Att göra ingenting

Amerikanen Tom Lutz har med "Doing Nothing" skrivit en bok om dagdriveriets historia. Recension från Dagens Nyheter publicerad 25/6.

Text: Jan Gradvall

Tom Lutz
”Doing nothing: A history of loafers, loungers, slackers, and bums in America” (Farrar, Straus and Giroux)

Semester! Äntligen dags att ta på sig sina flipflops, ordna eftersändning av posten, blanda till Pimm’s med gurkskivor och vinka adjö till alla förpliktelser. Ni kan mantrat: ”Äntligen dags att göra ingenting.”

Det räcker med att titta på sina torpgrannar för att inse att alla ljuger. Överallt samma febrila aktivitet. Det byggs staket, det byts takpannor, det grävs brunnar.

Vad som dominerar de flesta svenskars semester är i själva verket något som är misstänkt likt arbete. Att ta steget fullt ut och bli en dagdrivare eller en lätting – någon som är ”slö till kropp och själ” (Anna Maria Lenngren) – är något mycket ovanligt.

Och fortfarande djupt provocerande.

Amerikanen Tom Lutz har med ”Doing nothing” (Farrar, Straus And Giroux) skrivit en bok om dagdriveriets historia.

Lutz skriver i första kapitlet att han fick idén till boken av att studera sin 18-årige son Cody. Sonen meddelade att han tänkte komma och bo hos sin pappa i Los Angeles för att ta ett sabbatsår efter college.

Pappa Lutz tyckte det var en utmärkt idé. Som ung levde han själv några år på drift. Han hade läst Jack Kerouac, drömde om att bli författare och vägrade ge sig in i ekorrhjulet.

Men när Tom Lutz nu ser vad sonen Cody gör med sitt sabbatsår blir han provocerad. Cody bara ligger där på soffan – och tittar på TV. För varje morgon som han ser sonen ligga kvar framför TV:n, medan han själv pliktskyldigt går till jobbet, blir han mot sin vilja argare och argare.

Tom Lutz har lovat sig själv att inte bete sig som sin egen far. Tom Lutz har aldrig glömt hur arg hans far blev när han meddelade sin avsikt att bara flyta runt några år. Ändå blir han nu rasade.

Vad är det med frågan om arbete och fritid, frågar sig Lutz, som får människor att reagera så starkt? Är det en moralisk plikt att arbeta? Eller är det något vi bara gör när vi måste göra det? Och vad kan egentligen kategoriseras som arbete?

Boken börjar med historiens förste slacker Samuel Johnson (1709-1784). I sin essäsamling ”The Idler” (ungefär: Dagdrivaren) förkunnar Johnson: ”Everyman is, or hopes to be, an idler.”

The Idler blev senare namnet på en humortidskrift som startades 1892 av Jerome K. Jerome. Efter att ha lagts ned 1911 återuppstod The Idler 1993 och ges i dag ut – helt i linje med sitt ideal – endast två gånger om året.

Idler brukar på svenska översättas med flanör, lätting eller dagdrivare. Bland ledande forum för dagens dagdrivare finns sajter som Whywork.org och Idletheory.com.

Chris Davis i Bristol skriver på Idletheory.com: ”Alla levande varelser måste arbeta för att överleva. En del måste jobba hårdare än andra. De varelser som bara behöver arbeta lite grann för att överleva har större chans att överleva svåra perioder än de som måste arbeta hårt och länge.”

Enligt Chris Davis – som själv aldrig går upp före elva på morgnarna – är därför evolutionen baserad på ”the survival of the idlest”.

Skulle Chris Davis undgå att bli nedslagen på en svensk förstamajdemonstration? Boken ”Doing Nothing” innehåller enbart exempel från anglosaxisk historia och kultur, men synen på arbete är kanske ännu mer laddad i Sverige.

Alla svenskar har uttrycket ”att göra rätt för sig” i ryggmärgen. För 150 år sedan fanns det inte ens något val. Den som inte arbetade svalt ihjäl eller frös ihjäl.

I dag har vi gått till den andra ytterligheten där arbete tvärtom anses vara något som staten har skyldighet att ordna åt medborgarna. Det har till och med funnits möjlighet att få ett friår.

Men kanske har vi nu kommit till en ny vändpunkt? Rubriker talar om ”Demografisk dynamit” (Svenska Dagbladet, 18 juni). Snart går det tre pensionärer på varje arbetande svensk. Enligt äldreberedningen kommer varannan svensk att behöva arbeta till 79 års ålder för att vi ska klara välfärden i framtiden.

Hur kommer vi då att se på lättingar som inte har lust att jobba ”men kanske ska plugga film ett tag”?

Jag har själv en gång gjort ingenting under ett år. Som vapenfri tjänst sökte jag jobbet som vaktmästare på en vapenfriförläggning i Solna – väl medveten om att det var den minst ansträngande tjänst som existerade.

Min enda uppgift var att vara tillgänglig mellan 16.00 och 23.00 ifall någon låste sig ute eller ifall värmepannorna gick sönder. Då skulle jag trycka på en knapp.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var ett av mina mest meningslösa eller meningsfulla år. Jag gjorde ingenting för mitt land, men jag gjorde mycket för mig själv.

Jag simmade varje dag, satt och skrev på mitt fanzine, skrev brev till halva världen, och läste mer böcker än jag gjort under resten av mitt vuxna liv.

Och på min lilla bandspelare på vaktmästerikontoret spelade jag punkbandet Ebba Grön där Thåström sjöng:

”Gåuppgåtilljobbetjobbajobbbaätalunch
Det är inget liv
Det är slaveri”

Problemet med boken ”Doing Nothing” är att den – ironiskt nog – känns överarbetad. Tom Lutz avslutar med en bisarrt lång litteraturlista på 33 sidor, men inga bokreferenser hjälper läsaren att förstå dilemmat bättre än konflikten mellan Lutz själv och hans egens son.

Vad Tom Lutz till slut kommer fram är är att slackers och workaholics egentligen inte är varandras motsatser utan tvärtom väldigt lika. Båda ytterligheterna kan till och med rymmas inom samma person.

Dagdrivaren Samuel Johnson var till exempel en extremt produktiv författare. Det tog honom två år att sammanställa ”The Idler” där han själv skrev alla utom tolv av bokens 103 essäer.

Joakim Thåström vägrade ta ett lönejobb men har förmodligen medverkat till fler arbetstillfällen i Sverige – titta bara på Hultsfredsfestivalen – än om han levt som en svensk löntagarson förväntas göra.

Många som valt en ryggsäck framför fast arbete har inspirerats av kringflackande författare som Hemingway. Själv hade Hemingway inget annat än förakt för de som satt på caféer och talade om konst i stället för att arbeta lika hårt som han själv gjorde.

I en artikel i ICA-Kuriren i våras myntades uttrycket ”Jag kronblommar”. Sömforskaren Mirjam Ekstedt, som doktorerat på sambandet mellan utbrändhet och sömn, unämnde ”latmasken på Kronblom” som förebild och menade att vi bokstavligen blir smartare av att ibland bara ligga på sofflocket.

Det är nämligen först då – när vi gör ingenting – som hjärnan får chans att återhämta sig.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.