Krönika, DI Weekend
Weekend 1 april
Krönika
Jan Gradvall
Det är gryningen efter natten då Kent meddelat att gruppen lägger ned.
På sociala medier uttrycks sorg. Diskussioner blossar upp om innebörden av detta. Vad ska hända med gruppmedlemmarna efter den allra sista konserten 17 december?
En litteraturkritiker skriver på Twitter: ”Jag hoppas Jocke Berg försöker skriva en bok”.
Det är det dummaste och mest verklighetsfrånvända jag läst i år. Jag ska försöka förklara varför.
Litteraturkritikern menade förmodligen detta som beröm. Som ett erkännande.
Jocke Berg är ju en av de rockmusiker som fått mest beröm som textförfattare. Alltså borde han nu ta chansen att producera vad litteraturkritikern anser vara något mer bestående – en bok.
Undertexten är tydlig. Den går avläsa inte bara i denna tweet utan i ändlösa kultursidestexter. En bok har högre konstnärligt värde än rocktexter.
Om vi till att börja med tänker oss att detta skulle vara sant. Okej, böcker är finare än rockmusik.
Vad hade hänt om Jocke Berg inte varit medlem i ett rockband utan i stället ägnat sin talang, energi och tid åt att skriva böcker?
På sina album från 1995 och framåt har Kent skildrat utvecklingen i det moderna Sverige.
Kent har gjort låtar om migrationen inom landet. Sjungit om hur små orter avfolkas och hur huvudstaden växer med 30 000 nyanlända om året. Alla vi nervösa och hoppfulla som tagit våra första Columbus-steg och som uppfattar Stockholm som ”en oändlig kontinent”.
Kent har gjort låtar om att hur långt man än reser från sin uppväxtstad, så har ändå med sig alla gator och klassrum inombords. Låtar om kluvenheten var man egentligen hör hemma. Om våldet i mindre städer där fel jacka i kön till korvkiosken en lördagkväll kan vara tillräckligt för att få näsbenet knäckt.
Kent har gjort låtar om klass. Om att bära med sig ett arv som inte anses fint nog. Om resan från att vara barn till arbetarklassinvandrare till medeklassinteriörer och överklassinkomster. Att sitta på dagismöten och implodera inombords.
Kent har gjort låtar om utanförskap och vi mot dom-mentalitet, om kärlek och hat, sex och längtan.
Alla som bott i Sverige de senaste 20 åren och någon gång lyssnat på radion har en åsikt om Kent.
Vi backar till 1995. Vi skriver om historien. I stället för att fortsätta med bandet hoppar Jocke Berg av Kent och börjar berätta i romanform i stället.
Kanske hade han lyckats. Kanske hade han fått fina recensioner på kultursidor. Kanske hade han fått intervjuas i den stora salen på Bokmässan. Kanske hade han fått stipendium som gjort att han haft råd att skriva en bok till.
Men i rollen som författare hade han – i bästa fall – nått ut med sina berättelser till en hundradel så många jämfört med hur många han nått med Kent.
Hela kulturvärlden i dag präglas av en besvärande övertro på boken som kommunikationsform och konstform.
Som om distributionsformen bok skulle ha ett egenvärde i sig. Men varför skulle berättelser på tryckta eller digitala boksidor vara mer värda än berättelser i sångform? Reality check: Homeros var blind och sjöng sina berättelser.
Jämförelsen mellan litteratur och rocktexter är feltänkt till att börja med. Att anse att Bob Dylan borde få Nobelpriset i litteratur, en åsikt som upprepas år efter år, är lika idiotiskt som att hävda att Philip Roth borde få en Grammy.
Det är två helt olika uttrycksformer.
Att anse att Jocke Berg försöka skriva en bok är på samma sätt som att twittra om att Sofi Oksanen eller Lena Andersson borde försöka starta ett rockband när de lägger av.
Jag har varit på Bokmässan i Göteborg fler gånger än jag minns. Det har varit intressant många gånger, men jag har aldrig upplevt samma nerv och konstnärliga höjd på något författarsamtal som jag upplevt under konserter.
Litteraturen är en kraft som inte kan överskattas. Men kan någon nämna en svensk författare som från 1995 och framåt borrat lika djupt i den svenska folksjälen och lämnat lika outplånliga avtryck som Kents albumkatalog?
Under flera år arbetade jag själv med att försöka skriva en bok om Kent. Det fanns flera anledningar till att jag lade ned det bokprojektet.
Ett av dem var att jag kanske hade för höga ambitionsnivåer. För jag ville och krävde att min berättelse skulle träffa lika hårt och djupt som Kents bästa låtar.
Efter några år insåg jag att det var dömt att misslyckas.
Jag hade försatt mig i underläge redan från början. Misstaget var just att försöka göra detta i formen av en bok.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DOKUMENTÄR
”Vårt genetiska arv”, URPlay.se. Vetenskapsjournalisten Lone Frank undersöker människans genetiska arv. Hur det påverkar vårt psyke och beteende. Hennes personliga film ger nycklar till att bättre förstå sig själv.
ROMAN
Don DeLillo, ”Mao II” (Modernista). Återutgivning av profetisk roman från 1991. Vår tids störste aktive författare förutser dagens värld präglad av media och terror och masskultur.
PUNK
”Punk 45: Chaos in the city of angels and devils” (Soul Jazz). Ännu en volym i den närmaste sociologiska dokumentation av punkscenens framväxt, stad för stad. Denna gång Los Angeles, åren 1977-81.
+
BONUS NR 1:
Nischat. Nördigt. De uttrycken känns i underkant man lyssnar på podcasten ”Peach & Black”
Fyra australier samlas och diskuterar Prince – enbart Prince – i avsnitt som snittar på över två timmar. Hittills är de uppe i över 80 avsnitt.
Bitvis låter kvartetten som fyra frustande Beavis & Butt-head, men nivån på analyserna är häpnadsväckande. Samt underbart detaljerade.
Exempel på typiska kommentarer, hämtade från avsnittet som går igenom albumet ”Controversy”: ”Missa inte synthpartierna vid 6.57.” ”Notera särskilt körsången vid 4.58”.
”Peach & Black” är ett exempel på att mycket av den mest intressanta musikjournalistiken just nu görs i formatet podcast. Ett medium som är i princip gratis att producera och konsumera öppnar möjligheterna för att vara smal.
Andra nischade musikpoddar som rekommenderas:
Turned out a punk
Fucked Up-sångaren Damian Abraham intervjuar personer om hur punk format deras liv. Inte bara musiker utan även till exempel kocken Anthony Bourdain och komikern Fred Armisen.
Sodajerker
Två låtskrivare i Liverpool djupintervjuar andra låtskrivare. Stor spännvidd på de intervjuade, från Lamont Dozier till Joan Armatrading.
Desert Island Discs
Engelskt radioprogram som funnits i över ett halvt sekel. Gäster pratar om de skivor de skulle ta med sig till en öde ö. Poddarkivet är oändligt. Undrar du vilka skivor Liberace valde 1960? Svaret finns här.
+
BONUS NR 2:
Insikt från skolan. Om ämnen var roliga eller tråkiga avgjordes oftare av läraren än själva ämnet i sig.
Detsamma kan gälla skribenter. När Elin Unnes skriver om växter och örter är det mycket mer spännande än när andra skriver om klubbar och äventyr.
För två år sedan släppte Elin Unnes sin redan klassiska odlingsbok, ”The Secret Gardener”. Nu kommer uppföljaren ”Herbariet” (Natur & Kultur) med undertiteln ”Växter till mat, magi och medicin”.
Ett exempel ur boken när Elin Unnes skriver om stormhatt, Europas farligaste ört:
”I det gamla Grekland, eller lite då och då förr i tiden verkar det som, hände det att straffen för olika brott anpassades till din samhällsklass. Grekerna hade till exempel olika nivåer för dödsstraff. Var du slödder avrättades du med stormhatt, en sorts fruktansvärt kinderägg som bakade ihop tortyr och dödsstraff i en och samma blomformade förpackning. Medelklassen fick peta i sig odört, en växt med vissa bedövande egenskaper. Du dog precis lika säkert, men inte under lika stora plågor. Överklassen fick ett tillägg till odörten, vallmo, mamman till smeksamma preparat som opium, heroin och morfin. Folk överdoserar på dem än idag, utan att ha dömts till döden av nån annan.”.
Jan Gradvall