Krönika, DI Weekend

Weekend 3 mars

Krönika

Jan Gradvall

Karl Marx hade fel. Det är inte religion som är opium för folket. Det är nostalgi som är opium för folket

Den 12 maj inleder U2 världsturnén ”The Joshua Tree” i Vancouver. Beslutet att genomföra denna turné kan vara det mest uppgivna som ett band på nivån nivå någonsin tagit.

Ett tecken på att hela genren rockmusik är i en djup kreativ kris.

U2 har inte haft någon stor hitlåt på 17 år. Bandets album från senare år har floppat. Ingen har kunnat sjunga med i en U2-låt sedan ”Beautiful day” och ”Walk on”.

Att U2 i detta läge väljer att lägga sitt nyinspelade album på is och istället och återvända till sitt mest kommersiellt framgångsrika album – utgivet för 30 år sedan – för tankarna när Elvis Presley i början av 1970-talet gjorde shower för salongsberusade pensionärer i gymnastikskor med kardborrband.

Under de mest intensiva Las Vegas-åren 1970 till 1973 snittade Elvis på 115 shower om året. Ofta genomförde han två om dagen. Shower där han hickade fram ”Heatrbreak hotel” tillräckligt högt för att överrösta ljudet från enarmade banditer.

Elvis Presleys residens i Las Vegas, även om det innehöll guldkorn, handlade ingenting om kreativa utmaningar. Vad det handlade om att var hans managers idé att tillfredsställa en publik som var beredda att betala för att återuppliva sin ungdom.

Precis som nu i fallet med U2. ”The Joshua Tree Tour” är ren nostalgiturné, musikaliskt opium för bandets i bokstavligen mening gamla fans.

Varför är det då så illavarslande att U2 gör som så många andra gjort de senaste åren och cashar in på längtan efter nostalgi?

Svar: för att just U2 under hela sin karriär stått för den absoluta motsatsen.

U2 har hela tiden omprövat och utmanat sin position. Efter att ”The Joshua Tree”, med sina fantastiska melodier och sin bredbenta gitarrock, lyfte U2 till världens största rockband, så vände bandet helt om och ägnade hela 1990-talet till att ifrågasätta sin storhet och dekonstruera sin musik.

U2-medlemmarna började lyssna på techno, disco och experimentell elektronisk musik. Gitarrguden The Edge nästan slutade spela gitarr under lång tid.

U2 har gjort några av de mest visionära turnéer jag sett. Efter albumet ”Achtung Baby”, kanske deras finaste stund, åkte U2 ut på den två år långa Zoo TV Tour 1992-1993 där bandet, påverkat av bevakning av Gulfkriget, speglade det moderna mediesamhällets bombardemang och bedövande av alla sinnen. Överallt på scenen fanns tv-apparater och en upphängd Trabant-bil. Bono ringde upp fans i det belägrade Sarajevo.

Den lika långa 360 Tour 2009-2011 är den mest massiva och fulländade stadiumturné som gjorts.

Hela tiden har U2 utmanat och testat gränser. Så varför denna reträtt 2017?

Det intressanta är att bandmedlemmarna själva verkar vara medvetna om att de sviker sina konstnärliga ideal. Att läsa intervjuer om den nya turnéen påminner om vad Iraks propagandaminister Bagdad Bob sade på presskonferenser just under Gulfkriget.

Bakgrund: U2 spelade parallellt in två album. Dels ”Songs of innocence”, utgivet 2014, det ökända album som skickades ut till 500 miljoner kunder via iTunes. Dels systeralbumet ”Songs of experience” vars utgivningsdatum hela tiden skjutits upp.

Vad U2 säger: orsaken till att ”Songs of experience” inte släpps nu heller är att Donald Trump vann presidentvalet i USA. The Edge säger till Rolling Stone: ”The world is a different world now, and we needed the opportunity to reconsider everything”.

Vad U2 menar: vi har jobbat med massor av utomstående producenter och låtskrivare men vi får fortfarande inte till det.

Vad U2 säger: anledningen till att ”The Joshua Tree” känns så relevant 2017 är att albmet handlade om USA och dess utrikespolitik. ”Bullet the blue sky” handlar om Reagans stöd för krigföring i Centralamerika. ”Mothers of the disappeared” (en låt ingen kommer ihåg) handlar om massmord i Chile. Att för Bono att sjunga alla sånger från albumet beskrivs som ”unikt”, ”en dröm” och en opera.

Vad U2 menar: vi har en stab på 100 personer som ska ha månadslön. Vi behöver få in intäkter till U2 AB.

Ännu sorgligare är att U2 redan nu flaggar för att de trots allt inte kommer inte pallar att spela albumet kronologiskt, vilket Springsteen gjort, eftersom de då bränner av de bästa låtarna direkt. ”The Joshua Tree” öppnar med de tre stora hitsen: ”Where the streets have no name”, ”I still haven’t found what I’m looking for”, ”With or without you”.

Vad U2 säger: Adam Clayton till Rolling Stone: ”Vi kanske måste para ihop låtarna med andra som är tematiskt lika (dvs låtar från andra album). Vi kommer experimentera tills det känns rätt.”

Vad U2 menar: albumet avslutas med sju låtar som ingen lärt sig namnet på och som vi själva inte kommer ihåg. Med andra ord: en 30 minuter lång kisspaus för publiken. Vi annonserar därför turné som ett konstprojekt men dagen efter turnépremiären förvandlar vi det till ”Greatest Hits”-turné.

Att U2 dessutom gör detta när begreppet rockband håller på att försvinna känns som att sitta på läktaren under Kritaperioden när meteoriten slog ned.

(slut)

GRADVALLS VAL

LÅT
Lune, ”Healing song”. 28-åriga Linneá Martinsson kallar sig Lune (uttalas Lynne, franska för måne) och slog igenom som sånggäst på Swedish House Mafias låt i Volvoreklamen. Nu har hon skapat en framtida klassiker tillsammans med låtskrivarässet Simon Strömstedt. Fantastisk endorfinrefräng, årets bästa svenska låt.

DAGSTIDNING
Financial Times. Det känns viktigare än någonsin att stödprenumerera på tidningar. Att FT är en tung finanstidning är ingen överraskning, men jag läser den för bevakningen av kultur och media: ännu skarpare än The Guardian och The Times.

BOK
Dave Haslam, ”Life after dark: A history of British nightclubs” (Simon & Schuster). Inspirerad av min intervju med konstnären Linder (se sid XX) och hennes historier om Manchesters klubbar, plockade jag fram denna utmärkta historiebok. Fördjupar hela innebörden av nattklubbar.

+

BONUS NR 1:

Hur man uppfattar ord och budskap avgörs inte bara av ordens betydelse, utan även deras placering.

Detta är självklart för den som betraktar sin stadsmiljö, med alla skyltar av olika storlek, på olika höjder. Det är också självklart för den som på kontor eller i hemmet sätter upp olika post it-lappar.

Vad poeten Anna Hallberg gör i sin poesi är att hon lyfter fram vikten av ordens placering.

Lika stor betydelse som själva orden, har typografi (typsnitt Whitney), radfall, mellanrum, sidornas tomrum.

Nya diktsamlingen ”Chow Chow” (Albert Bonnier Förlag), som legat etta på listan Litteraturtoppen.se en månad i sträck, inleds med tre väldigt experimentella dikter som heter ”Gula fyrkanter I, II och III”.

Första intrycket: Vad är detta? Random ord på utspridda boksidan där det står saker som kompakt äggula, skoltavla och ett ansikte, vem som helst.

Jag har ingen aning om Anna Hallbergs avsikt, men för mig blev allting begripligt och vackert när jag bestämde mig för att ”Gula fyrkanter” står för gula post it-lappar.

Det är som Anna Hallberg under lång tid gjort minnesanteckningar om möjliga fraser eller idéer för framtida dikter. Men i stället för att sedan skriva klart dikterna har hon gjort dikter av utkasten.

Anna Hallberg är född 1975 i Härnösand, ”Chow Chow” är hennes sjätte diktsamling och det minst förutsägbara och mest förtätade jag läst på väldigt länge. Hon skriver om minnen från barndomen och uppväxten, beskriver hur älvens barndomsvatten kommer bakifrån, rinner över skorna.

Mitt bland de krävande dikterna finns åtta raka kärlekssonetter där hon hyllar samtida svenska artister som Seinabo Sey, Elliphant, Lykke Li, Silvana Iman och Beatrice Eli.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Hur kändes texturen på luften i 1600-talets Japan? Hur kunde ljuset te sig en natt där det inte fanns någon annan ljuskälla än månsken?

Detta är frågor som Martin Scorsese och i synnerhet hans mexikanske fotograf Rodrigo Prieto ägnat många timmar, veckor, månader åt att fundera ut och realisera. En artikel i Time Magazine som handlar om deras samarbete rekommenderas.

I dag är det svensk biopremiär för Martin Scorseses nya film, ”Silencio”, som fick en enda Oscarnominering, just för bästa filmfotografi.

Rodrigo Prieto är en mästare på sitt hantverk. Filmer är värda att se enbart för hans skull.

När man tar del av Prietos cv inser man också hur många filmer han medverkat i där filmfotot förtätat och lyft historierna: 21 grams, 8 Mile, Brokeback Mountain, Babel, Lust Caution och nu Silencio.

Det återstår att se hur många filmer han får göra i USA innan Donald Trump ser hans mexikanska pass och deporterar honom.

Jan Gradvall

 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.