Krönika, DI Weekend

Weekend 9 december

Krönika

Jan Gradvall

Musik är aldrig bara musik. De största hitåtarna berättar alltid någonting väsentligt om året de gavs ut.

Ta 1965 som exempel. När man lyssnar på nyckellåtar som dominerade radion och musiklandskapet det året – Bob Dylans ”Like a rolling stone”, Temptations ”My girl”, James Browns ”Papa’s got a brand bag”, Rolling Stones ”(I can’t get no) Satisfaction” – så speglar de hur världen såg ut 1965.

1965 anlände de första trupperna från USA till Vietnam. Watts Riots blev ett frö till att Black Panther Party bildades. En sovjetisk astronaut genomförde den första rymdpromenaden. Sjöwall & Wahlöö gav ut, ”Roseanna”, den första av sina realistiska polisromaner.

Omvärlden sipprar alltid in i musiken. När musiker och konstnärer går in i studior är de på ett eller annat sätt påverkade av sin samtid, oavsett om de har politiska avsikter eller inte, oavsett vad texterna handlar om.

Omvärlden hörs ändå i intensiteten. Den hörs i sättet att sjunga.

När man i dag lyssnar på ”Like a rolling stone” och ”Papa’s got a brand new bag” så hörs det verkligen att en ny era var i antågande när de låtarena spelades in.

Samma sak med 2016 års största låtar.

När man i framtiden kommer att blicka tillbaka på detta turbulenta år så kommer låtar som, ”One dance” med Drake (förra veckans krönika) och, inte minst, ”Work” med Rihanna, att definiera 2016.

”Work” är en väldigt intressant inspelning av flera skäl. En låt som av många äldre lyssnare uppfattats som stökig, enformig, kanske till och med obegriplig.

När låtskrivare och artister spelar in demoversioner till låtar används ofta endast improviserad sång. Någon nynnar för att markera melodin, ofta med helt påhittade ord. Jocke Berg i Kent sjunger till exempel på låtsasengelska i sina utkast till låtar.

Vad som utmärker ”Work” är att det kan vara den första listettan i pophistorien – nio veckor etta på Billboard – där det låter som man behållit demoversionen till sångpålägget, den med improviserat låtsasspråk.

För var det egentligen Rihanna sjunger i vissa partier på ”Work”? Hennes sätt att tänja på vokalerna – lika fritt som elgitarrister tänjer på strängar – är delvis exempel en ny form av sång, typisk för musikåret 2016, som kan härledas tillbaka på rapparen Lil Wayne.

Finns det en vokal i ett ord så förvandlar New Orleans-rapparen Lil Wayne det till tre-fyra vokaler. Orden liksom tänjs ut, på bredden förvrids, leks med

I dag förs Lil Wayne-arvet vidare av rappare som Young Thug, en vokalartist i ordets rätta bemärkelse. Man förstår inte alltid vad Young Thug rappar/sjunger men man förstår ändå vad menar.

Rihanna leker en del med vokalerna på samma sätt i ”Work” men samtidigt gör hon också något helt annat.

Många blev provocerade av ”Work” när den gavs ut i januari. Debatter blossade upp på Twitter där Rihanas svårförstådda text kallades för ”gibberish”, rotvälska.

Det finns rasistiska undertoner i uttrycket gibberish. Exempel ur Oxford English Dicitonary visar hur det har använts för att beskriva hur utlänningar talat: ”He repeated some gibberish, which by the sound seemed to be Irish” (1748) eller “The aborigines speak an unintelligible gibberish” (1884).

Även svenska översättning rotvälska har rasistiska undertoner. I ordlistan hos Projekt Runeberg översätts det med ”fördärvat språk”. Ordet är sammansatt av rot (tiggare) och välsk (utländsk).
Samtidigt är mycket av det Rihanna sjunger i ”Work” inte alls ”rotvälska” utan tvärtom mycket konkret för de som vet vad hon kommer ifrån.

Rihanna är en karibisk artist. Hon är född och uppvuxen på Barbados. I delar av ”Work” sjunger hon på patois, en form av kreolspråk med anor från brittisk kolonialism och västafrikanska slavar som började talas på Jamaica.

Även Bob Marley ansågs obegriplig när han talade patois. För Rihanna är ”Work” ett sätt att återgå till sina karibiska rötter. ”Haffi” betyder till exempel ”have to”, ”meh nuh cyar” betyder ”I don’t care”.

Låten ”Work” är också skriven av PartyNextDoor (riktigt namn Jahron Anthony Brathwaite), en av låtkskrivarna runt Drake som har rötter på Jamaica och Trinidad. Drake kommer från Toronto och PartyNextDoor från Ontario, kanadensiska städer som har bland den största jamaicanska befolkningen i världen utanför Kingston.

När Donald Trump vann presidentvalet sade många i USA att de nu tänkte flytta till Kanada.
Populärmusiken har redan flyttat Med trion Justin Bieber, Drake och The Weeknd har Kanada just tagit ledningen över USA, England och Sverige som det ledande landet för popmusik.

Av årets hittills 50 veckor på Billboardlistan har kanadensiska artister legat etta i 24 veckor.

Det är också en del av både musikhistorien och världsutvecklingen.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

GRUNGE
TAD, ”God’s balls” (Sub Pop). Seattles oslipade diamant. Bandet som kunde blivit lika stort som Nirvana. Underbart bångstyrig skogshuggarrock från 1990. Med den i alla bemärkelser massive sångaren Tad Doyle . Även ”Salt Lick” och 8-way Santa” återutges.

HYRFILM
”Bourne”. Comebackfilmen från i somras, nu tillgänglig som hyrfilm, visar att ingen som Matt Damon behärskar ”gå snabbt i folksamlingar med nollställt ansikte”. Adrenalin som konstart. Alicia Vikander briljerar i den andra huvudrollen.

TV
”På Spåret”, SVT. Egentligen kunde SVT ha skippat sina ganska krystade nostalgiprogram i samband med 60-årsjubileet. ”På Spåret” – enda tågresan i Sverige som aldrig är försenad – symboliserar allt det bästa med folkbildande folkhemstelevision.

+

BONUS NR 1:

Ingen fotograferar rött som William Eggleston.

Det mest kända fotografiet av William Eggleston, ”The red ceiling” från 1973, föreställer ett röt tak någonstans i Greenwood, Mississippi. Troligen är det taket i en bar eller sylta.

Fotografiet användes året efter som omslag på ett av de bästa popalbum som gjorts, ”Radio City” med Big Star, en grupp som precis som Eggleston själv var från Memphis, Tennessee. I dag hänger ”The Red Ceiling” på The Getty Museum i Los Angeles.

William Eggleston, född 1939, har sagt att framkallningen av fotografiet var som en Bach-övning för honom – en jämförelse med Goldbergvariationerna – ”eftersom rött är den svåraste färgen att jobba med”.

Nu har bokförlaget Steidl Books återutgett ut William Egglestons gigantiska fotoprojekt ”The Demographic Forest”. Av totalt 12 000 fotografier tagna under resor i amerikanska städer, har tusen av dem valt ut till en svit med tio inbundna fotoböcker. Totalpriset hamnar på 550 Euro.

Samtidigt finns en billigare och mer överkomlig samlingsvolym, ”The Demographic Forest: Selected works”, som jag köpt i julklapp till mig själv.

När man betraktar Egglestons fotografier, där färgen rött dyker upp någonstans i komposition i nio fall av tio, hålls alla ens drömmar om Amerika vid liv.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Om man kliver ur bilen någonstans i USA, någonstans söder om Mason-Dixon-linjen, och lägger örat mot marken, så hör man Roy Acuff.

Hans fiol. Hans röst. Hans fotstamp mot jordgolv. Detta är ”mountain music”, musik som föddes i Appalacherna och sedan vandrade genom hela eller halva USA.

Bear Family har nu gett ut en box med Roy Acuffs kompletta inspelningar från 1936 till 1951 med titeln ”The King of Country Music”.

Titeln är ingen överdrift. Roy Acuff är kanske okänd för en svensk publik, men han är tveklöst den störste i countrymusikens historia, USA:s svar på Calle Jularbo.

Hank Williams har sagt: ”He’s the biggest singer this music ever knew. You booked him and you didn’t worry about crowds. For drawing power in the south, it was Roy Acuff, then God”.

Låt att börja med: ”Money won’t buy this soul of mine”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 3:

Startup har blivit ett av samtidens mest spridda ord. Ett namn på små företag, ofta med inriktning på Internet, skapade för att supersnabbt bli stora och skalbara,

I dag finns det både Startup-företag, Startup-journalister, Startup-vokabulör, Startup-tävlingar och förmodligen även Startup-lunchboxar.

Nu har Startup-eran även fått sin första tv-serie. ”StartUp” (Viaplay) är ett spektakulärt försök att göra Startup-världen sexig, med nytt rekord i antal närgångna sexscener den första kvarten i det första avsnittet.

Producenterna lyfter också fram det exotiska och svettklibbiga Miami som en av seriens tre huvudpersoner. De två andra är Martin Freeman (Frodo! Holmes! The Office!) och Adam Brody (odödlig som Seth Cohen i ikoniska ungdomsserien ”The O.C.”.

Men serien växer efterhand.

För exempel på en bra pitch, spola fram till 27.20 i första avsnittet och se hur den unga IT-entreprenören (här inte spelad av en T-shirtnörd utan av en latinokvinna som kunde varit dansare med Beyoncé) förklarar hur hon ska konkurrera ut hela bankvärlden.

Jan Gradvall




 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.