Krönika, DI Weekend

Weekend 4 september

Krönika

Jan Gradvall

”Fuck tha police”. Det är en djupt provocerande låttitel. Det var naturligtvis också det som var meningen.

Nästa vecka är det svensk biopremiär för ”Straight outta Compton”, en film om rapgruppen NWA som är den mest inkomstbringande i USA just nu med över en miljard i intäkter enbart under de två första veckorna.

NWA står för Niggaz With Attitude. När Los Angeles-gruppen hade med låten ”Fuck tha police” på sitt debutalbum ”Straight outta Compton” hösten 1988 bemöttes NWA med massiv kritik från media, myndigheter och poliser. Det gick så långt att FBI kontaktade gruppens skivbolag och begärde att den skulle stoppas.

Men NWA stod fast vid sin låt och framförde den på konserter. NWA hävdade att de arbetade precis som journalister. I låten skildrade de sin egen vardag i Los Angeles-stadsdelen Compton där de hela tiden trakasserades av polisen, på grund av sin hudfärg.

Texten var också upplagd som en rättegång mot polisen. Dr Dre agerar rollen som domare. Därefter låter han gruppens tre rappare – Ice Cube, Eazy E, MC Ren – avlägga var sitt vittnesmål i form av verser om polisens brutalitet.

Två och ett halvt år senare kom en filmsnutt som tystade kritiken mot NWA. Den svartvita filmen visar hur fyra poliser i Los Angeles efter en biljakt systematiskt misshandlar en hjälplös svart man liggande på marken. Mannen hette Rodney King.

I april 1992 kom domen mot åtalade poliserna. Alla frikändes av en mestadels vit jury, trots att bildbeviset inte kunde vara tydligare. Den friande domen blev gnistan som utlöste upplopp i Los Angeles, de dödligaste i USA sedan 1800-talet.

Musikbiografifilmer brukar vara av milt uttryckt varierande kvalitet – skämskudden finns alltid på greppavstånd i soffan – men ”Straight outta Compton” är en av de bästa jag sett i genren.

NWA var under sin korta brinntid, 1986 till 1991, en kvintett med lika karismatiska karaktärer som Rolling Stones. Dramatik behöver aldrig konstrueras: den finns redan i den verkliga historien. Historien om NWA innehåller lika många dueller som i en västernfilm.

Regissören lyckas till med göra trovärdiga scener i inspelningsstudior. Ögonblicket där Dr Dre, efter att han lämnat NWA, skapar ”Nuthin’ but a G thang” tillsammans med ungtupp Snoop Doggy Dogg är magiskt.

Historien i ”Straight outta Compton” känns också märklig relevant för samtiden. De senaste åren har det rasistiska polisvåldet i USA skapat ännu värre historier än Rodney King.

Michael Brown i Ferguson. Eric Garner i New York. Walter Scott i Charleston. Freddie Gray i Baltimore. Obeväpnade svarta män som dödats av vita poliser – poliser som därefter friats. I ljuset av dessa händelser låter NWA:s musik närmast nyskriven.

Upploppen i Los Angeles 1992, i filmen skildrade med verkliga nyhetsbilder, är också spelplatsen för en ny stor amerikanska roman, ”Sex dagar” av Ryan Gattis som Albert Bonniers Förlag ger ut i november.

Musikhistoriskt har NWA:s betydelse också bara ökat med åren. De musikaliska grunder som Dr Dre lade med NWA präglar fortfarande hur populärmusiken låter. Dr Dre är i dag miljardär i dollar.

En sak som inte berättas i filmen är hur NWA även var i centrum för det största skiftet i musik i modern tid.

I juni 1991 introducerades SoundScan, ett ny form av försäljningssystem i där man i butiker scannar av varje såld cd-skiva.

Dessförinnan hade den försäljning som ligger till grund för topplistan baserats på rapportering via telefon från utvalda skivaffärer runt om i landet, där välbärgade områden var i övervikt. Den metoden gynnade bred pop och rock som fram till dess dominerade albumlistan.

Allt förändrades bokstavligen över en natt när SoundScan infördes. Det album som chockade branschen genom att gå rakt upp på första platsen på Billboard Top 200 Album Chart var NWA:s andra album, ”Efil4zaggin” (Niggaz 4 Life baklänges).

När alla försäljningsställen räknades, i alla områden, visades för första gången Amerikas verkliga musiksmak.

Tre genrer som tidigare varit förpassade till marginalen blev nu mittfåran: hiphop, country och metal. Och så ser det fortfarande ut.

Hur stor skillnad SoundScan gjorde för hiphopens synlighet och breda spridning visas när man jämför med ”Efil4zaggin” med Ice Cubes solodebutalbum ”AmeriKKKa’s Most Wanted”.

Avhopparen Ice Cube album var ett mycket större album än vad hans gamla bandkompisar lyckades få ihop till uppföljaren, men i och med att Ice Cubes album släpptes i maj 1990 – ett år innan SoundScan – nådde det inte högre än 19:e plats på listan.

Ice Cube har för övrigt de bästa scenerna i filmen. Rollen spelas av hans egen son.

(slut)

Fotnot: Hade med Trayvon Martin i uppräkningen men tog bort: han dödades av en säkerhetsvakt.

+

GRADVALLS VAL

STAMNING
”Stamningens helvete”, SVTPlay, ligger kvar till 16 september. Nästan outhärdlig att bevittna för den som har egna erfarenheter, men insiktsfull och konstruktiv brittisk dokumentär som visar att allt går att behandla.

ROCK
Imperial State Electric, ”All over my head”. Nicke Anderssons karriär känns som en doktorsavhandling i konsten att skriva en rocklåt så perfekt tidlös att man omöjligt kan gissa decennium. Med denna låt kommer han nära.

RASTAFARI
”The dreads enter Babylon 1955-83” (Soul Jazz Records). Musikalisk utforskning av den religion och social rörelse som format inte bara reggae utan även Keith Richards. Gruppnamnet The Heaven Singers säger allt.

+

BONUS NR 1:

Londons reggaescen och jamaicanska immigranter har alltid förknippats med västra delen av staden men på 1970-talet var det i östra London som den hårdaste reggaeklubben fanns: The Four Aces Club i Dalston.

Don Letts skriver att klubbens högtalare gick från golvet ända upp till taket. Under nätterna kollapsade folk regelbundet av kombinationen bas, hetta, gräs och sprit.

De enda tre vita ansikten som syntes på The Four Aces Club var tre kompisar till Don Letts som han tog med sig dit: Ari Up från Slits, Johnny Rotten från Sex Pistols och Joe Strummer från Clash.

Det är häpnadsväckande hur mycket av dagens musik som kan härledas till de klubbkvällarna. I den i alla bemärkelser gränsöverskridande klubbscenen i London har olika mutationer av reggae alltid varit lägerelden man kunnat samlas runt.

New York Times lade förra veckan ut en 10 minuter lång film på nätet där den udda trion Diplo, Skrillex och Justin Bieber berättar historien bakom en av årets största hitlåtar, ”Where are ü now”. Den sortens musikskapande som de beskriver kommer i grunden från reggae.

Discjockeyn Don Letts var spindeln i nätet under de år då punk och reggae spelades på samma klubbar. Nu har han sammanställt en andra volym – ännu starkare än den första – med musik han spelade och lyssnade på under den tiden ”Don Letts presents: Dread meets punk rockers uptown. The second chapter of the soundtrack to 1977’s punky-reggae party”.

I konvoluttexten berättar Don Letts samma historia som när jag intervjuade honom i hans hem i London för några år sedan.

I februari 1978 beslutade sig för Virgin Records-ägaren miljardären Richard Branson för att satsa på en etikett för reggae, Front Line. Branson satte reggaeälskaren Johnny Rotten, vilsen efter Sex Pistols upplösning, på ett plan till Jamaica med uppdrag att kontraktera artister.

Rotten insisterade i sin tur på att få med sig Don Letts som förkläde. Letts hade heller aldrig satt sin fot på Jamaica, var lika nervös som Rotten, men såg åtminstone ut som en jamaican.

Richard Branson hyrde ett helt våningsplan på ett hotell i Kingston. Under de två veckor satt Rotten & Letts där och lyssnade och valde bland artister som gjorde auditions.

Några av deras fynd är med dels på Don Letts egen samling, del en annan färsk dubbel-cd, ”Front Line presents Reggae Discomixes”, 24 förlängda spår som är ren dynamit.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Sociologen Dick Hebdige har sagt att på 1970-talet var Birmingham den enda stad i Storbritannien där man kunde se en vit man kliva in på en shebeen (illegal bar) utan att bära blå uniform och sparka in dörren först.

West Midlands, ett område i mellersta England, lever i konstant medieskugga, men en ny samling visar hur viktig regionen varit för svart musik i England.

I städer som framförallt Birmingham och Coventry finns jamaicanska immigranter som påverkat och vitaliserat städernas musikliv.

”The Midlands Roots Explosion, Vol 1” har undertiteln, ”Roots reggae from the Jamaican Diaspora in the English Midlands 1976-1984”.

Samlingen inleds med Steel Pulse, ett av tidernas bästa bandnamn. Steel Pulse var det tyngsta och råaste Birmingham-bandet av dem alla och var även stora i Sverige ett tag.

Deras mest kända låt heter ”Ku Klux Klan” men här man i stället grävt fram bandets debutsingel från 1976, ”Kibudu-Mansatta-Abuku”.

Har man ett hjärta som klappar i baktakt för roots reggae kommer man att älska det här.

Jan Gradvall