ingen skäggig Greenpeace-aktivist i gummibåt. Han är en rik amerikansk affärsmän som trots att han fick flest röster i det ökända presidentvalet 2000 till slut förlorade mot George W. Bush. Om det går att placera in Al Gore på en svensk politikerskala hamnar han snarast någonstans nära Fredrik Reinfeldt.
Och det är precis just därför som budskapet i ”En obekväm sanning”, som har premiär 8 september, detonerar med en sådan kraft.
I England har David Cameron, den nye konservative ledaren, snabbt hittat på en ny slogan till sitt parti: ”Vote Blue, Go Green”.
”En obekväm sanning” kan även komma att påverka det stundande svenska riksdagsvalet. I söndags anordnade till exempel Centerpartiet en gratis förhandsvisning av filmen i Stockholm. Lita på att fler partier snart försöker göra filmen till sin.
Att se ”En obekväm sanning” är som att sitta genom sitt livs enda oförglömliga biologilektion. Al Gore visar i filmen att han – tvärtemot det rykte han hade som vicepresident under Clinton – både har karisma och humor.
Al Gore var rumskamrat på Harvard med stjärnskådespelaren Tommy Lee Jones och har lärt sig av hans blick och djupa röst. Al Gores dotter Kristin, som varit manusförfattare på ”Futurama”, har även hjälpt honom med ”oneliners” som lättar upp det tunga budskapet.
När man lämnar biosalongen gör man det med knuten näve, fast besluten om att förändra världen och sitt eget konsumtionsmönster.
Och denna nya konsumentmedvetenhet har alla företagsledare – utom möjligen då Mats Qviberg – insett att de snabbt måste anpassa sig till. Newsweek hade förra veckan ett temanummer med rubriken: ”How big business learned to love the environment”.
Till och med George W. Bush, som ännu inte vågat bemöta Al Gores kritik i ”En obekväm sanning”, talar nu om att han minsann byggt in bergvärme på sin ranch i Texas samt skaffat cisterner som sparar på alla regndroppar.
Den bästa beskrivningen av det nya klimatet i världen – både det faktiska och det politiska – finns just i en gammal refräng av Tages: ”Every raindrop means a lot”.
+
GRADVALLS VAL
TV-BEVAKNING
Voccine.com. En podcast som görs vid ett köksbord i Vasastan, Stockholm, har högre journalistisk ambition än alla TV-bilagor. Intervjuer med Eva Longorias publicist och tekniska rådgivare bakom ”House” och ”Battlestar Galactica”.
ARTIKEL
”My lovably ordinary brother Syd”. Tim Willis artikel från The Times (finns på nätet) krossar mytbildningen om Syd Barrett. I intervjun med hans syster Rosemary framträder ingen ”crazy diamond”, utan en vanlig människa.
JUBILEUM
”Pet Sounds” fyller 40 år, återutges på onsdag. Popmästerverket komplicerar debatten om att sälja sig till reklam. Brian Wilson skrev skivan tillsammans med Tony Asher, en ung copywriter känd för sina reklamjinglar.
+
BONUS NR 1:
”Låt oss råna Mick Jagger.” Det torde vara årtiondets mest oväntade – för att inte säga chockerande – idé till en TV-serie. Men Mick Jagger gillade idén så mycket att han är med i TV-serien och spelar sig själv.
När höstens amerikanska TV-tablåeer presenterades vid LA Screenings i juni fick ”Let’s Rob Mick Jagger” mest publicitet av alla nya komediserier.
Premiär på amerikanska ABC blir först 17 oktober, men en kopia av första avsnittet har redan läckt ut på nätet. Nu med den nya titeln ”The Knights Of Prosperity”, vilket är namnet på det hopplösa gäng som ska försöka bryta sig in i Mick Jaggers lägenhet.
Samtidigt som någon på ABC säkert grillas för att avsnittet läckt ut – allt verkar läcka till nätet dessa dagar – är det svårt att tänka sig bättre förhandsreklam än att hundratusentals nyfikna världen över just nu olagligt skickar runt piloten till sina vänner.
Mannen bakom serien är Rob Burnett, David Lettermans närmaste man. Enligt originalmanus var det skådespelaren Jeff Goldblum som skulle rånas, men han tackade nej. In klev stället en hyfsad reserv – Mick Jagger.
Komediserien ”The Knighs of Prosperity” påminner i ton och stil mycket om ”My Name Is Earl”. Ett gäng hopplösa förlorare med skitjobb försöker få rätsida på sitt liv genom att göra en Robin Hood: ”Att ta från rika och ge till oss själva”.
När gänget får se Mick Jagger visa upp sin lyxlägenhet i New York i ett kändisprogram på ”E! News” bestämmer de sig för sitt offer. Jagger är lysande i sitt inhopp och gör allt för att framställa sig i så dålig dager som möjligt. Lismande, pengakåt, med ett smaklöst inrett hem.
Flera svenska TV-kanaler är intresserade av serien, men kommer att invänta amerikanska tittarsiffror innan de bestämmer sig. Det har hänt förr att nya TV-serier läggs ned redan efter några avsnitt.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är inte säkert att en TV-serie är som mest aktuell just vid premiären.
När ”Sleeper Cell” premiärvisades på amerikansk TV i december 2005 fick den först måttlig uppmärksamhet. En serie om en infiltratör i en islamistisk terroristcell? Det lät mest som sämre kopia av ”24”. Att den dessutom var gjord av Showtime, som förgäves kämpar för att få samma status som HBO, höjde inte förväntningarna.
Men när nu SVT detonerar samma serie på måndag kunde timingen inte vara bättre. ”Sleeper Cell” handlar om exakt det som nyss hände i London. Om inte engelsk polis haft en infiltratör bland terroristerna hade alla flygplanen exploderat över Atlanten.
All den uppmärksamhet som ”Sleeper Cell” förtjänade redan från början har den också fått efteråt. Det är ett briljant TV-drama, av precis lika hög kvalitet som de bästa HBO-serierna. Och med ett första avsnitt som innehåller hedersmord kommer den kanske att bli ännu mer omdiskuterad i Sverige.
”Sleeper Cell”, med premiär måndag 22.00 på SVT1, har välförtjänt fått fem Emmy-nomineringar. Årets Emmy-gala hålls natten mellan söndag och måndag och direktsänds av svenska kanalen Star!
Eftersom ”Sleeper Cell” var tänkt som en avslutad miniserie i åtta delar är det i den klassen den är nominerad. Men ”Sleeper Cell” blev en sådan kritikerframgång att Showtime nu beställt åtta avsnitt till.
Jan Gradvall