Krönika, DI Weekend
Weekend 5 februari
Krönika
Jan Gradvall
Att vara rockstjärna är inte samma sak som att vara rik. Eller att ens ha någon trygg inkomst.
Conny Bloom från Electric Boys Bloom har i snart tre decennier varit Sveriges främsta rockstjärna. Sättet han klär sig: boots, utsvängda byxor, päls, överallt sjalar. Sättet han kammar sig – eller inte kammar sig.
Sättet han gör entré i ett rum. Varenda por i hans kropp utsöndrar bokstäver som formar ordet rockstjärna.
Conny Bloom får Lenny Kravitz att se ut som fläktreparatör från Oslo. Om någon från yttre rymden landade och undrade vad en rockstjärna är, skulle man först visa en bild på Jimi Hendrix, därefter ringa på hos Conny Bloom, peka och säga: ”Varsågod, scanna och gör en analys”.
Electric Boys stod i skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal på tröskeln till att bli ett av världens största rockband. Debutalbumet ”Funk-O-Metal Carpet Ride” stod för något nytt, hamnade rätt i tiden.
Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers hoppade upp på scen med Electric Boys under en konsert. Bandet spelade in en uppföljare i Abbey Road-studion.
Men möjligheter passerade förbi, tiden gick, andra band tog över.
Electric Boys lever vidare. Bandet har en liten trogen skara fans lite här och var i världen, men inte så det räcker att leva på året runt.
Vad som är unikt med Conny Bloom är att det är denna sällan skildrade tillvaro – att leva som rockstjärna utan att ha några pengar – han nu sjunger om.
För första gången sjunger Conny Bloom på svenska. Han är känd som frontfigur och gitarrist, men på sitt första soloalbum på svenska som släpps om ett par veckor, ”Fullt upp”, visar han sig även vara en väldigt stilsäker och personlig textförfattare.
Conny Bloom sjunger om sitt liv: ”Jag borde köpt ett hus, borde gjort något jävligt smart. Men la pengarna på taxi, dyra drinkar och god mat. Tiderna förändras och nu står man här på noll.”
Låten heter ”Skorpion med 1 miljon” och är en av flera självbiografiska låtar. Han är född Skorpion, han hade en gång miljon, men pengar investerade i krognotor förräntas dåligt.
Conny Bloom sitter på Ritorno och dricker en kaffe. Ritorno är ett gammaldags kafé i Vasastan, Stockholm, där tiden stått stilla i ett halvt sekel.
Ritorno är en passande plats för honom av flera anledningar. ”Det var här morsan och farsan blev ett par, de var på date här.”
Omslagsbilden till albumet är fotograferad på Ritorno. Han har till och med döpt en låt till ”Ritorno”, men som lämnades utanför i sista stund för att den inte fick plats på vinylen.
Vasastan är i dag en stadsdel som tagits över av nyinflyttade med höga inkomster. Lägenhetspriserna snittar snart på 100 00 kronor per kvadratmeter.
Men Conny Bloom är Vasastanbo av femte generationen, vilket hörs i hans djupa stockholmska. Han växte upp i en lägenhet utan dusch i stadsdel präglad av ölcaféer och småbutiker.
När han sjunger ”Farsan åkte Harley, morsan klippte hår” så är det hans egen levnadshistoria. Hans mamma var hårfrisörska, pappan en cool kille med motorcykel.
Conny Bloom skulle aldrig ha råd att skaffa en lägenhet i Vasastan. Hans barn kommer inte att kunna bo här.
Samtidigt finns det ingen bitterhet alls över hans nya låtar, han sjunger bara som det är, som det blivit: ”Gänget satt på krogen, ja, så var det i går. Nu vänder vi på bladet, och på örena med. Det klirrar ej i kassan men vad fan gör väl det. En skorpion med 1 miljon, to much too soon.”
Conny Blooms soloalbum bryter mot alla föreställningar om hur musik bör låta 2016. En låt, ”Födelsedag”, handlar om att fylla år efter 50 – ”Det blir ingen stort partaj, men jag kan tänka mig att ha kavaj” – samtidigt som musiken låter som Django Reinhardt, inte en väntad influens. ”Jag älskar Django”, säger Conny. Django Reinhardt (1910-1953) en romsk jazzgitarrist som spelade flyhänt trots att hans fjärde och femte finger var paralyserade efter en brandskada.
Albumet låter som inredningen på Ritorno: insuttet. Pugh Rogefeldts 1970-tal är en av få relevanta referenser.
Conny Bloom gör också en egen version av en ”Finns det litet stolthet kvar, finns det också hopp om bättring”, en låt som Pugh & Rainrock gjorde på det klassiska livealbumet ”Ett steg till”.
I original är det låt av New Orleans-legenden Earl King, ”Let’s make a better world”.
Att höra Conny Bloom sjunga denna låt i dag – med refrängens ”Om vi alla tar i”-uppmaning, –känns plötsligt som en dagsaktuell kommentar till det politiska läget.
Finns det bara lite stolthet kvar finns det alltid hopp om bättring.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
RADIO
”Pira & Bråding”. Djuplodande intervjuprogram lett av två som inte är rädda att visa sina egna svagheter: Sanna Bråding, en Sveriges Radios främsta programledare, och Linda Pira, artist och programledardebutant.
DVD
”Sicario”. Hyrfilmspremiär måndag. Brutal film om droghandeln Mexiko-USA. Inte perfekt som film, men välförtjänt Oscarnominerad för foto och framförallt två ljudklasser. Islänningen Jóhann Jóhannssons dova toner kryper under skinnet.
BIO
”Creed”. Biopremiär i dag, skrev utförlig krönika förra veckan. Bästa ”Rocky”-filmen på 40 år. Sylvester Stallone välförtjänt Oscarnominerad för bästa biroll, hans första nominering sedan originalet från 1976.
+
BONUS NR 1:
Chefredaktörerna Thomas Mattsson och Jan Helin hade för ett par år sedan i sin podd en genomgång av ”Världens genom tiderna bästa journalistfilmer”.
Nästa fredag måste de revidera den listan och peta in ”Spotlight” som tvåa efter regalskeppet ”Alla presidentens män”.
Oscarnominerade ”Spotlight”, med svensk biopremiär 12 februari, handlar om Boston Globes avslöjande av katolska kyrkans konsekventa mörkläggande av prästers våldtäkter på barn. Avslöjandet gav Boston Globe 2003 ett Pulitzer Prize i kategorin Public Service.
Det är mycket ondska som begåtts i religionens namn, men den historia som rullas om upp katolska prästers världsomfattande övergrepp på barn – prästerna riktar in sig på de svagaste i församlingen – överträffar det mesta.
”Spotlight” visar inget av övergreppen i bild utan redogör bara i detalj för det journalistiska arbetet bakom avslöjandet, ett tålmodigt på fältet-arbete som pågick i flera år.
Några Amerikas främsta skådespelare sporrar varandra i ett bländande ensemblespel.
Michael Keaton, Rachel McAdams, John Slattery (”Mad Men”) och Mark Ruffalo har sällan varit bättre. Inte heller Liev Schreiber (”Ray Donovan”) i rollen som den nya chefredaktör på Boston Globe som vågar stöta sig med den i Boston extremt mäktiga kyrkan.
Vill man påminna sig om vikten av satsningar på ekonomiskt oberoende undersökande journalistik ska man se ”Spotlight”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Sunset Strip, Los Angeles, för två veckor sedan när jag var där på ett DI Weekend-reportage. En gigantisk billboard med reklam för ”Vinyl”, en ny tv-serie på HBO regisserad av Martin Scorsese och producerad av Mick Jagger.
Reklamskylten på Sunset Strip kändes ovanligt passande. Det var så här man kommunicerade stora musiknyheter under det 1970-tal då serien utspelas.
”Vinyl” handlar om musikindustrin i början av 1970-talet. En era då staden New York höll på att gå under ekonomiskt, samtidigt som kreativiteten flödande i de smutsigaste gathörnen. Grunden till punk, disco och hiphop föddes under dessa år.
Researchen är gjord på djupet. Joey Ramone dyker upp i handlingen men inte som sångaren i Ramones utan i det icke-kontrakterade band han sjöng i dessförinnan, Sniper, ett glamrockband som spelade på klubbar samtidigt som New York Dolls. Joey Ramone spelas av Jesse Malin, en rockmusiker som förkroppsligar New Yorks rockhistoria.
Mick Jaggers son, James Jagger, spelar sångaren Kip Stevens i det fiktiva rockbandet The Nasty Bits.
Stor omsorg har även lagts på musiken. Gamla låtar varvat med nyskrivna som andas 1970-tal men samtidigt låter så moderna att de kan spelas på radion i dag. Jag har fått tjuvlyssna på en sensationellt bra låt, med svensk inblandning, som dyker upp mitt i serien.
Martin Scorsese har enbart regisserat det två timmar långa pilotavsnittet, men det är idel tunga namn som avlöser. Avsnitt 2 regisserat av Allen Coulter (”Sopranos”), avsnitt 3 av Mark Romanek (Johnny Cash-videon ”Hurt”).
Jan Gradvall