Tillbaka till Generation X
Sydsvenskans kultursida har i sommar en artikelserie där man läser om böcker för att se hur de håller i dag. Mitt uppdrag var att återvända till Douglas Couplands "Generation X". Publicerad 23/6.
Text: Jan Gradvall
Kan en överskattad roman vara underskattad? Det är den känslan jag får när jag tretton år senare återvänder till ”Generation X”, en bok som i flera bemärkelser förändrade mitt liv.
Tvärtom emot den gängse uppfattningen var romanen ingen omedelbar succé.
Douglas Coupland skrev 1988 en artikel med rubriken ”Generation X” i en tidning i Vancouver. Projektet fortsatte sedan i en annan lokaltidning som en slags följetong i miniatyr gjord i samarbete med serietecknaren Paul Leroche.
Ett bokförlag i New York blev intresserat och föreslog att Coupland skulle skriva en guidebok för Generation X, i stil med böcker som ”Yuppie Handbook”. Coupland tackade nej. I intervjuer genom åren har han gång på gång upprepat: ”I speak for myself, not for a generation. I never have.”
Douglas Coupland, född 1961, flyttade i stället till öknen runt Palm Springs, Kalifornien, där han började skriva på sin första roman. När den till slut var färdig vill inget bokförlag i Kanada ge ut den.
När romanen till slut gavs ut på ett amerikanskt förlag 1991 – med titeln ”Generation X” – bemöttes den med tystnad. Det skulle dröja över ett år innan den blev en succé över en natt.
Jag minns inte själv hur jag upptäckte boken. Internet fanns inte på den tiden. Jag tror jag köpte boken under en resa till New York för att jag fastnade för omslaget. Boken såg inte alls som en traditionell roman, utan var närmast fyrkantig med små notiser i marginalen som ”Stop history” och ”Now denial”.
När jag till slut läste boken, den hade legat på nattduksbordet i månader, blev jag så överväldigad att jag lånade ut den till alla jag kände. Som en vän sade: ”Den handlar ju om oss!”
Samtidigt började det även dyka upp artiklar om Coupland och ”Generation X” i amerikanska och engelska magasin. Jag beslutade mig för att själv skriva en artikel i Nöjesguiden som på den tiden var min huvudtidning.
Artikeln fick rubriken ”En ironisk generation”. Jag lånade det uttrycket från Toby Young. I dag känd för självbiografin ”Hopplös och hatad av alla”, men då känd som chefredaktör för det tidiga nittiotalets skarpaste tidning, The Modern Review.
Toby Young skrev en ledare i The Modern Review där han, delvis med utgångspunkt från Couplands bok, försökte sätta fingret på varför den här generationen uttrycker sig som den gör.
Young utgick från en skulptur av konstnären Jeff Koons som föreställde två gulliga yorkshireterriers, båda fullständigt realistiskt avbildade. För att förstå och uppskatta hans skulptur krävs det att man ser på hundarna som ”gulliga” i stället för gulli
Jag citerar från min egen gamla artikel i Nöjesguiden: ”Just kännedom om sammanhanget är något mycket viktigt för ’Den ironiska generationen’, vilket är Toby Youngs namn för Generation X. Alla detaljer är viktiga. Kanske är det till och med så att det är detaljerna som är viktiga. Ett typiskt kännetecken för generationen är att vi är besatta av trivia: oviktiga fakta om allt som har med populärkultur att göra. Eller snarare, ’oviktiga’ fakta.”
När artikeln publicerades i mars 1993 fick jag ett gensvar som jag fortfarande inte varit med om från en tidningsartikel.
Först började det ringa från radio, TV och andra journalistkollegor på tidningar. Alla ville följa upp det här nya fenomenet, Generation X.
I nästa våg kom samtalen från Norge, Danmark och Finland. Jag har en minnesbild av att jag sitter på något slags podium i ett direktsänd norskt ungdomsprogram. Det var jag, som fyllt 30, och ett gäng arga norska tonåringar som försökte låta som Rage Against The Machine.
Samtidigt började även reklambyråer och företag ringa. Jag hade även skrivit om reklam och marknadsföring i artikeln. Alla ville nu ha nyckeln till hur man kommunicerade med ironisk reklam till en ironisk generation.
En VD för ett multinationellt klädföretag fick min artikeln översatt och bar med sig den i bakfickan på alla möten. På hans initiativ blev jag under ett par år anlitad som någon slags trendspanare åt företaget.
I dealen ingick att jag fick resa var jag ville för att bli inspirerad. Får jag åka till Tokyo? No problem. Får jag åka till Los Angeles? No problem.
Jag minns att jag under de där resorna ofta tänkte på Douglas Coupland och att jag någon gång borde tacka honom.
Vad som hände med boken ”Generation X” under de här åren är att det till slut glömdes bort att det faktiskt bara är en roman. När alla några år senare spydde på uttrycket – och aldrig ville höras talas om generationer undertaget – så åkte även Douglas Couplands roman ned i samma sophink.
Men när jag nu återvänder till romanens tre huvudpersoner, Andy, Dag och Claire, så sitter de fortfarande kvar där i öknen i Palm Springs och pratar om vad de ska göra med sina liv.
Och jag blir återigen märkligt berörd.
Det är visserligen uppenbart att det är en debutroman. Coupland är lite för kär i några av sina fyndiga formuleringar. Alla karaktärer i boken talar också med misstänkt lika röster – Couplands egen.
Men det är en fin skildring av att befinna sig ett ingemansland: kulturellt, tidsmässigt, geografiskt. Något som Coupland elegant understryker genom att förlägga handlingen till en öken. Som Andy säger i boken: ”Det finns inget väder här i öknen – precis som på TV.”
J.D. Salingers klassiska generationsroman ”Räddaren i nöden” från 1951 fångar en tonårings ångest och vilsenhet. Couplands ”Generation X” tar vid när Holden Caulfield hunnit fylla tjugonånting.
På ett sätt blir livet enklare som vuxen. Man tjänar egna pengar och kan leva som man själv vill. Men känslan av att vara en outsider – någon som inte passar in i resten av samhället, någon som har problem i sina relationer med andra – fortsätter att prägla ens liv.
Douglas Coupland bok fångar även bättre än någon annan den sortens allt vanligare moderna singeltillvaro där man lever omgiven av en grupp jämnåriga vänner. En grupp vänner som till slut blir så tät att den – på gott och ont – blir ens nya familj.
Fyra år efter Couplands bok gavs ut i USA började TV-serien ”Vänner”. När man nu läser om ”Generation X” är det uppenbart hur influerade Chandler, Ross och Monica är av Andy, Dag och Claire.
”Generation X” är överskattat som fenomen, men underskattad som roman.
(slut)