Spelar det någon roll vem som sjunger på skivan?
Man kan tycka vad man vill om svenska bimbotrion Sunblock, men som popkoncept är det briljant. Popmusik handlar inte om autenticitet, det har aldrig gjort det. Popmusik, i sin mest renodlade form, handlar om kreativitet och idéer. Från Cafés julinummer.
Text: Jan Gradvall
Det pinsammaste ögonblicket i pophistorien var inte när Mili Vanilli avslöjades med att inte sjunga på sina egna skivor. Det mest pinsamma och hycklande var när Fabrice Morvan och Rob Pilatus efteråt tvingades lämna tillbaka sin Grammy.
För vad spelar det egentligen för roll vem som sjunger på skivorna?
Popmusik handlar inte om autenticitet, det har aldrig gjort det. Popmusik, i sin mest renodlade form, handlar om kreativitet och idéer.
Man kan tycka vad man vill om svenska Sunblock, men som popkoncept är det briljant. Är det möjligt att definiera och paketera något så diffust som en längtan efter badstränder? Sunblock lyckas med precis det genom både sitt bandnamn, sound och utseende.
Första singeln ”I’ll be there” var en remix på det officiella ”Baywatch”-temat. Andra singeln, ”First time”, är en remix på en gammal radiohit med Robin Beck från 1988; en låt som användes i reklamfilmer för Coca-Cola.
Bakom idén står de svenska producenterna Martin Pihl, 28, och Magnus Nordin, 36. Men naturligtvis är det inte de som syns på skivomslag och i videor, det vore att helt förstöra hela idén med Sunblock.
De som skickas till ”Top of the Pops” i London för att mima till låtarna är i stället tre tjejer som ser ut som musiken låter: Pernilla Lundberg, 22, från Stockholm, Rebecka Simonsson, 20, från Borås och Oksana Andersson, 21 från Karlstad.
Baywatch + bikinis + kolsyra. Hur skulle man kunna misslyckas med ett sådant koncept? I en artikel med rubriken ”Reach for the Sunblock” skriver respekterkade engelska GQ: ”This group is the sexiest thing since the Pussy Cat Dolls and much cooler.”
Som koncept är Sunblock i det närmaste identiskt med det framgångsrecept som KLF-männen Jimmy Cauty och Bill Drummond presenterar i boken ”The Manual: How to have a Number One the easy way”.
Cauty & Drummond går i boken i detalj igenom hur man skapar sin egen listetta. Ett av ledorden är just: ”Watch ’Top of the Pops’ religiously every week and learn from it”.
”The Manuel” anger 120 bpm som perfekt hastighet – precis den klassiska houserytm Sunblock debuterade med – och rekommenderar följande disposition av själva låten: ”Intro, verse one, chorus one, verse two, chorus two, breakdown section, double chorus, outro.”
Boken gavs ut 1988, ett år innan någon hade hört talas om Milli Vanilli. I kapitlet ”Singing and singers (To sing or not to sing)” går de in på hur oväsentligt det är för hitproduktioner huruvida artisten i fråga själv sjunger eller inte.
Mycket viktigare är hur refrängen är utformad samt hur artisten presenteras visuellt i TV. Cauty & Drummond skriver att Benny Hill skulle ha en större chans att få en listetta än Aretha Franklin.
Tittar man bakåt i historien märker man att Cauty & Drummond inte är cyniska. tvärtom var de bara ärliga.
Popgeniet Phil Spector brydde sig inte om autenticitet när han gjorde sina popklassiker. Till de viktigaste låtarna – oavsett vilket artistnamn som stod på skivomslaget – kallade han in sin hovsångerska Darlene Love.
The Monkees, som gjort mästerverk som ”I’m A Believer”, var en ren skrivbordsprodukt. Skaparen Don Kirshner berättade i rockdokumentärserien ”Dancing in the streets” hur frustrerad han blev när The Monkees inte vill vara hans marionetter längre och vägrade spela in ”Sugar, Sugar”.
Don Kirshner tog därför konceptet ett steg längre. I stället för serietidningsliknande The Monkees skapade han ett helt tecknat band, The Archies, baserat på seriefiguren Acke och hans vänner. ”Sugar, Sugar” blev en monsterhit världen över 1969. Och ingen som hörde låten på radio brydde sig om att artisten inte fanns på riktigt
Jämför med dagens The Gorillaz, ett genialt popkoncept av Damon Albarn och tecknaren Jamie Hewlett.
Eller titta på kommande Murlyn-produktionen Spiss, en vit amerikansk rappare som produceras av svenska mästerduon Bloodshy & Avant (Madonna, Britney). I ett samarbete med ungerska animatörer kommer Spiss att möta publiken i tecknad form
Med tanke på hur pophistorien är full av artister som på olika sätt är fabricerade, eller på olika sätt driver och leker med äkthetsbegreppet, är det extra grymt hur just Milli Vanilli gjordes till syndabockar.
Allt började i en mörk inspelningsstudio i ökända München, centrum för några av tidernas mest skamlösa poplåtar Studion ägdes av Frankie Faran, mannen bakom Boney M.
I slutet av 1980-talet spelade Faran in en låt kallad ”Girl you know it’s true”. Han kände att det skulle kunna bli en hitlåt, men problemet var att sångaren och musikerna som spelat in den var för tråkiga.
Frankie Faran komm 1988 i kontakt med Rob Pilatus, en svart men tyskfödd breakdansare och modell som nu var arbetslös, och Fabrice Morvan, en gymnast från Paris. Tillsammans blev de nu Milli Vanilli. Under 1989 pumpar München-studion ut ”Girl you know it’s true” följt av tre andra gigantiska hitlåtar på raken.
I slutet av samma år avslöjar plötsligt Charles Shaw, en amerikansk militär baserad i Tyskland, att det egentligen var han som sjöng på alla låtarna. I det mediadrev som sedan följde fick Milli Vanilli lämna tillbaka sin Grammy och drog på sig 27 olika stämningar.
Det gick så långt att amerikansk domstol beslutade om att alla konsumenter som hade kvitto på att de köpt albumet ”Girl you know it’s true” kunde kräva tre dollar tillbaka. 80 000 utnyttjade möjligheten.
Fabrice Morvan forsatte så gott han kunde med ett försök till solokarriär, men Rob Pilatus kom aldrig tillbaka, I november 1991 gjorde han ett första självmordsförsök i Los Angeles. 1996 åkte han fast för droger och genomförde flera självmordsförsök med piller, rakblad och balkonghopp.
1988 dog Rob Pilatus slutligen i en hjärtattack.
Jag hade tänkte avsluta den här artikeln med en uppmaning om att hedra Pilatus genom att köpa ”Girl you know it’s true” på iTunes.
Men på iTunes fick ingenting med Milli Vanilli att köpa, trots att de hade tre listettor i USA. Inte heller på Amazon finns det några Milli Vanilli-skivor.
Var priset så högt för en lögn? Nej, så högt var priset för ärlighet.
(slut)