Hundra år av cigarettrökande

Från Expressen Kultur 3/1 2016. Under 18 månader lämnade Gabriel Garica Marquez inte sin skrivmaskin i rummet i Mexiko City. Han lyssnade på LP-skivor med Debussy, Bartók och ”A hard day’s night” med Beatles. 30 000 cigarretter senare var han klar med sitt mästerverk.

Gabriel García Márquez

Text: Jan Gradvall

”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen”.

Denna oförglömliga och virtuosa öppningsmening – tre tidplan i en mening – inleder Gabriel García Márquez roman ”Hundra år av ensamhet”.

Vi är rätt många som håller den som en av bästa romaner som skrivits.

I senaste numret av Vanity Fair publiceras ett ögonöppnande reportage om romanens tillkomst. Förläggaren Paul Elie intervjuar Márquez agent, Carmen Balcells, bara några veckor innan hon i höstas gick bort i en hjärtattack.

Spanjorskan Carmen Balcells var nyckelfiguren bakom 1960-talets och 1970-talets boom för latinamerikansk litteratur.

Att den bästa texten om ”Hundra år av ensamhet” publiceras i glassiga magasinet Vanity Fair kanske kan tyckas överraskande. Men det var Vanity Fair som året efter Marquez Nobelpris 1982 publicerade den lysande kortromanen ”Krönika om ett förebådat dödsfall” i sin helhet.

Gabriel García Márquez hade också en bakgrund som en frilansjournalist som åtog sig precis alla uppdrag som betalade sig. Han var redaktör för en glassig kvinnotidning och en annan tidning som specialiserade sig på brott och skandaler. Han skrev filmrecensioner, krönikor, var utrikeskorre.

Under sin tid i Paris pantade han flaskor för att få det att gå runt. I Rom gick han en kurs i experimentellt filmskapande.

”Hundra år av ensamhet” skrevs i ett rum i Mexiko City. Efter att Gabriel García Márquez träffat Carmen Balcells, som fixat engelskspråkig utgivning av hans fyra första romaner, vågade han satsa på att skriva romaner på heltid.

Under 18 månader lämnade han inte sin skrivmaskin i rummet i Mexiko City. Han satte upp kartor på väggen över den fiktiva by han skapade, nålade upp ett släktträd över sju generationer.

Márquez skrev och skrev och rökte 60 cigaretter om dagen. Han lyssnade på LP-skivor med Debussy, Bartók och ”A hard day’s night” med Beatles.

30 000 cigarretter senare var han klar.

”Hundra år av ensamhet” var verkligen ett latinamerikanskt verk. Författare född i Colombia, bok skriven i Mexiko, först utgiven i Argentina.

När romanen gavs ut 30 maj 1967, två dagar för Beatles ”Sgt. Peppers lonely hearts club band”, skriver Paul Elie i Vantiy Fair att den orsakade Beatlemania-liknande hysteri i Buenos Aires och därefter hela den spansktalande världen.

Alla läste den, människor ur alla samhällsklasser. Utgivningar på engelska och svenska dröjde till 1970, med lika översvallande mottagande som följd.

Den svenska första utgåvan på Tidens förlag har ett omisskännligt 1970-talsproggigt revolutionsromantiskt omslag: mustig mustaschdominerad illustration, män med gevär i förgrunden.

Den utgåva jag läste var en orange pocket på Wahlström & Widstrand med neutralt omslag med endast författarnamnet, titeln och en stor blurb på framsidan av Artur Lundkvist.

I dag har ”Hundra år av ensamhet” sålt i 50 miljoner exemplar och influerat författare i alla världsdelar.

Många har försökt köpa filmrättigheterna men Márquez vägrade fram till sin död våren 2014. Närmast kom producenten Harvey Weinstein som ville att italienaren Giuseppe Tornatore (”Cinema Paradiso”) skulle regissera.

De backade dock när de fick höra Márquez sista krav: ”Vi måste filma hela boken, men endast släppa ett kapitel – två minuter långt – varje år i 100 år”.

(slut)

OBS! I:et i García ska skrivas så.