Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 augusti
Krönika
Jan Gradvall
När ABBA vann Eurovision Song Contest i Brighton 1974 intervjuades de efteråt i ”Rapport”. SVT-reportern mötte vinnarna, inte med ett grattis, utan med frågan om det inte var omoraliskt att sjunga om ett slag där över 20 000 människor dött.
Precis den inställningen till kommersiell kultur präglar fortfarande musikklimatet i Sverige.
Englands ledande popskribent, Alexis Petridis från The Guardian, skriver i senaste numret av GQ om det alltmer utbredda användandet av popmusik i reklamfilmer. Petridis konstaterar: ”År 2006 finns det inget bättre sätt att marknadsföra en ny artist än att få med deras musik i en reklamfilm.”
Om han skrivit samma sak i en svensk tidning skulle han fått sitta månader i debattsoffor. Denna typ uttalanden är precis den sorts köttben som gammelvänstern älskar att sätta tänderna i.
Men är det verkligen att sälja sin själ att låna ut sin musik till reklamfilmer? Med några få undantag, som statliga SVT och P3, finansieras 95 procent av alla radiostationer och TV-kanaler i världen av reklam. Så vad är egentligen den stora skillnaden med att få sin musik spelad under reklamen i stället för mellan reklamen?
Svenske José Gonzŕlez lyfts i GQ-artikeln fram som det tydligaste exemplet på en ny artist som har en reklamfilm att tacka för sitt breda genombrott. Du har sett den. Tusentals färgade bollar studsar nedför en gata i San Fransisco till tonerna av José Gonzŕlez version av The Knifes ”Heartbeats”.
Det är en oemotståndligt vacker och suggestiv reklamfilm för nya LCD-skärmar från Sony Bravia – men det är också perfekt exponering för José Gonzŕlez och hans lågmälda debutalbum. I alla länder där reklamfilmens visats har albumet klättrat upp på listorna.
När José Gonzŕlez inte kunde medverka i ”Top Of The Pops” visade de en snutt från reklamfilmen i stället. Hans engelska skivbolag Peacefrog lade till och med in reklamfilmen som bonus på CD-singeln av ”Heartbeats”. Kan någon säga var gränsen här går mellan reklam, musik, film och konst?
Redan 15 år innan José González skapade svenska reklambyrån Lowe Brindfors samma gränsöverskridning med sina Pripps Blå-filmer.
Den allra första Pripps Blå-filmen från 1990 tonsattes med ”Blå, blå känslor” av Tomas Ledin. Det var inte en specialskriven låt för Pripps Blå – som många tycks tro i dag – utan en låt plockad från Ledins första svenskspråkiga album ”Hjärtats rytm” från 1973.
Reklamfilmen blev en succé för båda parter. Tomas Ledin fick exponering för en av sina bästa låtar och Pripps Blå lyckades med en total omprofilering. Från att ha varit ett märke som förknippades med soffliggare med hängbuk blev det nu en dryck för solbrända och vältränade.
Men samtidigt som Pripps Blå-båten gled genom skärgården kölhalades Tomas Ledin i svensk media. Ingen på den tiden förstod – eller ville förstå – hur man kan använda marknadens spelregler till sina egen fördel.
I dag står alla nya artister i kö för att få vara med i reklamfilmer. Engelska sajten Commercial Breaks And Beats, där låtar i reklamfilmer listas, har 80 000 nyfikna besökare om dagen som får svar på sina frågor – ”Vad är det för låt i Audi-reklamen?” – och har blivit lika viktig för artisterna som MTV.
År 2006 vill alla gör en Gonzŕlez. Eller, som det borde heta, en Ledin.
(slut)
Gradvalls val
DVD
”Inside Man”. Året smartaste thriller – som vänder ut och in på hela bankrånargenren – släpps denna vecka som hyrfilm. Fantastiska New York-miljöer i inledningen.
BIO
”Miami Vice”. Ingen filmregissör arbetar med färger som Michael Mann. Här han totalförbjudit färgen rött för att i stället skapa suggestiv action med ändlösa nyanser av blått.
TV
”Studio 60 On Sunset Strip”. En månad innan TV-premiären i USA har piloten Aaron Sorkins nya dramaserie läckt ut på nätet. Genial TV-dramatik, lika lovande som ”Vita huset”.