Krönika, DI Weekend

Weekend 19 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Det kommer att hända igen. Det går att försöka gå runt den meningen. Smyga förbi, gå på tå, hoppas att den inte vaknar. Men den reser hela tiden på sig, vägrar släppa förbi, morrar hotfullt, visar tänderna. Ända tills man inser allvaret och återigen drabbas av meningens innebörd. Det kommer att hända igen.

Den 13 november i fjol i konsertlokalen Bataclan i Paris. 89 döda. Den 12 juni på klubben Pulse i Florida. 49 döda, 53 allvarligt sårade.

Två gånger under de senaste nio månaderna. I båda fallen dåd av IS-anhängare som söker sig till nöjeslokaler som representerar vad de allra mest är rädda för och därmed hatar – musik, utlevelse, hedonism, fri sexualitet – och sedan försöker förstöra massakrera så många som möjligt.

Frågan är nu: hur beredda är vi när det händer i Sverige?

Det har redan varit snubblande nära en gång. Bombdåden nära Drottninggatan i Stockholm utfördes den 11 december 2010 – en tid då IS ännu sällan förekom i media – men utfördes av en man som i sitt brev skrev ”Nu har den islamiska staten uppfyllt vad de lovat er”.

Idag hade en person med samma avsikter, vis av av Paris och Florida, i stället kanske sökt sig till en trång klubb.

Jag har varit på hundratals klubbar och lokaler liknande Bataclan i Paris och Pulse i Florida. Särskilt när jag i 20-årsåldern gick ut flera dagar i veckan. När jag tar del av de överlevandes vittnesmål kan jag tydligt se miljöerna framför mig.

Alltför tydligt. De förblindade ljusen. Trängseln. De trånga passagerna. Svårigheten att få överblick. Ljudvolymen och dunklet som bidrar till att skapa en förhöjd plats bortom verkligen.

Allt det som utgör magin med klubbar innebär också att lokalerna blir perfekta för den som vill döda.

Angel Colon, 26, befann sig inne på Pulse den natten. Utan att han förstod vad som hände blev han skjuten sex gånger. De första tre skotten i hans högra ben. Sen ett i vänstra höften, ett i högra handen, ett genom skinkan.

Han låg på golvet och trodde han skulle dö. Liggande på golvet greppande han en kvinnas hand. Hon var också skjuten. Angel Colon viskade till henne: ”It’s going to be OK, just hold my hand.”

Sen laddade skytten om och gick runt och likviderade de skottskadade.

Angel Colon kände hur kvinnans hand släppte när hon flera gånger sköts i ryggen. Själv undgick han fler skott, mördaren trodde kanske att han redan var död. Angel släpades kort därefter ut av en räddande ängel, Omar Delgado, 44 den förste polisen på plats, som räddade många liv den natten.

Vittnesmålet från Angel Colon är hämtat från Billboard. En branschtidning som är mest känd för rapporter om listplaceringar. Men Billboard är den tidning som efter både Bataclan och Pulse haft den bästa journalistik jag läst om händelserna. Tidningen har mobiliserat med reportage som sträcker sig över dussinet sidor.

En analys som Billboard gör är att vi nu har klivit in i en ny tid. En tid som kräver en helt ny syn på de personer som har störst möjlighet att rädda liv vid sådana här händelser – ordningsvakter.

Ordningsvakter har i populärkulturen alltid skildrats som fienden. Hindret för att ha en riktigt kul kväll. Uggla gjorde sin klassiska låt ”Dörrslusk”, med öppningsraderna: ”Jag kommer nerför gatan på väg in mot ett hak, men i dörren för haket står en dörrslusk och snackar om leg: ’Du är för ung, och dessutom luktar du sprit, stick din väg, försvinn, innan jag kallar på snut.’”

Ironiskt nog är det en perfekt beskrivning av en bra arbetande dörrvakt. Nyckelordet är uppmärksamhet. Förmågan att läsa av människor, förutse nästa steg.

I USA förs nu en debatt om höjda krav för att bli ordningsvakt. I vissa delstater finns det knappt några krav alls.

Jag har kollat med personer i branschen och Sverige ligger i det här sammanhanget före. I Sverige måste samtliga ordningsvakter genomgå en utbildning hos polisen. En utbildning som tar 80 timmar och kostar 7 780 kr.

Ingen av de som intervjuas i Billboard tycker att beväpnade vakter är en bra idé. Däremot förespråkas en slags kreativitet i självförsvar.

Både vid Bataclan och Pulse hann skyttarna ladda om flera gånger utan att bli attackerade. En vakt säger: ”Det är bäst att du gör dig beredd att greppa brandsläckare, flaskor, köksknivar, vad som finns till hands.”

Begreppet ”Run, hide, fight” sprids nu bland ordningsvakter. Robert C Smith, en före detta polis som nu jobbar med utbildning av vakter, säger till Billboard: ”Det är ett farligt jobb och du måste acceptera det. Annars kan du i stället ta jobb som smörgåskonstnär på Subway eller barista på Starbucks”.

Nästa gång du i denna nya nöjesvärld går ut på konsert eller klubb, ta extra notis om säkerhetsvakterna. De kan visa sig vara de viktigaste vänner du har den natten.

(slut)

GRADVALLS VAL

SKÅDESPELARE
Nicola Walker. Fullständigt knäckande i ”River” mot Stellan Skarsgård. Nu lyser hon upp en annan brittisk kriminalserie, ”Saknad, aldrig glömd”, premiär på SVT förra veckan. Född 1970, tunga teatermeriter. Watch out, Meryl Streep.

TV
”The night of”, HBO Nordic. Precis som ”House of cards”, en remake på en brittisk serie men samtidigt ändå 100 % amerikansk. Richard Prices fingeravtryck syns överallt. Främste skildraren av New York och dess gatuvärld, poliser och förövare.

BOK
Rob Sheffield, ”On Bowie” (Headline). Fjärde omistliga boken i rad från Rolling Stones skarpaste stilist. Skriven på kort tid efter Bowies död. Analysen av titelspåret på ”Station to station” sätter ny standard för musikjournalistik.

+

BONUS NR 1:

”Först av allt vill jag säga förlåt. Sen varsågod .
Jag vet att du har fått stå ut med mycket för min skull. Jag har hällt ut hett vax på dig och låtit främlingar slita av dig håret.”

Det är öppningsraderna i Amy Schumers bok, ett kapitel kallat ”Öppet brev till min vagina”. Några rader längre ner tillägger hon: ” Och så vill jag be om ursäkt för Lance i lacrosselaget som med sitt finger behandlade dig som om du var skyldig honom pengar.”

Att briljante komikern Amy Schumer framträder på Hovet i Stockholm den 31 augusti är en av höstens höjdpunkter.

Två dagar innan ger Wahlström & Widstrand ut hennes bok, ”The girl with lower back tattoo”, som på svenska får undertiteln,”Saker du inte vet om mig”.

Att vara rolig i en bok och på en scen är två helt olika saker, få behärskar båda uttryckssätten.

Men i likhet med Tina Fey och Caitlin Moran behärskar Amy Schumer även konsten att i text vara lika brutalt rolig och smart som hon är verbalt

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Bioaktuella ”Suicide squad” kommer inte att gå till historien som film betraktat. Däremot kan den skrivas in som den skickligast och hårdast marknadsförda.

Jag var i Kalifornien veckorna innan premiären och jag har aldrig upplevt en mer massiv och kreativ reklamkampanj. Förutom den vanliga affischeringen, precis överallt, även till exempel självlysande klistermärken och mobila tatuerarsalonger som erbjöd gratis tatuering av filmens karaktärer och repliker.

Prislappen för marknadsföring av ”Suicide Squad” sätter även en ny standard: en dryg miljard svenska kronor.

Filmen har inspelningsbudget på 175 miljoner dollar och en marknadsbudget på ytterligare150 miljoner dollar, dvs totalt 325 miljoner dollar.

Och taktiken fungerade. Trots negativa recensioner satte ”Suicide squad” nytt rekord genom alla tider för en premiärhelg i augusti.

Första veckan spelade ”Suicide squad” in 300 miljoner dollar. Även om publiksifforna nu faller dramatiskt – när rykten om filmens kvalitet sprider sig verbalt – är affären i hamn.

Välkommen till dagens filmvärld.

Jan Gradvall