Krönika, DI Weekend

Weekend 21 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Sverige, det är bara att gratulera. Lördag 29 oktober visar SVT en musikdokumentär som – vilket är extremt ovanligt för genren – är lika precis exakt och drabbande som musiken den handlar om.

En dokumentär om jazzpianisten Esbjörn Svensson som träffar rakt i hjärtat, fortsätter rakt genom kroppen, genom marken, borrar sig genom rullstensåsen och blir till slut en del av vårt kulturella grundvatten.

Malik Bendjellouls ”Searching for Sugar Man” var den första svenska musikdokumentär som kunde kallas ett mästerverk. David Tarrodis ”Filmen om Esbjörn Svensson” är den andra.

Om jag kan kalla mig kunnig inom något fält är det musikdokumentärer och musikbiografier.

Alla har vi olika sätt att varva ned, att bearbeta och fokusera, att stänga av och starta om hårddisken.

En del springer maraton. En del håller på med yoga. Andra lagar extremt komplicerade sjurättersmenyer.

Själv öppnar upp min laptop och ser ännu en musikdokumentär, kanske den andra för kvällen, säkert den 46:e för året

Genren musikdokumentärer ger mig exakt den kombination av förutsägbar avkoppling och aktiverande stimulans som min hjärna behöver en tisdagkväll när jag jobbat för intensivt och det är rundgång i tankarna.

I samma stund som jag ser de typiska öppningsbilderna i en dokumentär – lastbilar på en motorväg, köer utanför en klubb, panoramabilder och texten ”Leeds, 1972” – så slappnar jag och glömmer allt annat förutom det jag ser på skärmen.

Vanligtvis brukar jag redan känna till kanske 75 procent av det som berättas i musikdokumentärerna, men det är också en del av poängen, yogaeffekten, med att se dem.

När det för 15-20 år sen fanns planer på att jag, Per Sinding-Larsen och Bertil Fröman skulle göra en dokumentärserie om svenska rockhistorien för SVT var vi till och med i Bristol och pratade med genrens mästare, Hugh Thomson, som gjorde BBC:s briljanta serie ”Dancing in the street”.

Med andra ord: jag har sett och närstuderat många musikdokumentärer.

När jag fick en länk i mailboxen till ”Filmen om Esbjörn Svensson”, med besked om att den visas nästnästa lördag, trodde jag att i vanlig ordning på förhand kunde räkna ut ungefär vad jag skulle få se.

Jag trodde att jag hade ganska bra koll på EST, en förkortning för Esbjörn Svensson Trio, och skrev om trion när de debuterade i början av 1990-talet.

Jag tror också jag såg Esbjörn Svensson spela elpiano med fenomenala soulkollektivet Blacknuss Allstars, med Martin Jonsson och Christan Falk, men jag är inte säker. Min äldsta vän gjorde ett par av EST:s skivomslag. EST har funnits där mitt liv.

Jag minns också nyheten i juni 2008 om att Esbjörn Svensson, 44 år gammal, hade dött efter en dykolycka i Stockholms skärgård.

Upplägget i en dokumentär om Esbjörn Svensson borde därför följa ett typiskt mönster. Den fruktansvärda olyckan, paralleller till jan Johansson, tillbakablick, minnesintervjuer, Grammisutdelningar, kanske röst från en tung amerikansk jazzkritiker.

Men unge dokumentärfilmaren David Tarrodi, 30 år, som inte med när det begav sig, gör inget av detta. Han har i stället lyssnat – verkligen lyssnat – och låter allting börja och sluta i musiken.

På sätt levandegörs Esbjörn Svensson. Det är ingen film om en legend som dött. Det är en film om en skapande och levande musiker.

David Tarrodi började med att under två år få förtroende hos Esbjörn Svenssons fru, Eva. Först därefter slog han på kameran. Därefter har han intervjuat precis alla: föräldrar, syskon, musiklärare, skivbolagsfolk, medmusikerna Magnus Öström och Dan Berglund.

Genom noga genomtänkta intervjuer, dessutom väldigt snygg ljussatta, så talar de intervjuade inte i imperfekt om Esbjörn (”jag minns”) utan i presens. Inga melodramatiska adjektiv. Inga kvardröjande inzoomningar på ledsen ögon. I stället liv – liv till varje pris.

Jazz brukar skildras som musik som inte handlar om något. Men David Tarrodi uppmärksammar två teman som fanns i Esbjörn Svenssons liv och musik, vatten och rymden.

Han älskade att utforska, bada, dyka. När man får reda på bakgrunden till albumtitlar som ”From Gagarin’s point of view” och kompositioner som ”’Did they ever tell Costeau?” träffar tonerna ännu hårdare, tränger ännu djupare.

Berättarrösten är Esbjörn Svenssons egen från hans Sommarprat i P1 2003.

Esbjörn Svenssons piano och Magnus Öströms trummor var barndomsvänner. Tillsammans med Dan Berglunds bas blev de oslagbara, framförallt live.

Vad som var återkommande i Esbjörn Svenssons livsverk – vilket blir dokumentärens fokus – var att nuet aldrig kommer tillbaka. Ingen spelning blir den andra lik. Även vardagen bygger på lika delar av repetioner, noggranna förberedelser och att vara fullständigt öppen för improvisation.

Jag kommer att se om filmen nästa lördag.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FILM
”Ex Machina” (Viaplay). Apropå Don DeLillo i Stockholm: Alex Garlands film från i fjol är tematiskt besläktad med DeLillos nya roman ”Noll K” – drömmen om evigt liv, teknikens möjligheter att skapa det – och framstår mer och mer som en av samtidens viktigaste filmer. Med briljant Alicia Vikander i rollen robot.

OASIS
Oasis, ”Liam & Noel Interview – ZTV 1994”. Ännu mer talande än den biokaktuella dokumentären: den fantastiska intervju med bröderna som Amanda Rydman gjorde 1994 för ZTV på Hultsfredsfestivaleb. Borde läggas ut oklippt i sin helhet.

DYLAN
Greil Marcus, ”Mystery Train”. För att förstå hela den kontext som Bob Dylan verkar i och fick Nobelpriset för – den amerikanska sångtraditionen, örats poesi – finns det fortfarande ingen bättre bok än Greil Marcus bok från 1975.

+

BONUS NR 1:

Lou Reed dog den 27 oktober 2013. Det sista verk han arbetade på var det här, ”The RCA & Arista Album Collection”, en box som samlar hans soloalbum, från solodebuten ”Lou Reed” från 1972 till ”Mistrial” från 1982.

Det har gått inflation i boxar på senare år. De flesta sammanställs utan artistens medverkan.

Men i juni och juli 2013 – tre månader innan han dog av en leversjukdom – satt Lou Reed i en studio i New York tillsammans med en tekniker och gick igenom dessa album i detalj.

Lou Reed var besatt av ljud. Hans vision om ”binaural sound”, tredimensionellt ljud, var vid utgivningen av ”Street Hassle” enbart möjlig för lyssnare att ta del av om man lyssnade i hörlurar, men med dagens teknik har allt gått att förverkliga såsom det lät i Lou Reeds huvud från början.

Att nu spela titelspåret från det albumet i en bra ljudanläggning – herregud. Man vill gå ned på knä och tacka till audioguden.

Medan Velvet Undergrounds katalog varit väl omhändertagen med förstklassiga utgåvor har Lou Reeds solokatalog dessutom lidit av den missköttes under cd-eran. Här låter allt radikalt förbättrat.

Boxen ges också ut i vinylversion.

Lou Reeds album vittnar också om att han hade en och samma dialogpartner under genom alla musikaliska tvärvändningar – New York.

Lou Reed och New York höjde varandra.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Att Don DeLillo kommer till Stockholm i slutet av månaden är en av höstens stora händelser. I samband med att han intervjuas på Kulturhuset i Stockholm 28 oktober ges hans senaste roman, ”Noll K”, ut på svenska.

Don DeLillo var spelbolagens förhandsfavorit till Nobelpriset, men att det hamnade hos Bob Dylan är inte så långt ifrån.

Hans klaustrofobiska tredje roman ”Great Jones Street” från 1973 handlar om en rockstjärna, Bucky Wunderlick, som är missnöjd med det liv som pengar, kändisskap och rebellstatus medfört. I stället drar han sig undan i en omöblerad lägenhet på Great Jones Street på Manhattan.

Rockstjärnan Bucky Wunderlick har spelat in mytomspunna inspelningar, ”Mountain Tapes”, vilka i romanen stjäls av fans, och är klart inspirerade av Bob Dylans då ännu inte officiellt utgivna ”The Basement Tapes”.

Elektriciteten och kvicksilvret hos Dylan finns även i högsta grad i Don DeLillos prosa.

Jan Gradvall


 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.