Krönika, DI Weekend
Weekend 31 mars
Krönika
Jan Gradvall
Det finns egentligen bara två olika sorters krönikörer. Stjärtkrönikörer och fotkrönikörer.
Ett av de största problem i svenska tidningar just nu är att fördelningen är kolossalt ojämn med typ 95 procent stjärtkrönikörer.
Amerikanske mästerkrönikören Jimmy Breslin dog den 19 mars, dagen efter Chuck Berry. De var nästan lika gamla – Berry född 1926, Breslin född 1928 –var och lika inflytelserika för hela 1900-talets utveckling inom var sitt område. Ingen av dem bredde heller ut sig i onödan utan satte en ära att säga vad som behövde sägas så distinkt som möjligt
Chuck Berry skrev de perfekta rocklåtarna, knappt tre minuter långa. Jimmy Breslin skrev de perfekta dagstidningskrönikorna, knappt 3 000 tecken långa.
Jimmy Breslin har så mycket att lära alla som skriver att han borde bli ett separat ämne på journalisthögskolor och skrivarskolor. På schemat tisdagar 10.00 och torsdagar 14.00: Jimmy Breslin.
Att vara en stjärtkrönikör – okej jag försöker låtsas som det är ett etablerat begrepp, men jag erkänner att jag hittar på det här och nu – innebär att man sitter still på sin rumpa och skriver sina krönikor.
När deadline närmar öppnar man sin laptop och tycker sedan till om någonting. Ofta någonting som bygger på vad andra redan skrivit. Sen är man för eller emot. Allt det sker sittande på rumpan.
Research gör man sittande, inte genom att genom att resa på sig och lämna redaktionen. Numera finns ju också Google.
Vad Jimmy Breslin gjorde var att han började använda sina fötter när han skrev sina tidningskrönikor.
Tom Wolfe skriver mycket om Jimmy Breslin i förordet till epokgörande ”New journalism”, en antologi som gavs ut 1973 och ständigt kommit i nytryck.
Den ganska tidlösa tes som Tom Wolfe driver i antologin är att litteraturen förlorat kontakten med verkligheten. Litteraturen har blivit en akademisk klubb för inbördes beundran. Författarna vet vad pluskvamperfekt betyder men har ingen aning om hur samtiden ser ut utanför deras skrivarstugor.
I stället lyfter Tom Wolfe den enda litterära genre som upprätthåller den socialrealistiska och folkliga traditionen från Dickens och Balzac – berättande journalistik. Långa reportage som lånar stilistiska grepp från litteraturen.
I boken ”New journalism” finns reportage av journalister som Joan Didion, Gay Talese och Truman Capote. Jimmy Breslin är inte med i antologin – han skrev inte den typen av texter – men Tom Wolfe ägnar halva sitt förord till att hylla Jimmy Breslin och visa på hans betydelse.
Tom Wolfe och Jimmy Breslin var 1963 kollegor på redaktionen till Herald Tribune, en tidning full av stjärtkrönikörer. Tom Wolfe skriver att Jimmy Breslin då gjorde ”en revolutionerande upptäckt”.
Tom Wolfe: ”Breslin gjorde upptäckten att det faktiskt var möjligt för en kolumnist att faktiskt lämna byggnaden, gå ut i dagsljuset och göra ett reporterjobb, genuint fotarbete”.
Jimmy Breslin satt inte på rumpan och tyckte i sina krönikor. Han gick ut och skildrade verkligheten, fast inom utrymmet för en krönika.
Det mest berömda exemplet är den krönika som Jimmy Breslin skrev i samband med John F Kennedys begravning. 5 000 andra journalister skrev från sina skrivmaskiner. Jimmy Breslin ringde kyrkogården, kollade vem som skulle gräva graven, åkte dit, intervjuade honom och skrev sedan en krönika med gravgrävaren som huvudperson. En text som ingen som läst någonsin glömmer.
Ett annat exempel att googla fram är Jimmy Breslins krönika efter mordet på John Lennon. Jimmy Breslin berättar bakifrån: han intervjuar poliserna som fick ha hand om kroppen, utan att första veta vem det var. I sin närmast litterära krönika – han börjar med en av polisernas tonårsminnen av Beatles – tränger han djupare in i sorgen och chocken än någon annan.
Att han dessutom lär ha dikterat denna krönika på språng – ringde in den till redaktionen – är lika overkligt som att Chuck Berry kunde få in så mycket liv i öppningsraderna till ”You never can tell”.
Även jag är en stjärtkrönikör ibland, alldeles för ofta av årets 52 veckor.
Men jag har ”The world of Jimmy Breslin” framför mig när jag skriver för att påminna mig om vad jag gjorde vara. En fotkrönikör.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TIDNING
Sonic, nummer 90, våren 2017. Ett exempel på att en tidskrift också vara ett musikaliskt mästerverk. Ett temanummer om Los Angeles utan bäst före-datum. Listan med 169 klassiska album från LA kan vara den mest genomarbetade lista jag läst. Etta förstås: ”Rumours” med Fleetwood Mac.
PODCAST
”Missing Richard Simmons”. Om den excentriske fitnessgurun som plötsligt försvann från offentligheten 2004, utan att säga adjö till sina vänner och klienter. Dan Taberski, filmmakare i grunden, visar att det går att använda podcastformatet till att göra bildrika dokumentärer.
BIO
”Patriots day”, premiär day. Dramatisering av bomberna som detonerades under Boston Marathon 2013. Välgjord, klassiskt berättarhantverk. Och djupt otäck när man inser att det kommer att hända igen. Mark Wahlberg spelar huvudrollen men hjälten i filmen är tydligen: staden Boston.
+
BONUS NR 1:
Torsdag 6 april öppnar en utställning på Artipelag på Värmdö utanför Stockholm med Edmund de Waal. En världsberömd brittisk keramiker som udda nog även är lika framstående som författare.
Vad som gör Edmund De Waal ännu mer unik i denna position är att hans två hantverk också sammanflätas och berikar varandra. The New Yorker har träffande beskrivit att Edmund de Waal är ”en mästare på att berätta historier genom materiella objekt”.
Edmund de Waal kommer till Sverige och håller ett föredrag på vernissedagen Parallellt med utställningen på Artipelag ger Brombergs ut hans bok om porslinets historia och själ, ”Den vita vägen”.
Men vad som framförallt känns så angeläget med Edmund de Waals besök i Sverige denna vår är att hans första bok, ”Haren med bärnstensögon” (Albert Bonniers Förlag), känns ännu mer aktuell just nu än den när den gavs ut för sju år sedan.
Ska man läsa en enda bok för att få perspektiv till vad som just nu håller på att hända i Europa och USA ska man läsa detta mästerverk.
Egentligen är det personlig släkthistoria. En ärvd samling med japanska miniatyrfigurer, så kallade netsuker – en av dem just en hare med bärnstensögon, – blir Edmund de Waals nyckel till att den nysta upp den egna judiska släktens historia.
Resultatet blir en färd genom världshistorien. En släktkrönika över ett sekel som tar oss från Odessa via Wien, Paris, London och fram till Tokyo och visar hur den gradvisa normaliseringen och acceptansen av fascism och rasism – precis det vi upplever i världen just nu – slutar med förföljelser och två världskrig.
Allt detta berättat genom pyttesmå keramisk föremål. Att läsa ”Haren med bärnstensögon” känns som att krama hela 1900-talet i ena handflatan.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Med ögon känsliga för grönt. Och blått. Och rött. Och alla tänkbara subtila nyanser vi just nu kan skönja i samtidens musik.
Det är drygt 40 år sedan Barbro Hörberg dog i bröstcancer, endast 43 år gammal.
Ändå känns det som om hennes musik just nu har större inflytande på svensk musik än någonsin.
Magnus Uggla och Uje Brandelius gör djupt personliga scenshower i gränslandet till teater som innehåller mer tal än musik. Frida Hyvönen vann Grammis för både årets textförfattare och kompositör för poetiska sånger som för tankarna till Hörbergs tidiga 1970-tal och hennes rötter i Paris vistradition.
En biografi om Barbro Hörberg kommer därför väldigt lägligt. Journalisten Alexander Sundqvist har skrivit en väldigt fin bok, ”Med ögon känsliga för grönt” (Ordfront), där hon via Hörbergs dotter och två bröder fått tillgång till tidigare okänt privat material.
Jan Gradvall