Krönika, DI Weekend

Weekend 16 september

Krönika

Jan Gradvall

När Bokmässan hålls i Göteborg nästa vecka kommer vi alla som vanligt att kalla den för fel namn. Nej, den heter inte Bokmässan. Den heter Bok & Bibliotek.

Inser man det förstår man också mässans både historia och framtid.

De viktigaste personerna på Bok & Bibliotek är inte författarna och förläggarna. De verkliga stjärnorna, de som förtjänar mest applåderna, är bibliotekarierna.

Mitt liv hade inte blivit mitt liv utan bibliotekarier.

Min uppväxt präglades av att jag cyklade mellan fyra bibliotek. Det fanns skolbiblioteket och det fanns det stora stadsbiblioteket inne i Linköpings stad. Det finns också två bibliotek i den förort där jag växte upp.

Ett minimalt på Hjulsbrovägen, inhyst i samma huskropp brandstationen. Jag tror faktiskt på fullt allvar att det var där jag lånade ”Skyskrapan brinner”. Ett större i Ekholmens centrum där jag lånade mer böcker någon annanstans.

Det var egentligen inte så ofta jag talade med bibliotekarier, men det var hela tiden deras urval som vägledde mig.

I stället för att mötas av kilometervis med bokryggar, en mur lika avskräckande som The Wall i ”Game of thrones”, så möttes jag ett kurerat urval i form av snurrsnäll med nya titlar och skyltade böcker med omslagen vända framåt.

Urvalet förnyades och byttes ut hela tiden. Inte sällan med olika teman som kanske flykt & fängelser (var det så jag upptäckte ”Papillon”?) eller indianer.

Jag läste inte kultursidor eller branschtidningar när jag växte upp. Jag hade ingen aning om vad som fanns eller vad som släpptes.

Men bibliotekariernas urval gjorde att jag fortsatte läsa och aldrig uppfattade biblioteket som statiskt eller förutsägbart.

Det var också därför jag i stället för att nöjda mig med ett enda cyklade runt mellan olika bibliotek, precis som jag senare gick runt mellan olika skivaffärer. Grundsortimentet var kanske inte så annorlunda, ändå upptäckte jag helt olika titlar på olika biblioteken.

När jag i dag skriver om musik och kultur inser jag att min egen roll är lik bibliotekarien.

En majoritet köper inte musik längre i fysiska utgåvor, utan irrar runt inne på de gigantiska och svåröverblickbara bibliotek som streamingtjänster innebär.

Vad ska jag lyssna på just nu? Vad är nytt? Vad från historien har återigen blivit relevant?

Bibliotekariens roll skulle kunna antas ha blivit mindre när Internet blivit det största biblioteket i allas närhet. Men precis tvärtom är bibliotekarier i dag viktigare än någonsin.

Att vara vägvisare genom det oöverskådligare. Att vara kunskapsförmedlare. Att hjälpa att göra livet lättare för den som vill läsa och lyssnare.

Lättare och intressantare. Ingen vill fastna i gamla hjulspår.

När Bokmässan – förlåt, Bok & Bibliotek – startade för 30 år sedan var också bibliotekarierna i fokus. Hösten 1984 träffade vännerna Conny Jacobsson och Bertil Falck. De började tala ihop om sig om en gemensam idé. Att arrangera intressanta seminarier som skulle utgöra en fortbildning för bibliotekarier.

De två grundarna av mässan kom heller inte från förlag utan från biblioteksvärlden. Conny Jacobsson hade varit bibliotekschef i hemkommunen Hagfors. Bertil Falck var administrativ chef vid Göteborgs stadsbibilotek.

När de satte samman det första seminarieprogrammet i Svenska Mässans lokaler var målet att ”ge ilningar i själen på besökarna”.

Jag var har varit på Bok & Bibliotek ganska många gånger i egenskap av både författare och intervjuare på seminarium. Jag kommer även att vara på plats i år när DI Weekend för förstag gången deltar med egen monter.

När mässan vissa timmar känns så utmattande och konsumtionsinriktad att alla böcker känns som potentiella lasagneunderlägg – för att låna en bild av Fredric Backman (se intervjun på sidan XX) – så finns det skäl att påminna om det målet.

Att skapa ilningar i själen skulle också kunna finnas med på en bibliotekaries arbetsbeskrivning.

Inom musikbranschen har fler och fler artister förstått hur viktig roll fansen spelar för deras karriärer. En roll som blivit ännu viktigare genom sociala medier.

Det är de mest hängivna fansen som förvaltar, bygger, sprider gospeln.

Böckernas viktigaste fans är bibliotekarier.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

LJUDBOK
Elena Ferrante, ”Min fantastiska väninna”. Jag är en ovan ljudbokslyssnare men blev totalt indragen i historien (och medieformen) genom skådespelerskan Odile Nunes kongenialt återhållsamma inläsning. Odile Nunes har även läst in uppföljaren ”Hennes nya namn” (se nästa uppslag).

BIOGRAFI
Phil Knight, ”Driv: Historien om Nike” (Pinxto Förlag). Inga litterära kvaliteter men en fascinerande och användbar berättelse om hur man skapar ett imperium. (I original har boken titeln ”Shoe dog”). 24-åring från Handelshögskolan lånar 50 dollar från sin far och börjar importera löparskor.

ROMAN
Edward St Aubyn, ”Berättelserna om Patrick Melrose” (Albert Bonniers Förlag). Efter flest antal ”Du måste läsa”-kommentarer den här hösten har jag precis börjat läsa. Nobody översätter som Erik Andersson. Med på BBC:s lista över de 100 bästa brittiska romanerna genom tiderna.

+

BONUS NR 1:

Vilken nu levande författare skulle få den längsta signeringskön på årets bokmässa?

En rimlig gissning efter att ha sett vad svenskar läst på bussar, badstränder och bibliotek det senaste året: Elena Ferrante.

Problemet är bara att ingen vet hur hon ser ut. Eller hur han ser ut.

Det är bara att avundas den som ännu inte börjat läsa den fantastiska Neapelkvartetten av italienska författarpseudonymen Elena Ferrante.

Efter att jag slukade första delen, ”Min fantastiska väninna”, utgiven i våras, vet jag flera bekanta som inte pallade vänta på att uppföljarna ska översättas och därför började läsa resterande tre böcker på engelska.

Själv har jag väntat troget på Johanna Hedenbergs fina översättning och räknat dagarna till den andra boken, ”Hennes nya namn” (Norstedts), som ges ut på onsdag.

Berättelsen om barndomsvännerna Lila och Elena, och de två flickornas parallella uppväxt, visar att berättande i romanform på 2010-talet faktiskt fortfarande kan besegra film och tv-serier i förmågan engagera och ta över middagssamtal.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

I sin bok ”The writing life” berättar Annie Dillard en anekdot om en författarkollega som av en student fick frågan, ”Tror du att jag kan bli en författar?” Författaren svarade: ”Well… do you like sentences?”

Att tycka om meningar är för en skrivande person som för en målare att tycka om lukten av färg.

Ovanstående är inledningen på skrivhandboken ”How to write a sentence (and how to read one)” (Harper), en tunn fin liten skrift av professorn Stanley Fish som legat många veckor på New York Times bästsäljarlista.

Stanley Fish kokar ned skrivande till grundformen: konstruktionen av meningar.

Vad utmärker en bra mening? Vilken typ av meningar fångar läsarens intresse? Vilka är de bästa första meningarna i litteraturhistorien? De bästa avslutande meningarna?

Titeln på sista kapitlet i boken utgör en vacker mening i sig: ”Sentences ara about themselves (aren’t they all?)”.

Jan Gradvall






 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.