Världens just nu främste entertainer

Precis som artister ur Rat Pack-generationen har en Robbie Williams en förmåga att vara som mest personlig just i de ögonblick som han ger intryck av ta allt med en klackspark. Från Cafés juninummer.

Text: Jan Gradvall

Om det är någon person i musikvärlden som Robbie Williams ser upp till är det Bono. I slutet av 1990-talet blev han hembjuden till Bonos residens i Dublin. Under flygresan dit satt han bredvid Liam Gallagher. Han var inte nykter när han kom fram. Vid ankomsten blev han dessutom bjuden på svamp.

På festen gjorde Robbie Williams ändå allt för att sköta sig och uppträdde klanderfritt. Han gick runt i Bonos smakfulla hus och beundrade hans konst. Efter ett tag fastnade han framför en tavla. Han insåg att det var den vackraste tavla han hade sett i hela sitt liv.

”Bono”, sade Robbie och pekade. ”Den där tavlan är fantastisk”.

”Robbie”, svarade Bono tålmodigt. ”Det där är fönstret”.

Jag minns precis när jag började gilla Robbie Williams. Det var den 16 november 2000. Jag var i Globen och såg MTV Awards i Stockholm. Dussintals världsstjärnor var där – Madonna, Britney, All Saints, Wyclef Jean – men hela tillställningen kändes iskall.

Nej, det är ingen nyhet popbranschen är ihålig och gjord av plast. Men vissa kvällar blir det bara allt för uppenbart. Jag tittade på klockan och förberedde mig på att ta tunnelbanan hem.

In kommer då Robbie Williams.

Alla andra artister på MTV-galan såg ut som de rustats och krigsmålats i timmar av stylister och sminkörer. De såg ut som de var rustade för invasion av nya territorier, vilket förmodligen också var avsikten.

Men Robbie Williams promenerade bara in på scenen, enkelt uppklädd i en vit skjorta och en marinblå kavaj. Därefter började han med något som ingen av de andra artisterna hade gjort – han började underhålla.

Jag minns inte vilka låtar han framförde, men han var fyndig, smart och rolig. Framförallt uppträdde han som om han verkligen var där för publikens skull, inte tvärtom som alla de andra.

Dagen efter köpte jag min första Robbie Williams-skiva.

Robbie Williams är i princip den enda artist i dagens popvärld som kallar sig själv entertainer. När han i intervjuer upprepar sitt motto ”I’m only dealing in light entertainment” finns det en ironisk underton – som det gör i nästan allt som Robbie Williams säger – men det finns också en stolthet och ett allvar som förklarar hans inställning som artist.

Just nu, sommaren 2006, framstår Robbie Williams som en av världens mest självklara popstjärnor. Två utsålda kvällar på Ullevi i början av juli placerar honom i samma superdivision som U2 och Bruce Springsteen. Hur skulle han någonsin kunna misslyckas?

Det behöver därför kanske påminnas om att så sent som 1996 var vi alla övertygande om att hans artistkarriär var över.

När Robbie Williams hoppade av Take That i juli 1995, som då var världens största pojkband, gjorde han allt för att bli med sin image som pojkbandsbroiler. Han blev polare med Noel och Liam, snortade rent södra Storbritannien, och skröt pulvervitt och brett att han höll på med ett soloalbum som skulle låta ungefär som Oasis.

När debutsingeln slutligen släpptes i augusti 1996, en version av George Michaels ”Freedom”, lät den – för att vara saklig – som något katten släpat in. Hur lite av Robbie Williams hjärta och självförtroende som fanns i projektet understrykas av att när videon spelades in var musiken inte ens inspelad, Robbie mimade bara till George Michaels original.

I dag är ”Freedom 96” närmast utraderad från Robbie Williams historia. Trots att den nådde andra plats på Englandslistan är den inte med på hans ”Greatest Hits” eller något annat album.

Parallellt med att Robbie Williams blev allt mer nedsupen och sönderfestad – på bilderna från 1996 väger han tio kilo mer än i dag – rullades den röda mattan ut för Gary Barlow.

När Take That lade av, sju månader efter Robbie Williams avhopp, var det självklart att Gary Barlow skulle bli den stora solostjärnan. Det var han som hade rösten. Det var han som skrivit de flesta av gruppens låtar.

En bekant som under denna tid jobbade på BMG i England har berättat att BMG:s dåvarande brittiska chef struntade i alla andra nya kontrakterade artister, däribland svenska Wannadies, och lade i stället bolagets hela marknadsföringsbudget på Gary Barlow.

Ett år senare kom facit. Samtidigt som Gary Barlow-skivorna trängdes i i reabackarna – och nämnde skivbolagschef fått sparken – spelade varenda radiostation i Europa om och om igen en låt som hette ”Angels”.

Det var fjärde singeln från debutalbumet med Robbie Williams, ett album som först nu började sälja på allvar.

Den bästa och mest lärorika bok jag läst om den moderna popbranschen är ”Feel”, en närstudie av Robbie Williams som gavs ut för två år sedan och nu finns i pocket. Boken är skriven av Chris Heath, världens bäste popjournalist, känd för sin tid på Smash Hits och sina böcker om Pet Shop Boys.

I januari 2002 stötte Chris Heath och Robbie Williams på varandra vid poolen på hotellet Sunset Marquis i Los Angeles. Chris Heath var där på uppdrag för Rolling Stone, Robbie hade precis släppt sitt swingalbum och funderade på sin framtid.

Två engelsmän i exil fann varandra. De började prata och spela backgammon. Vad som sedan hände – för att göra en lång historia kort – är att de fortsatte prata och spela backgammon i två år.

Chris Heath reser runt med Robbie Williams över hela världen. Han antecknar och spelar in alla deras samtal. Ett tag bor han till och med i Robbie Williams hus i Los Angeles.

När de träffas har Robbie Williams slutat dricka och ta droger. Han verkar se journalisten Chris Heaths närvaro som ett sätt att fylla tomheten. Han är rastlös, dricker latte med fyrdubbla espresso, vill inte vara ensam och har ständigt minst tre-fyra personer omkring sig.

Resultatet blir en unik bok om något ingen annan skildrat förut. ”Feel” visar hur vardagen egentligen ter sig för en superstjärna på 2000-talet.

I en tid där media fått större betydelse än någonsin tidigare har superstjärnorna – de som alla känner igen – blivit mer och mer värdefulla som handelsvaror. Varje dag, varje timme, slåss tusentals TV-kanaler, tidningar, sajter, bloggar om deras ansikten, kroppar och privatliv.

Förr i tiden lyftes stjärnorna till en högre nivå i media. Det var glamourlivet som man ville ta del av. Men i dokusåpornas tidevarv får paparazzifotograferna lika mycket betalt, eller till med mer betalt, för bilder där stjärnorna petar sig i näsan och avslöjas i pinsamma situationer.

I boken ”Feel” skildras ingående hur Robbie Williams varje dag måste parera för paparazzi och alla påhittade rykten. Ingen kollar fakta när det gäller superstjärnor. Fabricerade historier från engelska tidningar som The Sun publiceras nästkommande dag i Aftonbladet och Expressen. Rättelser införs aldrig.

Minns ni de smygtagna bilderna på Robbie Williams och Rachel Hunter, ex-fru till Rod Stewart, när de ligger och grovhånglar på en solstol?

Dessa bilder arrangerades i själva verket av Robbie och Rachel själva. Det var deras försök att sabotera för paparazzi med deras egna medel.

Robbie och Rachel var vid tillfället inte tillsammans, men hade börjat träffas i smyg. De insåg att första bilden där de kysstes eller höll handen skulle vara värd miljonbelopp. Att gå ut på stan tillsammans skulle bli ett helvete.

För att dumpa marknadsvärdet arrangerade de därför överdrivna halvnakenbilder som skulle göra alla andra vardagsbilder ointressanta. Försöket både lyckades och misslyckades.

Fejkbilderna såldes till en engelsk dagstidning för 200 000 pund (pengarna skänkte Robbie till välgörenhet). När bilderna sedan snabbt spred sig till världens alla tidningar – inklusive de svenska – blev följden att det efteråt verkligen blev färre paparazzi som förföljde Williams när han tog bilen till Starbucks. På så vis fungerade taktiken. Värdet på vanliga vardagsbilder hade kraftigt devalverats.

Men som en bieffekt av den enorma mediauppmärksamhet som följde rann Robbies och Rachels romans ut i sanden innan den ens hade börjat. Allt betraktades till slut som ett stort missriktat skämt, även det som i grunden varit på allvar.

Och Robbie Williams stod återigen utan flickvän.

”Feel” skildrar hur Robbie Williams ändå undgår att bli uppgiven av alla motgångar i media och i stället utvecklar motståndet närmast till en konstart. Han bemöter bombardemanget lika nonchalant elegant som en ung John McEnroe.

När MTV Cribs frågar om de får göra ett reportage svarar han ”Javisst, kom hem hit och filma”. Men Los Angeles-huset som visas upp i TV som hans eget har han i själva verket bara hyrt av skådespelaren Jane Seymour, känd från ”Dr Quinn”.

När Jane Seymour råkar slå på MTV några månader senare får hon se en av Robbies musiker liggandes i hennes säng iklädd hennes bröllopsklänning. Seymour blir vansinnig. Och Robbie får snabbt ge sig ut för att leta ett nytt hus.

När MTV Cribs ett par år senare gör nytt reportage hos Robbie Williams är det verkligen sitt eget hus i Los Angeles han visar upp. Strax innan reportaget ska göras har ännu ett bögrykte om honom – Robbie Williams har ständigt förföljts av bögrykten – blossat upp i media.

Robbie Williams väljer att kommentera ryktet på sitt eget sätt. Under MTV-rundturen i hans hem får tittarna se hur dörren öppnas till ett stängt rum som sedan snabbt stängs igen. Rummet var fullt av män som tittade på ”Sound Of Music”.

Det är inte så konstigt att USA, som aldrig förstått ironiska popstjärnor, är det enda västland i världen där Robbie Williams fortfarande inte blivit stor.

Robbie Williams tar alla chanser att utmana och driva med mediebilden av sig själv. För om media ändå behandlar alla stjärnor som endimensionella och utbytbara klippdockor kan han väl lika gärna han själv också börja göra det?

De som såg utdelningen av NRJ Awards i Stockholm 2003 hade nog svårt att förstå Robbie Williams tacktal. Robbie Williams beslutade sig för – utan att förklara det för någon vare sig före eller efter – att ta emot priset som om han vore Eminem.

Publiken på Hovet fick se Robbie Williams komma in på scen, ta emot priset och sedan inleda med att tacka ”my little baby Haile”. Därefter bad han sina fans hålla utkik efter hans kommande film, ”8 Mile”, och hans nya rappare på Shady Records, 50 Cent, ”blowing up real soon”.

Innan han lämnade scenen hann han även ropa ut en ”shout out to Obie Trice”.

2003 kom nyheten om att Robbie Williams skrivit ett nytt rekordkontrakt med EMI värt 80 miljoner pund. På en fråga om vad han ska göra med pengarna svarade Robbie: ”Jag ska köpa ett helt rum fullt med godis. Och sedan ska jag äta mig ut.”

Take That debuterade 1991 med singeln ”Do What U Like”, en singel som inte spelades nämnvärt på radion med som skapade stor uppmärksamhet för videon där medlemmarna blottade sina nakna rumpor.

I den biografi som medföljde pressreleasen berättades om hur bandmedlemmarna startade bandet. Hela den historien var fejk.

Take That var i själva verket en ren konstruktion av managern Nigel Martin-Smith. Planen var att skapa ett brittiskt New Kids On The Block. Martin-Smith höll stenhårda auditions för unga, söta pojkar som kunde sjunga och dansa.

När laguppställningen var klar turnerade Take That i över ett år runt på Englands alla gayklubbar. Det var på gayklubbarna – framför en entusiastisk men kräsen publik – som de lärde sig att uppträda.

Den första Take That-videon, med leende unga pojkar som blottar rumporna, var ett sätt att behålla sin vunna gaypublik samtidigt som man flirtade med unga flickor: ett väl beprövat knep i popvärlden. Take That var ett straight band med en homosexuell manager, precis som The Beatles och The Who.

I boken ”Feel” talar Robbie Williams ut om hur elak och intrigant Nigel Martin-Smith var som manager, men Robbie Williams har bara gott om säga om bandets turnerande på gayklubbar. De fick alltid bästa tänkbara bemötande.

Förmodligen är det här någonstans som man kan spåra grunden finns till alla bögrykten om Robbie Williams. För hur kan någon så bekymmersfritt röra sig bland bögar? Enliga den svartvita medialogik som råder måste vederbörande i så fall vara bög själv.

Robbie Williams var bara 16 år när Take That startade. Han och Mark Owen, den enda av sina bandkollegor han har något gott att säga om i dag, är födda 1974. De andra tre i bandet var äldre, födda 1968, 1970 respektive 1971.

I ”Feel” återkommer Robbie Williams till hur dryg och snål Gary Barlow var och hur han aldrig kan förlåta honom. Gary Barlow debiterade tusen pund i veckan till Take That för att de använde hans privata keyboard. Gary Barlow köpte en Mercedes 250 men satte på klistermärken från en Mercedes 500. Gary Barlow hade eget specialkaffe hemma och en ”economy size” Nescafé för besökare.

Robbie Williams kommer från Stoke-on-Trent, en sliten håla i norra England. När Take Thats turnébuss de första åren körde hem till högkvartet i Manchester vägrade Nigel Martin-Smith att låta bussen köra omvägen till Robbies mamma i Stoke-on-Trent utan släppte av honom vid en bensinmack utanför stan.

Robbie Williams har aldrig glömt sina rötter i Stoke-on-Trent. Han vägrar prata om det i media men har skänkt – och skänker fortfarande – miljontals pund till olika organisationer i staden som bygger lekparker, fritidshem och hjälper arbetslösa.

På en fråga om vad han hade gjort i dag om han inte blivit artist svarade Robbie Williams en gång med ett leende att han förmodligen suttit fängelse. Det var en typisk Robbie Williams-replik, allvar inlindat i ett skämt.

Robbie Williams har heller aldrig glömt de Rat Pack-skivor som fanns i hans barndomshem innan hans föräldrar skiljdes. Hans pappa var komiker och reste runt och uppträdde på olika småställen i norra England.

Det är den sortens gammaldags krogunderhållning, med artister som Sammy Davis Jr och Dean Martin, som är Robbie Williams rötter och som fortsätter att vara hans ideal. När han säger att sysslar med ”light entertainment” är det i själva verket ett honnörsord för honom själv.

Robbie Williams avskyr rockens inverterade snobbism. När andra talar om att ”keeping it real” betonar han tvärtom vikten av att ”keeping it unreal”.

I boken ”Feel” återges en japansk radiointervju där Robbie Williams säger: ”Entertainers are a dying breed because of not wanting to make themselves look silly. And I will actually risk and fullfil looking silly on many occasions for the high price on entertainment.”

Precis som artister ur Rat Pack-generationen har en Robbie Williams en förmåga att vara som mest personlig just i de ögonblick som han ger intryck av ta allt med en klackspark.

Med undantag för World Party-covern ”She’s The One” har Robbie Williams själv skrivit samtliga sina hitlåtar. Visserligen har han skrivit dem tillsammans med olika låtskrivarpartner – tidigare Guy Chambers, nu Stephen Duffy – men texterna är hans egna och även delar av melodierna.

Om man verkligen lyssnar på texterna, vilket ingen tror att folk gör med musik som spelas på NRJ, så är de förbluffande uppriktiga och personliga.

”I just wanna feel real love
Fill the home that I live in
’Cause I got too much life
Running from my veins
Going to waste”

Det är väldigt få av dagens unga så kallade riktiga rockartister som skrivit så bra låtar. Och det är ingen av dem som skulle ha en chans mot Robbie Williams på scen.

(slut)