Konstnär med kirugskalpell: Intervju med Linder

Gör collage som skildrar kommersialisering av kvinnokroppen, ifrågasätter uppdelning i kvinnligt/manligt. Även gjort musik, performance, balett. Hennes originalcollage till Buzzcocks-singeln ”Orgasm addict” har köpts av Tate Collection som samlar den främsta brittiska konsten från 1500-talet och framåt. Morrisseys bästa vän. Från DI Weekend 2/3 2107.

Linder

Text: Jan Gradvall

Vid galan MTV Awards 2010 framträdde Lady Gaga i en klänning gjord av rått kött. Bilden spreds över hela världen. Lady Gaga förklarade att klänningen var ett politiskt ställningstagande och hyllades för sin djärvhet och uppfinningsrikedom. ”The meat dress” blev ett begrepp och finns nu bevarad i torkad form på Rock and Roll Hall of Fame.

För den som är lite mer bevandrad i populärkulturell historia fanns det dock en föregångare. 28 år tidigare hade konstnärinnan Linder med sitt musikprojekt Ludus gjort exakt samma sak.

På en konsert på klubben Hacienda i hemstaden Manchester den 5 november 1982 uppträdde Linder i en klänning av rått kött. Framträdandet skrevs in i historien i samma ögonblick som det ägde rum, de som var där slutade aldrig tala om det. Klubben Hacienda, som ägdes och drevs av New Order och Factory Records, är heller ingen obskyr klubb utan en av pophistoriens viktigaste och mest dokumenterade Det var till exempel där som Madonna 1984 gjorde sitt allra första framträdande i Storbritannien.

Att Lady Gaga och hennes team inte skulle känna till Linders köttklänning förefaller mindre sannolikt, men Lady Gaga sade aldrig varifrån hon fått idén.

Det sättet att bli överhoppad i historieskrivningen har Linder fått uppleva många gånger. Den väldigt underhållande men samtidigt väldigt grabbiga filmen ”24 hour party people” skildrar alla nyckelpersoner i Manchesters epokgörande musikscen – utom just Linder.

Linder har samtidigt aldrig varit intresserad av att bli populär eller framgångsrik Med sitt framträdande i köttklänning gick hon också mycket längre än Lady Gaga.

Samtidigt som hon sjöng med sitt band Ludus så gick två vänner till henne, fanzinemakarna Cath Carroll och Liz Naylor, runt bland besökarna på Hacienda, ett ställe drivet av och präglat av heterosexuella män, och delade ut oanvända köttslamsor från klänningen vilka virats in i utrivna bilder från bögporrtidningar. De hade också dekorerat klubben med röda tamponger.

”Då höll Hacienda-ägarna på att flippa ur helt. De var livrädda att det skulle komma röda fläckar på Ben Kellys perfekta designergolv.”

Mens var ett återkommande tema för Linder. Hon gjorde en menstruell äggklocka som skulle ges ut av Factory Records. Klockan sattes aldrig i tillverkning, men fick skivnummer Fac 8.

Den största överraskningen sparade Linder till sist. Linder hade noterat att när brittiska ABBA-kopian Bucks Fizz vann Eurovision så drog de två manliga medlemmarna upp de två kvinnliga medlemmarnas kjolar och blottade deras trosor, allt för att kittla de manliga tv-tittarnas fantasi.

Linder tänkte, okej, om det är så det fortfarande fungerar i världen ska jag göra något liknande.

”Jag spände på mig en jättelik svart dildo under köttklänningen. Det var komplicerat att dölja dildon när jag sjöng, jag var tvungen att röra mig på ett speciellt sätt.”

Under kulmen på en låt, med den passande titeln ”Too hot to handle”, så slog hon till.

”När jag plötsligt drog upp klänningen, med dildon pekandes rakt ut, tog alla i lokalen direkt ett steg bakåt. Precis alla gjorde det. Det var som en våg som drog sig tillbaka. Jag kommer aldrig att glömma kraften som fanns i det ögonblicket.”

Bandet Ludus var ett sidoprojekt för henne, men just klänningen av kött var en logisk vidareutveckling av hennes huvudverksamhet som bildkonstnär.

Linders signum är collage där hon kombinerar fotografier från porrtidningar med fotografier från magasin om mat, inredning, mode, livsstil. Hon visar att allting i slutänden handlar om åtrå. Samt att dessa världar förenas av oskrivna men tydliga koder. Människokropparnas rörelsemönster – till exempel lutad snett framåt mot spisen – är lika koreograferade i porrfilmer som i ”Sveriges mästerkock” eller ”Hela Sverige bakar”.

Under 40 år som konstnär har hon använt många olika uttryck – balett, performance, fotografi – men har hela tiden kommit tillbaka till de collage hon gjorde i ett sovrum i Salford, Manchester, bestående av fotografier utskurna från magasin med kirurgskalpell.

Flera av dessa collage har blivit ikoniska och dyker ständigt som referenser i samtidskulturen.

1977 skar hon ut en naken kvinnoöverkropp ur ett magasin. I stället för huvud klistrade hon dit ett strykjärn. Över bröstvårtorna klistrade hon dit två munnar, vilket förändrar hela kroppsuppfattningen.

Detta collage användes som singelomslag till Manchester-punkgruppens Buzzcocks låt ”Orgasm addict”. (Linders original är i fyrfärg, men på singelomslaget ändrade formgivaren och hennes skolkamrat Malcolm Garrett till blå monoton eftersom skivbolaget sade att de bara hade råd att trycka i två färger.)

Linders original köptes 2007 in av Tate Collection som samlar den främsta brittiska konsten från 1500-talet och framåt.

Lika känd som ”Orgasm addict”-bilden är ett uppslag från fanzinet The Secret Public som hon och Jon Savage (i dag världens ledande punkhistoriker) gav ut i samma veva. Huvudfotografiet är från en porrtidning där en man och en kvinna sittande i en soffa tillfredsställer varandra. Över könsorgan har Linder klistrat in fjärrkontroller. I stället för huvuden: teveapparater.

Om man har den minsta relation till den första punkepoken så har man sett dessa bilder eller någon av de tusentals imitationer de gav upphov till.

Det är också just collage som hon nu ställer ut på en utställning på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm som visas 9 mars till 22 april.

”Linders arbete kritiserar men är samtidigt humoristisk. Det är en balansgång som hon klarar av briljant”, säger galleristen Marina Schiptjenko.

”Det är så tydligt var hon kommer från. Hennes attityd kommer så tydligt från punken men verken i sig är tidlösa. Jag är fascinerad över hur hon ifrågasätter kommersialiseringen av kvinnokroppen på ett både hårt och elegant sätt med ett inslag av humor som gör att man kan närma sig de här ofta grova bilderna på ett öppet sätt. Linder är för mig en konstnär som tar upp vissa grundläggande, återkommande ämnen, död och sexualitet, med metoder från populärkulturen som min generation har formats av. Hon gör det med stor känslighet och är väldigt unik i det hon gör.”

Jag träffar Linder på en vegetarisk restaurang i Fitzrovia, London. Det är hon själv som valt restaurangen.

Sitt engagemang för vegetarianism – meat is murder – är något hon delar med sin nära vän Morrissey. De har umgåtts i 40 år. Linder är född 1954, Morrissey 1959.

Mycket av det som präglat Morrisseys och hans bands The Smiths idévärld – vegetarianism, feminism, Andy Warhol och hans persongalleri, dyrkan av soulsinglar, kärleken till nordengelsk arbetarkultur och ”kitchen sink dramas”, Keats, Yeats, Wilde, att skippa förnamn & efternamn – är intressen som han och Linder utvecklat tillsammans.

The Smiths-låten ”Cemetry gates” är en väldigt fin hyllning till deras vänskap. Texten handlar om hur de brukade ta långa promenader på kyrkogården Southern Cemetery i Manchester och prata om litteratur och livet. (Ja, ordet kyrkogård är osannolikt nog felstavat i The Smiths-titeln.)

Linder viker undan sitt långa hår och tar för sig av maten. Jag påminns om hur mycket hennes bilder, och den era där hon kom fram, har format mitt eget liv och mitt sätt att tänka och arbeta.

Vi börjar prata om bakgrunder, var man kommer ifrån. Vi kommer båda från familjer där ingen i släkten har gått på universitet. Den Do It Yourself-kultur, ofta förkortad DIY, som skapades i städerna London och Manchester – hennes vänner i Buzzcocks var det allra första punkband som gav ut en skiva helt på egen hand – spred sig till Sverige och min uppväxtstad Linköping.

Verktygen för att spela punk var elgitarrer, bas, trummor samt urusla sångmikrofoner vilka hade den fördelen att sångarna/skrikarna aldrig behövde bli påminda om sin egen begräsning.

Verktygen för att skapa bilder och fanzines – hemproducerade tidningar – var saxar, kirurgskalpeller, klister. Och kopieringsmaskiner.

”När vi började med fanzines 1976 fanns det bara en enda kopieringsmaskin i hela Manchester-området”, säger Linder. ”Det var en Rank Xerox, en enda maskin osannolikt nog, stor och otymplig. Men jag fick inte använda den. När jag lämnade in mina verk så nekade företaget med motivering att de inte ville befatta sig med porr. Jag noterade att de ovanför kopieringsmaskinen hade en kalender med en kvinna som var topless. Men de förstod inte den dubbelmoralen. Så jag fick skicka mina bilder till Jon Savage i London som där hade tillgång till en kopieringsmaskin.”

Barbara Hepworth (1903-1975) var en engelsk modernistisk skulptör. Det dröjde till 2009 innan Linder insåg hur mycket hon har gemensamt med Barbara Hepworth. Linder fick ett stipendium och blev ”artist in residence” på Tate St Ives. Som en del av vistelsen besökte hon Barbara Hepworths museum och skulpturträdgård. Besökarna uppmanades att komma i kontakt med skulpturkropparna genom att med förbundna ögon först känna på dem innan de betraktade dem med ögonen.

Linder blev så uppslukad av Barbara Hepworths arbete att hon några år senare skapade en balett, ”The Ultimate Form”, baserad på Hepworths monumental skulpturverk i brons ”The Family of Man”, ett verk med skapat 1970, samma år som Germaine Greer skrev den feministiska klassikern ”Den kvinnliga eunucken”.

-- (här börjar fråga/svar) –

När jag tittat på bilder från din balett baserad på Hepworths skulpturer slog det mig hur allt du skapat, inte minst dina collage gjorda med kirurgskalpell ,har gemensamt med just skulpturer. Håller du med om det?

”Absolut. Barbara Hepworth utgick hela tiden från mänskliga kroppen. Hon tog delar av den kvinnliga kroppen och den manliga kroppen och blandade dem och fogade samman. Hon var långt före sin tid. Folk har inte pratat så mycket om hennes verk på det sättet, lyft fram den sexuella aspekten. Jag ville lyfta fram det i min balett.”

Vad det gäller skulpturer är materialet lika påfallande som själva motiven. Precis som i dina verk.

”Det har diskuterats vem som har först med att göra hål i skulpturer, Henry Moore eller Barbara Hepworth? Vad jag förstått så var Hepworth först. Jag skär hål i tidningar med skalpell. Och, ja, jag arbetar också med den mänskliga formen”.

Har du kvar de tidningar som du skurit ur bilder från?

”Inte alla tyvärr.”

Tidningar fulla av hål, utskurna kroppar och föremål, blir ju också ett slags konstverk.

”Exakt. Formerna är kvar men inte bilderna. Titthålen gör också att man kan se vad som är på nästa sida. Det är också intressant att långt senare bläddra i tidningarna och se vad jag för 30-40 år sedan valde att klippa ut och inte klippa ut. När The Musée d’Art Moderne i Paris gjorde en stor retrospektiv över mina verk – en väldigt fin upplevelse för övrigt, den curator jag fick jobba med var Man Rays biograf – var det tal om att också ställa ut av några av de tidningar jag skurit i, men i slutänden fick de inte plats.”

De collage som du och andra gjorde kom att forma hela punkrörelsens estetik, med konsertaffischer, fanzine och skivomslag. Vad fick dig att upptäcka collage?

”1976 gav en professor som heter Dawn Adés ut en bok som heter ’Photomontage’. Boken visar hela fotomontagens hela historia, visar hur manipulerade fotografier funnits lika länge som fotografier. Jag dyrkade den boken. Den var så viktig. Jag föddes genom den boken. När jag träffade Dawn Adés för några år sen berättade jag för henne vad hon förlöste med den boken. Hon hade ingen aning om det. Utan den boken hade jag aldrig förstått vad jag skulle göra. Det är nyckelboken.”

Det viktigaste punkfanzinet i Sverige, Funtime från Göteborg, hade en artikel om John Heartfield (1891-1968, tysk collagekonstnär som verkade mot nazism). Det var så jag fick upp ögonen för collage.

”Heartfield är med i ’Photomontage’. Det var också en stor John Heartfield-utställning i London 1976 eller 1977. Det måste varit genom den utställningen som punkarna blev medvetna om honom. Jag såg den inte, jag hade inte råd att åka dit ned, men även uppe i norr så pratade folk om den utställningen.”

Kommer du ihåg din första kirurgskalpell? Var du köpte den?

”Det måste ha varit i en affär som sålde arbetsmaterial för konsthantverk. Jag köpte den någon gång efter att jag 1974 började studera grafisk desgin i Manchester. Först använde jag för att skära i pannåer, göra ramar. Det fanns två olika sorters kirurgskalpeller. En för att mjukt skära i kött, en för att mer hugga sig igenom ytan. Att jag valde den senare var ganska passande (stort leende). En kväll kände jag plötsligt att jag var helt trött på att måla och rita. Jag svepte bort allt annat och började skära med skalpellen i tidningar i stället.”

Linder torkar sig runt munnen med en servett. När tallrikarna plockas bort beställer hon te och jag kaffe.

”Du nämnde förut tristess (boredom) när du berättade om ditt fanzine. Jag tror det är nyckelordet. Jag har tänkt på detta mycket i efterhand. Hur ett beslut en enda kväll kan förändra ett liv så mycket. Det fanns så lite att göra på den tiden. Vi hade inget att sträcka oss efter, det fanns inga smartphones. Så man började skapa saker som ett resultat av tristessen. När jag skar med skalpellen hade jag en glasskiva som underlag. Att sitta där och skära i tidningar påminde om att åka skridskor, linjerna som uppstod blev fina, flytande. Det kändes som att utföra ett post-mortem, en kulturell obduktion”.

Särskilt som det du skar ut ur tidningarna ofta också var just kroppar.

”Det finns något nästan sensuellt i det ögonblicket. Jag upplever det fortfarande varje gång jag skär. Jag vet inte vad jag letar efter när jag börjar men skalpellen leder mig fram. Det uppstår också ett speciellt ljud när skalpellens metall möter glas.”

Ett ljud som är väldigt postpunk.

”Ja! Ja! Jag kom just från en utställning i Mexiko City. En del besökare när tittade på min verk och frågade: ’Var är originalen?’. Jag förklarade att detta är originalen, titta noga så kan du skärmärken i bilderna. I dagens era av photoshop måste man nästan förklara vad fotomontage är för något.”

Du kommer från arbetarklass och blev trots din bakgrund antagen på universitetet Manchester Polytechnic för att studera grafisk design. Hade det varit möjligt i dag?

”Nej, helt omöjligt. Jag sökte in 1973. I mitten på 1960-talet möjliggjordes det för den första generationen från arbetarklass att studera vidare på det sättet. Familjer med låg inkomst fick hjälp och befriades från kursavgifter. I dag är det försvunnet. Det kostar minst 10 000 pund om året att gå på en sådan skola. Mina föräldrar var, i all välmening, oroliga när jag valde den banan. De hoppades på en mer substantiell utbildning och karriär. Det visste hur osäker kulturvärlden är.”

Jag kan relatera till det. Mina föräldrar var väldigt länge oroliga, långt efter att jag fyllt 40, för att jag inte hade en fast anställning. De hade förmodligen rätt i den oron.

”Exakt. Om man misslyckas när man saknar skyddsnät så kan man inte försörja sig och faller rätt igenom. Den generation som upplevt andra världskriget har ett annat perspektiv. De är väldigt beskyddande och är det av en anledning.”

Du gick samtidigt på skolan som Peter Saville och Malcolm Garrett (vilka blev två av Storbritanniens främsta grafiska formgivare)?

”Ja, Peter och Malcolm gick året under mig. Enheten för grafisk design var en separat byggnad från resten av skolan. Alla var tillsammans hela tiden. Det väldigt intensivt. Peter och Malcolm var tidigt oerhört fokuserade och målinriktade på vad exakt de vill göra och blev väldigt framgångsrika redan vid unga år. Jag har aldrig haft ett sådant fokus. Jag har nyfiken på så mycket, vill pröva så mycket olika saker.”

Sommaren 1976, medan de alla tre gick på skolan, anordnades en konsert på Manchester Free Trade Hall. Samma lokal där Bob Dylan spelade 1966 och möttes av att en i publiken skrek ”Judas!”, en konsert förevigad på en berömd bootleg. Bandet som spelade den 4 juni 1976 hette Sex Pistols var ännu helt okänt, det var ett halvår innan Sex Pistols gav ut sin första singel ”Anarcy in the UK”.

Konserten har i efterhand rubricerats som ”The gig that changed the world”. En rubrik som inte är helt överdriven. Bland de 200 som var där fanns de som kom att forma de närmaste decenniernas populärkultur: medlemmarna i Joy Division/New Order, Mark E Smith (The Fall), Mick Hucknall (Simply Red), Tony Wilson, Morrissey och Linder. Det har till och med gjorts en BBC-dokumentär om konserten, med en medföljande bok, som heter ”I swear I was there”.

Man är ganska less på punknostalgi. Men utan att fördjupa sig i det, går det att förklara känslan av att vara där den kvällen?

”Det är problemet med historien, minnet fossiliseras. Jag kände inte till något alls om bandet. Jag gick förbi kyrkogården i Manchester, såg en skåpbil åka förbi med en påklistrad affisch där det stod Malcolm McLaren, Sex Pistols och Slaughter & The Doags. Namnen var så underliga. Det var sommar och Manchester var tyst och stilla. Jag gick dit. Det var först efter konserten som jag förstod att den som satt i kassan och tog emot biljettpengar var Johnny Rotten själv. Den första grupp av som framträdde var Buzzcocks.”

Fattade du att de var ett lokalt band från Macnhester?

”Nej, visste ingenting. Hade noll förväntningar. Jag har som Alice i Underlandet när hon kliver ned i kaninhålet. Vad jag drabbades av med Buzzcocks var accelerationen, farten. Det var något totalt annorlunda än musiken under proggeran Ljudet var så medvetet utarmat. De verkade spela som för att rädda sina liv. Andra bandet Slaughter & The Dogs var ganska ointressant glamrock. När Sex Pistols sedan till slut gick upp på scenen… Det var en ny nivå av intensitet. Känslan av att om vi inte får framträda i kväll, då dör vi. När Sex Pistols skulle spela så kom medlemmarna i Buzzcocks och satte sig bredvid mig för att också se konserten.”

Ni satt ned på stolar under konserten?

”Ja, vi gjorde faktiskt det. Pogodans var då inte uppfunnet än tror jag. Jag började prata med Howard och Pete i Buzzcocks. De frågade vad jag gjorde, jag sade att jag pluggade grafisk desgin, de sade, wow, du måste göra affischer åt oss. Vi utbytte adresser så vi kunde nå varandra. Ingen av oss hade telefoner.”

Det framgår när man sett filmer som ”Control” och ”24 hour party people” att väldigt få i England på den tiden hade telefoner i hemmen utan fick gå ut och ringa från automater.

”Jag bodde i Whalley Range, ett distrikt i Manchester där de prostituerade höll till. Att där som kvinna stå utanför en telefonkiosk och vänta, samtidigt som män rullade förbi i bilar och vevade ned rutan, var något man undvek i det längsta.”

Viv Albertine från Slits skriver i sin biografi att avsaknaden av telefoner var en anledning till punkerans höga produktivitet. Om man hde bestämt att man skulle träffas och repetera en tisdag 19.00 kunde ingen avboka på det.

”Det stämmer verkligen. Jag försöker förklara den här eran för min son som är 27. Han ställer massor av frågor och vill förstå.”

Du blev tillsammans med Howard Devoto och bodde i en lägenhet i Salford. Med Pete Shelley i grannhuset. Varifrån fick ni era influenser på den tiden när det inte fanns Internet, streamingtjänster, kabel-tv?

”Det stora biblioteket, Manchester Central Library, var otroligt viktigt. Deras avdelning för konstböcker var inte fantastisk på något vis, men fullt tillräcklig. Vi gick dit hela tiden. Det fanns också två vänsterbokhandlar i Manchester, Grassroots och On the 8th Day, som var otroligt viktiga. Hela den andra vågen med feminism upptäckte jag där. Mary Daly, Kate Millett. Jag hade läst Germaine Greers ”Den kvinnliga eunucken” när den kom ut 1970. Vi kunde sitta i timmar i de bokhandlarna och läsa.”

Det var okej att sitta där och läsa utan att köpa böckerna?

”Ja. De visste att vi inte hade råda att köpa böckerna. Bokhandlarna drevs också av kollekvit. Vad jag köpte var tidningar. Spare Rib var en otroligt viktig feministisk tidning. Det var genom sådana tidningar man fick globala nyheter om kvinnor, om hur det var i Pakistan eller i Sverige. Tidningar var också billiga. De var min livlina.”

Morrissey refererade också till feminism och feministiska förebilder. Han gick också till dessa bokhandlar?

”Ja. Han är den enda jag träffat, kvinna eller man, som läst exakt samma böcker som jag. När vi kom till varandra insåg vi att vi hade identiska bokhyllor. Vi hade djupa samtal och har det fortfarande. Det är en lyx att vara så nära någon. Att dela så många refernser att man tar genvägar när man pratar.”

Förstod den feministiska rörelsen vad du gjorde med dina collage från porrtidningar?

”Nej, jag blev missförstådd hela tiden. Till att börja med trodde alla att verken var gjorda av en man. Det stod ju bara Linder, vilket var väldigt förvirrande.”

Du har sagt att du vill förstå pornografi genom att dekonstruera den.

”Jag tycker det är fascinerande med alla särskilda regler och koder som ingen talar om. Till att börja med är pornografi alltid dold. När jag under åren letat efter och köpt porrtidningar, så har de alltid varit på ställen där man får gå nedåt för en trappa. Samtidigt som man då möts av män som går uppåt. De blir nervösa av att möta en levande kvinna i en sådan miljö. Det finns också ett lexikon av poser som alltid använts i porr. En formel så tydlig att den går att kidnappa.”

Vad har du kommit fram till när du dekonstruerat porrbilder? Vad har du lärt dig?

”När man upprepar något 50 000 gånger blir det som ett mantra, en slags meditation. Jag har lärt mig väldigt mycket om åtrå. Och att det är något oerhört förföriskt som är lätt att manipulera. När jag samarbetat med modefotografer har jag noterat hur alla bilder i dag bearbetas ögonblicket efter att bilden är tagen. Man börjar direkt putsa på en näsa. Postproduktionen sker numera omedelbart.”

I en intervju i The Guardian för två år sedan berättade du att din styvfarfar eller styvmorfar visade porrfotografier för dig när du var tre-fyra år.

”Det var i 20-årsåldern som jag blev medveten om det. Det är märkligt hur minnet fungerar. Jag insåg att det fanns något bekant, familjärt, med de här bilderna som jag tittade på men förstod inte varför. Min styvfarfar kom i min familj efter att min riktiga farfar dog i tuberkulos. Jag förstod inte bilderna han visade mig, eller varför han gjorde, men kunde känna av att stämningen förändrades. Det var därför viktigt att gå tillbaka till de bilderna och titta på dem för mig själv, på mitt eget sätt, ta den tiden behövde. Jag tror också det har att göra med att jag sökt mig till porr från just de åren, runt 1957 och 1958.”

En svartvit epok som även dyker upp i dina senaste verk som du nu ställer ut på Andréhn-Schiptjenko.

”Jag kommer nog alltid att återvända till epoken. De bilder jag nu ställer ut är helt färska, gjorda för ett par månader sedan. Jag är väldigt förväntansfull över att få visa dem.”

Du har också använt din egen kropp i din konst. Du gjorde bodybuilding till ett konstprojekt i början av 1980-talet och fotograferade dig själv. Stämmer det att du gick till ett gym på Moss Side i Manchester varje dag i två år?

”Ja, det var en underbar tid. Electrofunk hade precis kommit vilket var fantastisk dansmusik. Jag gick och dansade hela nätterna på Legends, en klubb med mestadels svarta i Manchester. Legends hade den överlägset bästa ljudanläggningen, Hacienda fick aldrig till det. Trots det var jag sedan alltid på gymmet prick 08.30 där jag tränade med två västindiska boxare. Varje dag, om och om igen, återigen som en slags meditation. Det var en sådan frihetskänsla att inte ägna sig åt något annat än sin egen kropp och att lyfta delar av metall.”

(slut)


FAKTARUTA

Linder

YRKE: Konstnär.
AKTUELL: Utställning 9 mars till 22 april på galleriet Andréhn-Schiptjenko på Hudiksvallsgatan i Stockholm.
SIGNUM: Dissekerar kvinnotidningar och manstidningar med kirurgskalpell. Gör collage som skildrar kommersialisering av kvinnokroppen och ifrågasätter uppdelning i kvinnligt/manligt. Skildrar all sorts åtrå: sexualitet, konsumtion. Fogar samman pornografiska bilder med motiv hämtade från livsstilsvärlden. Beskriver själv att hon ”dekonstruerar pornografi”. Även arbetat med musik, performance, balett.
MERITER: En av Storbritanniens mest inflytelserika konstnärer de senaste 40 åren, även om det tog lång tid innan hon fick erkännande i konstkretsar på hemmaplan. Frankrike och Tyskland var först med stora retrospektiv över Linders livsverk. Musée d’Art Moderne i Paris hade 2013 en utställning. Därefter Kestnergesellschaft i Hannover. Originalet till det collage som användes som omslag till Buzzcocks-singeln ”Orgasm addict” har i dag rekvirerats av Tate Collection som samlar den främsta brittiska konsten från 1500-talet och framåt. Tate har köpt fem av hennes verk.
NAMN: Verkar som konstnär under namnet Linder. Född som Linda Mulvey i Liverpool, uppvuxen i Wigan och Manchester. Tog namnet Linder Sterling under punkeran i Manchester. Förnamnet Linder medvetet könsneutralt och tyskklingande. Många punkare justerade sina namn. Hennes vänner i bandet Buzzcocks bytte från Howard Trafford till Howard Devoto, från Peter McNeish till Pete Shelley.
FÖDD: 1954.
FAMILJ: En son, Maxwell Sterling, som gör filmmusik.
BOR: Flyttade från Manchester till en liten by vid kusten där hon bor och verkar och tagit hand om sin mamma. Efter mammans död överväger hon ju att flytta till en stor stad igen.
BAKGRUND: Nyckelfigur under den era i slutet av 1970-talet och början på 1980-talet då Manchester var den ledande popkulturella staden i världen. Utbildade sig i Manchester på Graphic Design at the Polytechnic 1974-1977. Gjorde fanzine tillsammans med Jon Savage. Hennes konstverk används på Buzzcocks-singeln ”Orgasm addict” och Magazines album ”Real life”. Hade ett eget band, Ludus, aktivt 1978-1984. Med Ludus framträdde hon i en klänning gjord av kött, en idé som 30 år senare stals av Lady Gaga. Hennes ”menustrual egg-timer” designades för Factory Records och har nummer Fac 8. (Joy Divisions debutalbum har nummer Fac 10.)
BOK: ”Linder Works 1976-2006”, med essäer av bland andra Jon Savage och Morrissey.
VÄNNER: En av Morrisseys få nära vänner. Umgåtts sedan mitten av 1970-talet i Manchester. Läste samma böcker, hade samma referensvärld. The Smiths-låten ”Cemetery Gates” handlar om Linder. Hon har fotograferat omslagen till Morrisseys album ”Your arsenal” och ”Beethoven was deaf”.

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.