Krönika, DI Weekend

Weekend 9 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Den översta procenten. Det är dit man måste sikta om man vill få sina barns framtid tryggad.

Att den rikaste procenten i världen bara blir rikare och rikare är ingen åsikt som kommer från vänster eller höger. Det är fakta. Statistiskt belagt.

Som Vanity Fair för några år sedan sammanfattade utvecklingen i världen i en rubrik: ”Of the 1 %, by the 1 %, for the 1 %”.

Den översta procenten får tillgång till de bästa skolorna, de bäst betalda jobben, de bästa bostadsområdena.

Det är inte därför inte så konstigt att så många av oss andra går omkring och är oroliga för framtiden. Eller att vi krattar och krattar för att våra barn inte ska sorteras bort redan under skolgången.

I väntrummet på en tv-kanal pratade jag nyligen med en kollega som ursäktade sig för att han måste skynda sig hem: ”Hjälp, är klockan så mycket? Jag måste ju hem och skriva klart min dotters uppsats som hon ska lämna in i morgon bitti”.

När han såg mina höjda ögonbryn ryckte han på axlarna: ”Det är ju så det har blivit. Det är föräldrarna som sätter barnens betyg på högstadiet”.

Min kollega är bara ovanligt ärlig.

Oron för ens barns framtid är svår att tygla med argumentet att det är moraliskt fel att göra så. I en låt på sitt nya album fångar Uje Brandelius (se recension på nästa uppslag) de motsägelsefulla tankar som far runt i ens huvud.

Vill du sätta ditt barn i en skola som är bra
Eller ge ditt barn ett skitjobb ingen annan ville ha
Vill du skjutsa ditt barn till blockflöjt och teater
Eller höra när ditt barn spränger automater

I en krönika i Financial Times skriver Simon Kuper om ett samtal, föräldrar emellan, som han haft med en amerikansk kvinna på en bänk vid en lekpark.

Kvinnan hade planen klar för sitt lekande barn. Genom att redan nu placera henne i en skola som kostar 30 000 dollar per läsår, samt anlita privat läxhjälp, förbättras oddsen radikalt för dottern ska bli antagen vid någon av de elitskolor dit den översta procenten skickar sina barn

Jag har själv hört många liknande resonemang.

Simon Kuper är den första jag läst som ifrågasätter denna utveckling, inte med politiska eller moraliska argument, utan rent pragmatiska.

Rubriken på krönikan lyder ”The 1 per cent? Not for my kids”. För hur bra är det egentligen att sikta mot den översta procenten? Hur mycket bättre är livet där uppe i toppen?

Simon Kuper konstaterar att den översta procenten jobbar mycket längre dagar än de flesta andra.

Företag i dag kräver att människor i toppositioner är tillgängliga dygnet runt. Företagen kan dessutom digitalt kontrollera exakt hur, var och när vi arbetar.

Friheten hos de med de bästa betalda jobben har blivit lika liten som hos forna tiders industriarbetare. Stressnivån kan vara ännu högre.

Simon Kuper citerar en ny bok, ”Swimming with sharks” av Joris Luyendijk, om att människor med toppjobb har noll inte har någon anställningstrygghet och lever med konstant oro över att när som helst få sparken.

Inte många i den översta procenten verkar heller trivas särskilt bra med sina jobb. Vad de främst pratar om är den dagen då de tjänat så mycket att de äntligen kan sluta jobba helt och hållet och segla jorden runt.

När jag växte upp fanns det inget fritt skolval. Jag hamnade i den skola som var närmast där jag bodde, andra alternativ fanns inte.

Jag gick heller aldrig i någon ansedd skola. Den gymnasieskola jag hamnade på i Linköping hade samma namn som ett mentalsjukhus i Lund. En ironi som inte undgick någon. På skolans vägg hade någon sprayat 2 + 2 = 5, klotter som blev permanent under de tre år jag gick där. I dag är skolan ombyggd till bostäder.

Hade mitt liv varit bättre om jag gått på en finare skola tillsammans med den översta procenten?

Det är för enkelt att svara nej på den frågan. För om jag varit född i USA så hade det varit en förutsättning för att jag skulle kunna ha mitt nuvarande jobb.

Av de amerikanska journalistkollegor jag lärt känna så har samtliga utom en gått på de fina Ivy League-universiteten. I USA är den meriten en förutsättning för att ens få provskriva eller få praktikplats.

Min vän undantaget kommer från Skottland. Att vara britt i amerikansk media är fortfarande en merit som kan tävla med Brown och Harvard.

En annan fråga: hur bra blir man av att gå på samma skolor som den översta procenten? Rik, ja, men hur kreativ?

Påfallande många av dagens innovatörer – de som bryter mot gamla mönster – har inte gått i sådana skolor.

Ja, Mark Zuckerberg gick på Harvard, men han fick sina idéer för att han spenderade mer tid på studentrummet än i föreläsningssalarna.

Det är oroligt här nere på golvet hos de 99 procenten och det kommer att fortsätta vara så. Framtiden förblir oviss. Men, nej tack, jag vill inte byta.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

HUSBAND
Blacknuss, Strandvägen 1, Stockholm. Artister som är husband på restauranger är en gammal fin jazztradition som återupplivas av ett Sveriges svängigaste band genom tiderna. Briljant mix av funk, soul, jazz, reggae, hiphop. Sex kvällar i veckan under hela oktober.

KONST
Olafur Eliasson, ”Verklighetsmaskiner”, Moderna Museet. Islands främste konstnär jämte Björk skapar konstruerade verkligheter som känns verkligare än verkligheten.

TIDNING
Billboard. En pappersprenumeration på Billboard är en av mina bättre investeringar. Branschtidning som startade 1894 med en redaktion som tänker annorlunda. Chrissie Hynde intervjuas till exempel av komikern Tig Notaro.

+

BONUS NR 1:


För ett par år sedan publicerade DI Weekend ett reportage om en sensationell bildskatt som i decennier samlat damm hos en privatperson.

Larsåke Thuresson har i modern tid i första hand jobbat som mötesproducent åt olika företag. Han har jobbat nära med Carl-Henric Svanberg, flugit jorden runt och gjort Ericssons alla Global Management-konferenser. För näringslivet har gjort över 250 filmer.

Men på 1960-talet var han popfotograf.

Som tonårig med en kamera anlände han från Motala till Stockholm vid precis den tidpunkt som den moderna popkulturen föddes.

”Det var öppna dörrar överallt. Jag blev kompis med musikerna. När jag till exempel fotograferade The Who reste jag runt med dem i en vecka.”

Till reportaget för DI Weekend gick han igenom högar av fotografier han hade spritt ut sig på sitt köksbord. Totalt rörde det sig om 65 000 bilder på cirka 100 internationella och 200 svenska rockartister.

En musikhistorisk skatt tidningar som Rolling Stone och Record Collector skulle gå i spinn över

The Who genomsöks av tullen vid Helsingborg. Bob Dylan går på gatorna i Råsunda. Cher köper smink på NK. Simon & Garfunkel sitter och nynnar på järnvägsstationen i Mariefred. Scott Walker klipper håret på Larsåke Thuresson på ett inrikesflygplan.

XX år senare har dessa bilder nu äntligen blivit en bok. En flera kilo tung fotobok på nästan 500 sidor med texter både på svenska och engelska och titeln ”Ikoner: Fotografier från decennierna som aldrig tog slut” (TPC).

När jag bläddrar i boken händer samma sak som den första gången vid hans köksbord. Jag rensar almanackan resten av dagen. Det går inte att sluta titta på dessa bilder.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

För 15 år sedan gjorde Jonas Åkerlund en film om Stefan Jarls Modstrilogi. En halvtimmeslång dokumentär som gjordes för en dvd-box som samlade ”Dom kallar oss mods” (1968), ”Ett anständigt liv” (1979) och ”Det sociala arvet” (1993)

Jag hade äran att göra intervjuerna till den filmen. I en gillestuga någonstans utanför Stockholm satt jag och pratade med Kenta Gustafsson (som gick bort två år senare), Stefan Jarl och kompositören Ulf Dageby.

Jag tänker på de intervjuerna och kraften i Modstrilogin när jag ser en ny sensationellt bra svensk film som får biopremiär nästa fredag, ”Tjuvheder”.

På samma sätt som Stefan Jarls filmer är ”Tjuvheder” en film som förändrar ens seende.

En film som ger röst och kropp till dem som lever i samhällets skuggor och gör det mycket svårare att vända bort blicken nästa gång man skyndar förbi utslagna och missbrukare.

”Tjuvheder” är inte dokumentär utan en spelfilm, men det bästa betyg filmen kan få är att den känns som en dokumentär. 90 procent av de medverkande är inte professionella skådespelare utan människor som själva har erfarenhet av den miljö som porträtteras i filmen

Huvudrollen spelas av Malin Levanon, nu bioaktuell i ”Flocken”. Det känns som hon aldrig djupandas under hela filmen: ständigt på väg, ständigt i beredskap för nästa smäll. Ett oförglömligt porträtt.

Filmen är regisserad av Peter Grönlund som 2011 Guldbaggenominerades för kortfilmen ”Gläntan”. Sättet som han här destillerar fram verklighet, bloddroppe för bloddroppe, för tankarna till efternamn som Cassavetes och en ung Scorsese.

Jan Gradvall