Krönika, DI Weekend

Weekend 14 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Helen Boaden har i 34 år jobbat på BBC. Hon tillhör Englands mest meriterade journalister. I tio år var hon chef för BBC News. Sedan dess är hon chef för BBC Radio.

Eller, rättare sagt, hon var en hög chef på BBC fram tills en fredagmorgon för tre veckor sedan.

Den morgonen öppnade Helen Boaden sin jobbdator och skickade ett långt mail till Tony Hall, BBC:s generaldirektör, där hon förklarade att hon efter 34 år säger upp sig.

Orsaken är inte att hon längre trivs på jobbet eller vill göra något annat. Orsaken är att hon inte längre tror på dagens journalistik.

Helen Boaden läste upp hela sitt avskedsmail senare samma dag på Prix Italia-festivalen. The Independent publicerade mailet dagen efter.

Jag sitter här med Helen Boadens avskedsmail utprintat, 20 A4 sidor, och har nu läst det två gånger. Vad som fångar mig – och därmed skrämmer mig – är hur rätt hon träffar i sin analys av problemet med hur dagens journalistik är utformad.

Nästan alla som kritiserar media i dag gör det i dag med ett stråk av ”det var bättre förr”-toner. Det är Internets fel bla bla bla. Allting har blivit ytligare bla bla bla.

Men Helen Boadens kritik kommer inte från det hållet. Tvärtom, i sitt avskedmail lyfter hon fram de förbättringar som den digitala teknologin inneburit.

Journalister kan i dag rapportera snabbare och lättare (och billigare) från precis alla hörn i världen. Information har aldrig varit lika lätt att komma över. Ingen vill backa tillbaka till världen utan Internet. Nej, det var verkligen inte bättre förr.

Problemet är att den nyhetsrapportering som just nu helt dominerar journalistiken, framförallt inom tv-nyheter, tenderar att se allting i skärvor eller fragment.

Vi får aldrig hela bilden, vi får bara fragment.

Kravet på ständiga uppdateringar står rak i motsats till att skapa förståelse till vad som händer i stort.

Det är i dag möjlighet att dygnet runt följa sändningarna om breaking news från CNN eller BBC News, eller Expressen TV eller Aftonbladet TV, utan att för den skull få någon förståelse för vad som egentligen händer.

Allting rapporteras – väldigt lite förklaras.

Helen Boaden skriver: ”Gör vi i media i dag tillräcklig för att förklara och utforska? Eller är vi för upptagna med att gå vidare till nästa grej?”

Helen Boaden citerar en tidigare BBC-chef, John Birt, som talade om en journalistisk filosofi han kallade ”Mission to explain”.

John Birt menade att tv-journalistik lider av partiskhet. Inte av partiskhet gentemot någon sida, höger eller vänster, utan en partiskhet mot förståelse.

För nyhetsjournalistik misslyckas gång på gång med att sätta saker i sin rätta kontext.

Ett exempel John Birt gav var ekonominyheter i allmänna nyhetsprogram på tv. Förändringar i ekonomin är ett resultat av en komplex kedja av händelser inom olika områden.

Men när allt som rapporteras i en nyhetssändning är en eller två minuter av ”börsen går upp, börsen går ned” får tittarna aldrig hela storyn såsom den rapporteras till exempel här i Dagens Industri.

Samma sak med tv-rapportering från krig eller naturkatastrofer. Vad tittarna får är bara fragment.

Vi kanske tror att vi absorberar information när vi tar del av det ständiga nyhetsflödet, och ytligt sätt hänger med, men studier visar att fragmentering av saker och ting gör att vi får svårare med komplext tänkande. Och vår kreativa förmåga sjunker.

Nyheter kommer alltid att vara omedelbara. Att vara först på plats – ”Lägg ut, lägg ut!” – kommer alltid att vara en avgörande del av journalistiken. Snabbhet är viktigt.

Men Helen Boadens slutsats är journalister i dag inte bara måste tänka snabbt, utan även måste påminna sig om att tänka långsamt. I dag mer så än någonsin tidigare. ”In a world of Fast” är det viktigt att tala sig varm för ”the virtues of Slow”.

I nästa stycke myntar hon ett utmärkt uttryck, Slow Journalism.

Helen Boaden gör inte den kopplingen men jag associerade direkt Slow Journalism till Slow Food.

Inom livsmedelsindustrin var det under lång tider snabbhet och enbart snabbhet som var ledordet. Snabb tillagning. Halvfabrikat. Mikrovågsugn.

Detta pågick i ett par decennium, ända tills man började undersöka näringshalten i maten och insåg att snabbhet hade en ödesdiger avigsida.

Samma insikt behöver nå journalistiken.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOK
Niklas Orrenius, ”Skotten i Köpenhamn” (Albert Bonniers Förlag). Apropå att nyhetsrapportering inte är det bästa sättet att förstå vad som verkligen händer. Långsam journalistik som fördjupar och plötsligt får en att se avgörande förändringar i samtiden.

TIDSKRIFT
The New Yorker. Jag förstår världen bättre när jag tar mig tid att läsa två-tre långa artiklar i The New Yorker i veckan än genom att följa tv-nyheter och skummar alla nyheter. Läser numera både som papperstidning och på mobilen.

TEASER
”War for the Planet of the Apes”. Även trailers kan vara konstverk. 46 sekunder lång snutt för en film som får premiär först sommaren 2017. Fotot. Stämningen. Rösten. Sugesstionen. Uppvisning i populärkulturell kommunikation.

+

BONUS NR 1:

Listettorna på Billboard under 2016 lyder som följer: Adele (2 veckor), Justin Bieber (5 veckor), Zayn Malik (1 vecka), Rihanna (9 veckor), Desiigner (2 veckor), Justin Timberlake (1 vecka), Drake (10 veckor), Sia (4 veckor).

Och därefter Chainsmokers, hittills 7 veckor, med chans till fler.

Förutom listettan ”Roses” har Chainsmokers dessutom haft en annan låt, ”Don’t let me down”, som legat i månader på Topp 10 och nått tredje plats som högst

Det känns därför osannolikt att Chainsmokers – precis samtidigt som de är USA:s hetaste artister – kommer till Stockholm den 24 oktober och spelar på en så liten scen som Berns.

Chainsmokers är en DJ-duo från New York, Andrew Taggart och Alex Pall. Medan svenska DJ-namn i lite kört fast i gamla hjulspår gör Chainsmokers något nytt med genren.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Apropå krönikan om vikten av slow news (se föregående uppslag): det bästa sättet att förstå alla osannolika nyheter i den pågående amerikanska presidentvalskampanjen är att plocka fram en bok Joan Didion skrev för 15 år sedan.

Joan Didion bevakade presidentvalskampanjer under lång tid, från 1988 till 2000, resultatet publicerades i tre långa essäer i New York Review of Books vilka sedan gavs ut som boken ”Political fictions”.

Vad Joan Didion slår fasta, med sin rakbladsprosa och sin långsamma hjärna, är hur den amerikanska demokratin har kidnappats. Politiker och journalister åker bokstavligen runt i samma privatjet, långt, långt borta från verkligheten.

Och hon klär i boken av ett av journalistikens helgon, Bob Woodward, från ”Alla presidentens män”, och visar hur han blev en del av problemet, en del av makteliten.

Ingen skriver och tänker som Joan Didion. Hon är Amerikas röntgenblick. Att bokförlaget Atlas om ett par veckor ger ut denna 15 år gamla bok på svenska, under titeln ”Politiska fiktioner”, känns märkligt nog hyperaktuellt.

Jan Gradvall