Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 28 augusti
The Weeknd
Beauty behind the madness
XO/Republic
Betyg: 5
Ordet eklektisk känns i underkant för att vad beskriva vad som kommer att bli det största albumet i världen denna höst.
Eller vad sägs om en etiopisk-kanadensisk-kalifornisk-stockholmsk-malmöitisk-jönköpingsk-turkisk korsbefruktning?
Utvecklingen i världen just nu går mot nationalism, stängda gränser, främlingsfientlighet. Mot den bakgrunden är den i alla bemärkelser gränsöverskridande artisten The Weeknd djupt politisk genom sin blotta existens.
The Weeknd är artistnamn för sångaren och artisten Abel Tesfaye, född 1990 i Ontario, Kanada, av föräldrar som var flyktingar från inbördeskriget och torkan i Etiopien. Under uppväxten talade han både engelska och amhariska, majoritetsspråket i Etiopien.
Arvet från etiopisk soul, funk och jazz hörs i hans långa instrumentala inledningar till låtarna samt hans sätt att i sången leka med höga toner. Detta kombineras med influenser från drömsk brittisk 1980-talspop som Cocteau Twins samt vad som låter som en doktorsavhandling i Michael Jackson-kunskaper.
Abel Tesfaye slog igenom för fyra år sedan med tre mixtapes som spreds på nätet. The Weeknd blev ett stort namn i hipsterkretsar, men den stora breda publiken vet fortfarande inte hur han ser ut eller hur han stavar sitt namn.
Det kommer, milt uttryckt, att ändras nu.
Tre av låtarna har under sommaren nått Topp 5 på Billboard: ”Earned it” (från ljudspåret till ”Fifty shades of Grey”), ”The hills” och nuvarande listettan ”Can’t feel my face”, en låt som Tom Cruise perfekt mimade till i Jimmy Fallons tv-show och kallade ”the song of the summer”.
”Can’t feel my face” är skriven av tre personer som det senaste året varit sysselsatta med att bygga en trampolin för att göra The Weeknd till den största artisten i världen: Ali Payami från Malmö, Peter ”Cardigans” Svensson från Jönköping och Max Martin från Stockholm.
Samma trio har skrivit en låt som kommer att bli ännu större: ”In the night”. I ett New York Times-reportage om The Weeknd beskrivs hur bossen för Sony Music Publishing, Ron Perry, när han får höra låten utbrister: ”Billie Jean! It’s Billie Fucking Jean!”
Vad som gör ”Beauty behind the madness” till ett så unikt album är att The Weeknd utan att för ett ögonblick kompromissa med sin originalitet också börjat skriva stora refränger. Han är heller inte rädd för att vara bred. En annan låtskrivare han samarbetar med är Stephan Moccio, domare i Kanadas i ”Idol”. På albumet finns även duetter med Ed Sheeran och Lana Del Rey.
Samtidigt hittar Abel Tesfaye sound och melodislingor som känns nya för pop- och soulmusiken. Den enda samplingen på albumet är från turkiska sångerskan Nükhet Duru. Texterna stryker inte medhårs utan handlar om sex, droger, blod, rasism, Los Angeles-dekadens.
Vad The Weeknd uppnår med detta album kan jämföras med Stevie Wonders ”Innervisions” (1973), ett experimentellt, synthesizerpräglat album där Stevie Wonder sjöng om sitt eget drogmissbruk, rasism och attackerade Nixon, men gjorde det till gudabenådade melodier som ”Living for the city”, ”Higher ground” och ”Don’t you worry ’bout a thing”.
Tack världen för The Weeknd.
Jan Gradvall
Jenny Hval
Apocalypse, girl
Sacred Bones Records
Betyg: 4
Omslagsfotografiet för tankarna till verk av Annika von Hausswolf. Det gäller även innehållet där norska Jenny Hval kliver fram som en av Nordens originellaste och intressanta artister just nu genom att överbrygga konstvärlden och musikvärlden. Hennes sätt att prata sig genom låtarna, med en subversivt reklamfilmstrevlig och manipulativt sexig röst, påminner om Laurie Anderson men också Alica Vikanders robot i ”Ex Machina”. Samtidigt går en låt som ”That battle is over” att lägga in på en spellista mellan låtar av The Weeknd.
Jan Gradvall
Chelsea Wolfe
Abyss
Sargent House
Betyg: 4
Los Angeles-baserade artisten Chelsea Wolfe låter som hon just krupit ut från den brusande tv-apparaten i David Lynchs mardrömsfilm ”Lost Highway”. Industriellt brus blandas med gotiska stämningar och dånet från extrem metal. Temat för albumet är ta sig igenom en depression. I det svartaste svarta finns samtidigt framåtrörelse och en positiv kraft. Att lyssna på Chelsea Wolfe känns som att ladda sig själv med elektricitet.
Jan Gradvall