"Det finns inte en textrad på skivan som vi inte har diskuterat igenom”: Intervju med Refused

"Herman Hesse sa att för att födas så måste man döda världen. Det gäller för oss. Nya skivan är vår första på 17 år. Nu är det vi som är i förarsätet igen”. Intervju från DI Weekend 6 juni 2015.

Refused

Text: Jan Gradvall

Fyra musiker sittande vid ett bord. Det är inte så rockband brukar porträtteras. Särskilt inte ett stenhårt och explosivt band känt för konserter där publikhavet kokar framför scenen.

Men DI-fotografen Oskar Omnes porträtt fångar essensen av Refused. Ett analytiskt och metodiskt band som inte gör något av en slump.

Refused sitter och diskuterar sig fram till alla beslut. Även till hur musiken ska låta. Bakom varje låt på bandets nya album ”Freedom”, som släpps 26 juni, ligger timmar av diskussioner, många av dem i just detta vardagsrum hemma hos trumslagen David Sandström.

Under 2014 var Umeå kulturhuvudstad i Europa. I Sverige omtalades det flera år i förväg som en händelse som skulle ge ekon över världen. Om man läste svenska tidningar kunde man tro att allas blickar i fjol skulle riktas mot Umeå.

Om man i stället betraktar kulturhuvudstadsåret 2014 från ett europeiskt perspektiv kan man konstatera att det – för att uttrycka det milt – var en kraftig överdrift.

Trots en budget på norr om 340 miljoner kronor skrevs det lika lite om Umeå i europeisk press under 2014 som det i Sverige i år har skrivits om Mons (Belgien) och Pizen (Tjeckien), 2015 års två kulturhuvudstäder.

Vad som verkligen har satt Umeå på världskartan är i stället dessa fyra musiker vid köksbordet.

Med inga pengar alls lyckades hardcorebandet Refused under åren 1991 till 1998 få lyssnare över hela världen att stava till Umeå, även om ringen över å inte alltid hamnade rätt.

Jag har under mina år som journalist träffat utländska musiker, journalister och punkare som bara kunnat namnge två svenska städer, Umeå och Stockholm. Sen har de börjat fråga ut mig om jag vet något nytt om Refused.

Refused-medlemmarna blev kända som arga veganer som anammade straight edge (säger nej till alkohol och droger) och gjorde snabba låtar där de bokstavligen skrek ut sin ilska över världens orättvisor.

Rent musikaliskt var Refused också det första svenska band efter ABBA som skapat ett unikt sound som även påverkat och förändrat hur amerikanska och engelska band låter.

Bandets avskedsalbum från 1998, ”The shape of punk to come”, hyllades som ett eklektiskt mästerverk, med influenser från jazz och techno, som i efterhand prisats av medlemmar från Metallica, Guns ’N Roses, Rage Against The Machine och mästerproducenten Rick Rubin.

Kort efter att ”The shape of punk come” gavs ut upplöstes bandet. Avskedet var spektakulärt. Refused gjorde sin sista spelning i Harrisburg, USA, den 6 oktober 1998. Bandet skickade sedan ut ett manifest till världspressen där man uppmanande till att bränna alla bandfotografier.

Ironiskt nog blev Refused riktigt stora först efter upplösningen. Myten om bandet växte och växte under de kommande 15 åren. Det skrevs böcker om bandet, gjordes dokumentärer.

Efter många förfrågningar om återföreningar tackade Refused till slut ja till en spelning på amerikanska festivalen Coachella 2012. Gaget vittnade om hur stort bandet blivit postumt: fyra miljoner kronor.

Det återförande Refused gjorde efter Coachella drygt 80 spelningar till på en lång världsturné. I hemlighet började bandet redan då skriva ny musik. Efter tre års inspelningar, repetitioner och, inte minst, diskussioner får världen nu höra slutresultatet.

Av albumets tio låtar är åtta inspelade i Los Angeles med Nick Launay, engelsk producent som jobbat mycket med Nick Cave. Två av låtarna är inspelade i Max Martins studio i Stockholm med Johan ”Shellback” Schuster, producent och låtskrivare med åtta listettor på Billboard, som lyssnat på Refused hela sitt liv.

När detta publiceras befinner sig Refused på den första av två nya USA-turnéer. I augusti spelar bandet till exempel på Madison Square Garden i New York tillsammans med Faith No More.

Som uppvärmning gjorde Refused två hemliga klubbspelningar i Stockholm. Band från punk- och hardcorescenen är sällan ekvilibristiska musiker. Fokus ligger inte på musikaliteten utan på energin.
Refused är ett undantag. Medlemmarna är extremt kompetenta musiker. På scen spelar bandet på ett sätt som nästan får Kungliga Filharmonikerna att framstå som lite slarviga och otajta.

”Det beror på att musiken är konstruerad på det sättet”, säger trummisen David Sandström. ”När det låter tajt – då är det tänkt att det ska märkas”.

Med alla taktbyten och plötsligt avslut?

”Ja, till exempel en gitarr som stoppar precis för att få en viss känsla”, säger sångaren Dennis Lyxzén. ”Det krävs mycket detaljrepande för att allt ska sitta exakt. Det är speciell musik att hålla på med. Efter spelningar med andra band är jag inte i närheten lika slut som efter en spelning med Refused”.

”Det är därför det tagit sån jävla tid att få klart nya albumet”, säger David Sandström. ”Det är otroligt krävande att skriva sån här musik. Det finns inte ett element någonstans av att till exempel basen gör något på feeling. Allting är verkligen skrivet. Samtidigt finns det en fysikalitet i trummorna och sången som håller den här musiken från att enbart bli cerebral”.

Du menar för att den inte ska framstå som för uträknad på ett nästan matematiskt sätt?

”Exakt. Om man tänker sig stråkar spela de här låtarna skulle det kunna framstå som väldigt ordnat och distanserat. Men vid framförandet krävs så mycket fysisk kraft att transcenderar det. Det gör också att man som lyssnare nog inte tänker på hur ordnat det är. Det är ordnat för att verka kaotiskt”.

Dennis: ”Både i trummorna och sången finns ett vansinne”.

Efter fotograferingen avviker gitarristen Kristofer Steen och basisten Magnus Flagge. Kvar för själva intervjun blir David Sandström och Dennis Lyxzén. Det två är bandets två ideologer – de skriver texterna tillsammans – och även kreativa motpoler.

Dennis Lyxzén är puristen som bor i Umeå, turnerar oavbrutet med olika band, köper punkvinyl för alla pengar och fortfarande lever som vegan och straight edge, även om det händer att han dricker champagne..

David Sandström flyttade till Stockholm efter att nya albumet var klart, har gett ut uppläsning av Marguerite Duras-text, spelar teater och ifrågasätter precis allt, inte minst hardcorescenens renlärighet och ideal.

När David Sandström pratar om hur mycket han och Kristofer Steen på nya albumet influerats av Michael Jacksons ”Don’t stop ’til I get enough” och Prince ”Controversy” – ”Det är fruktansvärt hård musik” – så får Dennis något lätt panikartat i blicken.

Gitarristen Kristofer Steen jobbar som operaregissör och filmare. Det märks i låtarnas dramatik och låttitlar. På albumet ”The shape of punk of come” finns låten ”Tannhäuser/Derive” efter en opera av Richard Wagner. På nya albumet finns ”Elektra” efter en opera av Richard Strauss.

En av de hårdaste låtarna på nya albumet, ”Dawkins Christ”, bärs fram av ett gitarriff som visar sig vara inspirerat av filmmusikkompositören Hans Zimmers musik till bankrånscenen i Batman-filmen ”Dark Knight”.

Är det etologen och ateisten Richard Dawkins ni syftar på i ”Dawkins Christ”?

David: ”Ja, låten handlar om att ateismen till slut bara blir som en separat religion i sig. Den bygger på exakt samma mall och mönster som kristendomen. Richard Dawkins blir som en Messias-typ som man ska rulla ut röda matten för när han kommer till stan”.

Dennis: ”Egentligen är det inte en låt om Dawkins som person, utan om hur hela västvärlden blivit spirituellt bankrutt. Vi lever i en poststrukturalistisk och superfragmenterad värld som är väldigt svår att förstå sig på. Låten handlar om hur mycket vi vill passa in, hitta ett sammanhang som gör oss hela och som gör att vi kan förstå världen. Tidigare har religion fyllt det tomrummet av existentiell ångest. Nu har det blivit ateism i stället”.

David: ”Genren metal (som Refused angränsar till) är större i norr än någon annanstans i världen. Jag såg en karta med statistik över var det finns flest metalband i världen. Det var knallrött i norra Sverige, Finland och Norge. Jag har en teori om varför. Vi är så effektivt sekulariserade här uppe. Vi har lyft ut gud ur ekvationen lika effektivt som vi avlägsnade rökning från våra krogar. Gud blir som en frånvarande pappa. Saknaden resulterar i extremt aggressiv metal med satanistiska texter. Jag tror inte andelen hårda band beror på mörket och kylan”.

Dennis: ”Jag tror mörkret och kylan bidrar lite grann”.

Hur ser ni på era spirituella hål? Vad fyller ni dem med?

Dennis: ”Jag kan känna en viss avundsjuka när jag ser på religiösa människor som till exempel katolska vänner till oss. Själv vet jag att det bara blir värdelöst när jag dör. Man blir jord och så blir det över. Samtidig har jag läst mycket om ateismen. Om problemet med religion är att det är orimligt, så är problemet med ateism att det är så… satans tråkigt”.

David: ”Vi i bandet möttes en gång i tiden i att vi var väldigt anti all religion. Men nu inser jag att… och det här kommer att låta töntigt… att leva och verkar som musiker, mötena med andra musiker, kanske är i paritet med den samhörigheten som för andra finns i religion. Att skriva och spela tillsammans, att handha ackord och rytmiska system. På något vis är det något väldigt djup. Det når delar av en som ingenting annat når”.

Dennis: ”Om man gör en riktigt bra spelning, då kan jag uppleva känslan av vad man skulle kunna kalla för ett gudomligt tillstånd. Ibland under spelning kan jag titta ned på låtordingen (en lapp fasttejpad på scengolvet) och inse, herregud, det är bara en låt kvar, utan jag ens kommer ihåg vad som hänt fram till dess. Det är kanske det tillståndet man letar efter när man letar efter Gud”.

En annan av de låtar på Refuseds nya album ”Freedom” som kommer få mest uppmärksamhet har titeln ”Francafrique” och handlar om folkmord i den franska och belgiska kolonialismens fotspår i Afrika. En barnkör skanderar ”Exterminate the brutes! Exterminate all the brutes!”, vilket är Kurtz mörka tankar Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”.

I svenska översättningar har frasen översatts med ”Utrota hela byket!” och ”Utrota hela packet!”

Ni kommer garanterat att få skit för den låten..

David: ”Absolut. Det är en väldigt smutsig fråga och det är en väldigt smutsig låt. Jag läste boken ”Africa’s world war” av franske historikern Gérard Prunier som lägger hela pusslet och visar att vad som pågår i och kring Kongo är ett världskrig med hittills nio miljoner döda. Frasen ”Exterminate all the brutes” kommer från slutet av Kurtz rapport. Det var Kristofers idé att vi skulle lägga in den raden framförd av en barnkör, inspirerat av ”Hard knock life” av Jay-Z (samplat från musikalen ”Annie”). Det är inte helt klart vad Kurtz egentligen syftar på. Är det lokalbefolkningen? Eller är det oss västerlänningar? Man gör sig själv suspekt genom att säga den raden”.

Dennis: ”En röd tråd på nya albumet, vilket skiljer det från skivorna på 1990-talet, är att kritiken denna gång också är riktad mot oss själva. Insikten att vi är en del av problemet. Vår välfärd bygger mycket på att Europa har koloniserat en massa andra länder”.

Att ni säger att ni själva är en del av problemet är något nytt för Refused?

Dennis: ”När man är ung pekar man finger mot andra och tror att man själv står på fredad mark”.

David: ”Drar en gräns mellan sig själv och andra”.

Dennis: ”Exakt. Sen blir man äldre och ser sin del i strukturen. Ingen ifrågasätter dig när du är 20, står på barrikaderna och skriker att du är revolutionär. När du är 40 är det inte lika enkelt längre. Som äldre blir man medveten om vad som är vår kulturella del i vad som sker. En del av låtarna handlar om dom här sakerna. Som ”Useless europeans”. Eller ”Destroy the man”, om att man som man är en del av problemet”.

David: ”Det var egentligen inte meningen att det skulle bli något tema på albumet. Det är ganska disparata ämnen, saker som vi diskuterat oss fram till, men som vi efteråt insåg går att koppla till varandra”.

Dennis: ”Det är vi som skrivit dem utifrån våra idéer och perspektiv. Det har börjat med att vi har suttit precis som vi gör just nu – Davis och jag sittande här i soffan – och i timtals pratat politik, retorik och tillvägagångssätt. Det finns inte en textrad på skivan som vi inte har diskuterat igenom”.

David: ”Det är en njutning i att kunna känna Dennis så bra att jag vet hur bra en mening kommer att låta när den kommer ur hans mun. Och jag vet att andra i min generation, som genomlevt samma saker, också skulle vilja höra Dennis säga de här sakerna”.

Dennis: ”När vi samlas och spelar i dag så är det Refused som är det viktiga. Så var det inte på 1990-talet. Då ville alla styra och drog åt olika håll. Det kändes också under lång tid som att Refused inte var vårt band. Vi blev ju ett band som folk började bry sig om på allvar först efter att vi lade ned 1998. Refused blev en entitet som inte hade med oss att göra.

Ett band så respekterat att det blev nästan heligt.

Dennis: ”Precis. Men återföreningen 2012 gav oss en chans att dekonstruera den myten och själva ta kontrollen över bandet igen. Herman Hesse sa att för att födas så måste man döda världen. Det gäller för oss. Nya skivan är vår första på 17 år. Nu är det vi som är i förarsätet igen”.

David: ”Vi vill komma förbi att folk tänker på det som nostalgi”

Ni har haft väldigt fanatiska fanns. Nytillkomna lyssnare som inte varit med sen starten betraktas med stor misstänksamhet.

Dennis: ”Egentligen övergav vi hardcore redan 1996-1997. Vi åkte på turné i USA och insåg plötsligt hur konservativ scenen var. Band som vi hade uppfattat som våra jämlikar visade sig vara helt ointresserade av politik eller att vara en del av någon alternativ livsstil. De ville bara spela hardcore ett tag tills det var dags att skaffa sig ett vanligt jobb. När vi kom hem från den turnén var vi väldigt desillusionerade. När vi gjorde ”Shape of punk to come” så var den ett stort fuck you till den konservativa delen av scenen. Själv älskar jag ändå fortfarande hardcore. Jag går mycket på spelningar. Men i konstnärliga uttrycket med Refused så vill jag vara fri från alla subkulturella ok och föreställningar om hur man bör vara”.

David: ”Egentligen är vi bara ett modernt band. Förvisso kanske det hårdaste av alla band som tänker på sig självt som ett popband”.

Dennis: ”I livet har man med sig saker som definierar vem man blev. Punk och hardcore har varit så centralt för mitt liv att jag inte kan tänka mig något utanför det. Det är en så stor del av mig själv”.

David: ”Jag har varit något av en turist i alla genrer. Dennis är tre år äldre än mig. Jag var skitduktig på att spela när jag växte upp, lite övermusikalisk. Jag hade musiklärare som såg min potential och ville att jag skulle ny någon Morgan Ågren-trummis. Mest gillade jag metal. Men 1989 såg jag Step Forward (det hardcoreband Dennis sjöng med innan Refused). Dennis hade skrivit ’Jävla skit’ med tusch över bröstet. Där var det kört för mig. Jag insåg att det var det här jag ville ägna mitt liv åt”.

Dennis: ”Jag kom från ett helt annat håll. Jag växte upp i Vännäs med arbetarklassföräldrar som inte tyckte att musik var något man skulle hålla på med. Jag försökte spela metal men kunde inte hänga med, det var för tekniskt. De som spelade metal hade onanerat på gitarr hela uppväxten medan jag körde moppe och försökte ragga brudar. Punk, däremot, det funkade för mig, även om jag aldrig såg mig som någon musiker. Min inställning när jag började var ett jag kanske kan hålla på med det här och sedan ta ett vanligt jobb på järnvägen eller Vännäs Dörr. Farsan tyckte jag skulle bli reseledare”.

Varför just reseledare?

Dennis: ”Jag vet inte! För att jag var bra på att prata engelska tror jag”.

David: ”Din farsa hade ju rätt i det. Som du kan snacka skulle du kunna blivit en väldigt bra reseledare eller försäljare, På scen kan du övertyga alla om vad som helst”.

(slut)

FAKTARUTA

Refused

Från: Umeå.
Medlemmar: Dennis Lyxzén, sång, Kristofer Steen, gitarr, Magnus Flagge, bas, David Sandström, trummor. (Extramedlem på konserter är Mattias Bärjed, gitarr, tidigare i Soundtrack Of Our Lives.)
Album: ”This just be… the truth” (1994), ”Songs to fan the flames of discontent” (1996), ”The shape of punk to come” (1998) och kommande albumet ”Freedom” (2015).
Återförening: 2012. Fick fyra miljoner kronor för att spela på Coachella i USA, turnerade sedan över hela världen.
Största hit: ”New Noise” från 1998. Har gett bandet inkomster under hela 2000-talet. Spelad i tv-serier som ”24”, ”Criminal Minds” och ”The Following”, filmer som ”Friday Night Nights”, spelet ”Tony Hawk’s Underground” och hörs ofta som publikuppvärmare på matcher i hockey och amerikansk fotboll.

Bakgrund: Under Refuseds inaktiva efter bandets upplösning 1998 har bandlemmarna varit upptagna med olika projekt.
Dennis Lyxzén har spelat med b.la The (International) Noise Conspiracy (som gjorde två album producerade av Rick Rubin), INVSN och blev 2004 vald till Sveriges sexigaste man av Elle.
David Sandström har gjort soloalbum på svenska (ett om hans morfars självmord) och spelat med David Sandström Overdrive.
Kristofer Steen har utbildat sig filmregissör på skola i Los Angeles och gått på Operahögskolan i Stockholm. Regidebuterade på Norrlandsoperan 2013 med ”La Bohème”.
Magnus Flagge har hoppat av Refused och musikbranschen flera gånger men spelat på alla bandets album.

OBS! Jag har lagt ut mitt okorrade Word-dokumentet. Skrivfel som rättades till i den tryckta versionen kan finnas kvar här.




 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.