Barlivets Paganini: Minnesord om journalisten Bobo Karlsson

Lysande resejournalist och historiesamlare. Ingen kunde sitta på barer som Bobo Karlsson. Han valde alltid rätt krog, rätt stol, hade alltid stadens mest intressanta tidningar under armen. Från Expressen Kultur 8/3 2016.

Bobo Karlsson

Text: Jan Gradvall

På Netflix lades det nyligen upp en dokumentär om Danny Fields, en eldsjäl och publicist som hade en avgörande roll för artister som Stooges, Doors, Ramones och hela New Yorks musikliv.

Medverkande i dokumentären vittnar om vad som var Danny Fields främsta tillgång. Att få andra att inse sin egen potential.

Bobo Karlsson hade den rollen för staden Stockholm.

Med sina outtröttliga reseskildringar, där han hela tiden drog paralleller mellan olika internationella storstäder, fick han Stockholm att inte känna sig som avkrok uppe i norr utan som en del av någonting större.

Plötsligt var Stockholm en metropol. En stad med ett krogliv och kulturliv lika spännande som i Berlin eller Sao Paulo.

Vad Bobo skissade upp, inspirerade så många att det så småningom blev verklighet.

Jag hörde Bobo Karlsson första gången i Jacob Dahlins radioprogram ”Galaxen” i början av 1980-talet. Bobo ringde in liverapporter från New Yorks nattliv.

Hans iakttagelser hade en sådan känsla för detaljer att det kändes som att jag inte låg ensam i ett nedsläckt pojkrum i Linköping och lyssnade, utan var där på plats. När det var varmt i New York var det så varmt ”att alla lägger isbitar i rödvinet”, en typisk Bobo Karlsson-formulering.

Några år senare jobbade jag med Bobo Karlsson. Som nykläckt frilans skrev jag för kortlivade storstadstidningen Cititime.

Den extremt beresta trojkan Ingrid Larsson, Lars Peder Hedberg och Bobo Karlsson satt på redaktionsmöten och slängde ur sig briljanta idéer ”som någon borde skriva om”. Jag blev någon, den unge praktikanten som sade ja till alla knappt genomförbara idéer.

Bobo berättade att han just hängt vid en bardisk på Arlanda där det jobbade en kvinna, full av historier, med det fantastiska efternamnet Bierschenk. Dagen efter tog jag flygbussen ut till Arlanda. Bobo hade rubriken klar innan jag lämnade texten: Bierschenk vid Gate 13.

Bobo Karlsson beskrevs på Facebook i går av Erik Hörnfeldt träffande som ”barlivets Paganini”. Ingen kunde sitta på barer som Bobo Karlsson. Han valde alltid rätt krog, rätt stol, hade alltid stadens mest intressanta tidningar under armen.

Hans restips var alltid de mest pålitliga. Bobo hatade tråkiga finkrogar och myntade frasen ”dålig mat är inte det sämsta”.

Bobos stora hjärta slår inte längre men det finns kvar. Bobos hjärta är namnet på en skulptur som gjordes av hans vän, konstnärinnan Katarina Norling, och nu vilar vid lantbruksuniversitet i Alnarp.

När Bobo i somras berättade för mig att han var sjuk sade han att han hoppades att himlen skulle vara som Jorge Luis Borges beskrivit. Ett stort bibliotek där man äntligen fick tid att läsa allt man inte hunnit med.

Bobo, hoppas att det också finns en bar inne på biblioteket.

(slut)