Skivrecensioner, DI Weekend
Jamie xx
In colour
Young turks
Betyg: 4
En bra låt håller för att spelas på akustisk gitarr. Det är en ofta spridd så kallad sanning. Jag kan ha varit dum nog att sprida den själv vid något tillfälle på 1900-talet.
Det finns förvisso ett korn av sanning i det – det gäller för Taube, Dylan och Beatles – men det bygger på en typiskt skygglappsbegränsad vit och europeisk uppfattning om vad musik är. Spela vad som helst med James Brown eller Fela Kuti och den sanningen krackelerar i tusen bitar.
Brittiske musikproducenten Jamie Smith, känd under artistnamnet Jamie xx, har som medlem i trion The xx definierat hur samtida popmusik låtar, med ett unikt och elektroniskt sound dominerat av rymlighet och tomma ytor.
Jag håller The xx:s två album, ”xx” (2009) och ”Coexist” (2012), för 2000-talets kanske främsta popalbum. Låtarna med The xx skulle kunna spelas på akustisk gitarr – melodierna är så bärande och tydliga – även om samtidigt som sådana versioner skulle förlora en stor del av poängen. Det unika finns i arrangemangen.
Jamie xx är discjockey i grunden. Som soloartist lämnar han traditionella låtstrukturer, och målar med toner. ”In colour” är en bra titel: det handlar mer om klangfärger än om låtar.
Ljuden är valda med omsorg och precision. I kombinationerna av dessa ljud uppstår förbluffande vackra stycken, några av dem så abstrakta att man som lyssnare måste släppa sargen för att uppskatta dem.
Att en låt har samma titel som musikkritikern Alex Ross bok ”The rest in noise”, en bok om gränstänjande musik på 1900-talet, känns inte som en tillfällighet.
Jag såg Jamie xx som discjockey en sen natt på Trädgården i Stockholm. Att se honom stå där med nedböjt huvud, i sin djupa koncentration efter exakt rätt toner och rytmer, var som att uppleva en visualisering av en klassisk låten med Afrika Bambaataa som heller inte kan spelas på akustisk gitarr, ”Looking for the perfect beat”.
Jan Gradvall
Actress
DJ Kicks
!K7
Betyg: 4
Nyskapande? Det kan vara den mest missbrukade ordet av oss musikkritiker. Tröskeln för att något ska beskrivas kan vara väldigt låg. Det kan räcka med att någon ruskar liv i en bortglömd genre. Eller spelar black metal i keps.
Tro mig därför när jag säger att musiken på det här albumet tillhör det mest genunit nyskapande jag hört många år.
Engelsmannen Darren Cunningham gör musik under namnet Acress. Hans egna album har tänjt rejält på gränserna för elektronisk musik. Ännu mer så när han här väljer musik av andra artister.
Albumet är det 49:e i serien ”DJ Kicks”, där olika musiker får mixa samman låtar. En engelsk DJ-tidning sågade albumet för att det var dåligt mixat.
Samtidigt är det uppenbart att Actress inte ens försöker få folk att dansa: han vill flytta om möblerna i våra hjärnor. Det är som någon gett två skivspelare till James Joyce. ”Ulysseus”-techno.
Urvalet av artister är obskyrt. Jag hade inte hört talas om 80 procent av dem. En del av bidragen är 15 år gamla som ”Pen expers” med Autechre, men allt låter skinande nytt, uppochned, extremt, underbart vrickat. Om du aldrig hört Shit And Shine, grattis, du glömmer det inte.
Det är musik med en vital bakterieflora. Alla i dag verksamma producenter borde använda det här albumet som tarmsköljning.
Jan Gradvall
Kent Norberg
Skyll på mig
Adore Music
Betyg: 4
Ingen kan kalla Kent Norberg, skinnpajen från Sator, för en sångare. Han är snarare en övertygare: någon som ställer sig så nära en på en fest att man efter samtalet kan namnge etiketterna på vad han druckit.
Samtidigt är det också precis därför som hans första soloalbum med svenska texter fungerar så bra.
Vad som egentligen är musikaliskt väldig traditionell countryrock i Gram Parsons anda får en udd, nerv och underskruv när Kent Norberg sjunger på ett sätt som får Joppe Pihlgren att låta som Celine Dion.
Kent Norberg har också kommit till den punkt i livet när han inte behöver ha bråttom. Orden har fått ta tid på sig. Han försvenskar elegant låtar av Nick Lowe, Gillian Welch och Wilco och skriver egna texter i samma klass. Det är country i en Volvo PV
Kompet låter som bilsäten tillbakalutade till max. Veteraner som Nicke Ström på bas och Bengan Blomberg på gitarr skapar maximal trygghet åt övertygaren i förarsätet.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.