Vikten av public service: Glöm inte arvet efter John Peel
Recension av biografi om brittiske radiolegenden John Peel som öppnade världens öron för det vi inte visste att vi kunde gilla. Från Expressens kultursida 22 februari 2016.
David Cavanagh
Good night and good riddance: How thirty-five years of John Peel helped so shape modern life
Faber & Faber
620 s
Public service är i skottlinjen. Vad som bidragit till att allmänbilda, sammansvetsa och öppna upp Europa ifrågasätts nu i flera europeiska länder.
I Polen hotas anställda inom public service av politiska skäl. Tv-profilen Jaroslaw Kulczycki fick sparken i tisdags.
I Storbritannien ifrågasätts hur mycket public service får kosta, främst från högerhåll. Nedskärningar har inletts.
När BBC-serien ”Wolf Hall” söndag natt vann en Golden Globe i Los Angeles så använde seriens exekutive producent, Sir Colin Callender, sitt tacktal till att uppmana David Cameron att rädda BBC.
Ett sätt att påminna om vikten av public service är att göra som radiolegenden John Peel – att citera Lord Reith, BBC:s första generaldirektör.
Lord Reith (1889-1971) skapade från 1920-talet och framåt ett koncept för public service som lagt till grunden till BBC och även SVT: att utbilda massorna.
Lord Reith fick under åren kritik för att inte ge publiken vad publiken ville ha utan vad BBC ansåg att de borde vilja ha.
När John Peel anklagades för att spela för smal och konstig musik i sina BBC-program, citerade han Lord Reiths självbiografi: ”Publiken har aldrig en aning om vad den vill ha”.
Ett problem med självbiografier kan vara att de vidgar cirkeln för mycket. Det är många självbiografier där släktträdet tecknas så noggrant – och författaren är lite för angelägen om att visa upp sin research – att det dröjer åtskilliga kapitel av farmödrar och historiska vingslag innan huvudpersonen ens har fötts.
Fredrik Wikingsson har sagt något i stil med att han alltid bläddrar fram i biografier tills huvudpersonen fyllt 18 år.
Nya biografin om John Peel (1939-2004) är därför befriande i sitt upplägg. Boken hoppar över hans privatliv helt och hållet för att i stället helt koncentrera sig på hans yrkesmässiga gärning.
Författaren David Cavanagh har gått till arkiven och rekonstruerat 265 radioprogram som John Peel sände mellan 1967 och 2003.
Ingen annan har utvecklat Englands och världens musiksmak lika mycket som John Peel. Under 35 år som radiopratare introducerade John Peel oss för musik vi inte hade en aning om att vi kunde tycka om.
Det finns så många artister som har John Peel att tacka för att deras musik började spelas i radio så att lyssnare fick en chans att höra den.
Bland dem inte minst David Bowie.
David Bowie nekades av en BBC-panel på 1960-talet med motiveringen: ”This vocalist is devoid of personality and sings all the wrong notes.”
Den som gav David Bowie en andra chans var John Peel. Och en tredje och en fjärde. John Peel spelade Bowie i flera år innan genombrottet.
När John Peel var huvudperson i tv-programmet ”Här är ditt liv” 1996 var David Bowie en av de gäster som vittnade om hans betydelse.
I biografin säger artisten Momus om John Peel: ”Likt en sorts växthus så skyddade hans program alla slags känsliga plantor från kommersens kalla vindar. Åtminstone tills de var stora och starka nog att växa vidare själva”.
En av få som haft en liknande roll i svensk radio var nyligen bortgångne Kjell Alinge när han under några år på 1970-talet och början på 1980-talet var först med att spela nydanande artister.
Men John Peels radioprogram var inte lättlyssnade.
David Cavanagh liknar upplevelsen att lyssna på John Peel vid att bli rundledd av en museumguide som överdoserat på koffein och har ett tåg att passa. Titta på det här. Och det här. Rör er snabbare.
John Peel kunde gå från grime och dubstep till dragspelaren Jimmy Shand – Skottlands Gnesta-Kalle – för att sedan spela elva noisecorelåtar på raken, med en sammanlagd speltid på 15 sekunder.
Nej, det är inte korrfel. Noisecorelåtar kan vara endast en sekund långa.
Bland exemplen på låtar från radioprogrammen dyker flera svenska artister upp: Ebba Grön (två gånger), Liket Lever, Arsedestroyer.
John Peel spelade grupper med så extrema namn att han inte kunde uttala deras namn på BBC. Anal Cunt fick han kalla för AC.
Peels lyssnare fick i slutet av varje år rösta fram sina favoriter. När han i årslistan 1988 tyckte att för få svarta artister var med höll han ett brandtal där han anklagade sina egna lyssnare för att vara rasister.
Musikvärlden och inte minst musikkritiken har en tendens att hela tiden positionera sig. Världen delas upp i indie och storbolag, kreddigt och okreddigt, vårt och deras, rätt och fel.
John Peel vägrade göra det. Han var konsekvent genreotrogen. Han spelade Kiss och Ted Nugent, artister som rockkritikerna hatade. Han lade på Mike Oldfields album ”Tubular bells” i sin helhet.
När det år 2000 gjordes en omröstning om Storbritanniens viktigaste personer genom tiderna kom John Peel på plats 43, en placering högre än John Logie Baird, televisionens uppfinnare.
När John Peel 2004 dog i en hjärtattack, 65 år gammal, under en av sina få semestrar, var dåvarande premiärministern Tony Blair en av de som direkt hyllade honom för hans insatser för nationen.
Det är svårt att hitta ett tyngre argument för vikten av public service – utmanande public service – än denna 620-sidiga volym om John Peel.
(slut)