Krönika, DI Weekend
Weekend 29 maj
Krönika
Jan Gradvall
Hur hinner du egentligen ha koll på allt? Det är den vanligaste frågan jag får från läsare av dessa sidor i DI Weekend.
Nu kan jag avslöja tricket. Hemligheten är att jag inte ens försöker. Att ha koll är ett obsolet begrepp som dog med 1900-talet.
Ta böcker som exempel. Enligt en siffra från sajten Mental Floss så ges det i dag i Storbritannien i genomsnitt ut 2 800 böcker i veckan.
Internationellt sett blir den siffran ännu högre – ännu omöjligare att förstå eller ens försöka visualisera.
Hur lång tid skulle det att få koll på enbart en veckas utgivning?
Mental Floss har gjort ett räkneexempel som utgår från en siffra från Amazon att medianlängden på en bok är 64 000 ord. Genomsnittstiden för en vuxen läsare är 250 ord i minuten.
Om du på heltid inte gör något annat än att läsa böcker, så innebär det att du kan hinna med tio böcker i veckan.
Hinner någon med att läsa tio böcker i veckan? Faktum är att det faktiskt finns de som gör det. Det är så många böcker som vissa professionella bokrecensenter i Sverige läser per vecka.
I ett väldig intressant samtal i P1-programmet ”Lundströms bokradio” i januari pratade programledare Marie Lundström med recensenterna Lotta Olsson från DN, Magnus Utvik från SVT och Johanna Lindbäck från Bokhora om hur många böcker de läste under 2014.
Trion snittade på 330 böcker.
En fråga som inte ställdes var: hur läser man egentligen om man håller den läshastigheten? Även under semesterveckor, då jag verkligen har tid att läsa, tar det mig åtskilliga dagar att läsa ut bok.
Om någon av dessa proffs – de snabbaste läsarna i Sverige – skulle försöka sig på att läsa alla böcker som ges ut enbart under en vecka skulle det ta dem fem år och fyra månader. För att alltså enbart läsa igenom en ynka veckas utgivning.
Att läsa igenom sex månaders utgivning? Det går men det tar en livstid. Att ägna sitt liv åt läsande och ändå inte ha kunna få total koll på något annat än säg andra halvåret 2011 understryker det dumdristiga i att ens försöka.
I Martin Luuks nya utmärkta roman ”Gud har för mycket tid” finns en milt uttryckt udda karaktär som inser att han aldrig kommer att kunna lyssna på all musik han har i sin samling. Hans lösning: att anställa 12 personer som lyssnar igenom samlingen åt honom
Att få bra koll, med bibehållet förstånd, handlar snarare om att släppa tanken på att ha koll. Att inse att alla missar nästan allt. Ingen har koll, framförallt inte det som påstår att de har det.
I stället blir det alltid viktigare att välja bort.
Det släpps ett 50-tal album i veckan. Av dessa väljer jag ut tre-fyra för att skriva om i DI Weekend.
Jag väljer ut de mest intressanta. Det gör att höga betyg dominerar på ett sätt som inte blir representativt för helheten: bland de 46 jag inte skriver om dominerar lägre betyg.
Men genom den dialog jag för med er läsare – tack snälla för all respons – märker jag att det entydigt är vad ni efterfrågar och efterlyser: hjälp med urvalet, hjälp med att hitta det bästa.
Jag är likadan själv. Jag söker mig till tidningar och skribenter som effektivast och mest pålitligt hjälper mig att hitta det jag inte visste att jag litade efter. Jag har inte tid att irra runt på måfå.
Uttrycket att tid är det dyrbaraste vi har är en kliché men som Lloyd Cole sjunger: ”It’s a cliché because it’s true”.
I en intervju gjord under vårens repetitioner av höstens teaterpremiär ”Ladykillers” sade Johan Rheborg att han ogärna jobbar på sommaren.
Johan Rheborg: ”Jag har räknat ut att jag har 24 somrar kvar i livet, om man ser till hur länge folk innan mig har levt. Därför ska det till ett jävligt roligt jobb för att jag inte ska vara ledig på sommaren”.
Med den insikten gnagande i bakhuvudet – hur många somrar har jag kvar? – gör urvalet av vilka böcker jag ska läsa denna sommar ännu viktigare.
Man kan inte gå och tro att man någon gång ska läsa den och den boken som alla talar om.
Om vi inte gör det snart kommer vi förmodligen aldrig att göra det.
(slut)
GRADVALLS VAL
DECKARE
Tony Parsons, ”Slaughter man” (Century). Parallellt med att Tony Parsons första London-deckare ”Murder bag” getts ut på svenska kommer nu uppföljaren. Oerhört våldsam. Om en stad som blöder i kollisionen mellan superrika och fattiga.
PODCAST
”Death, sex and money”. En podcast om de tre samtalsämnen vi gör allt för att undvika i vardagskonversationer. Programledaren Anna Sale är en klippa, hittar helt egna vinklar. Börja lyssna på programmet med soullegenden Bill Withers.
TV
”Camillas klassiska”, 6 delar på SVT Play. Undersökande kulturjournalistik. Föredömligt pedagogiskt och smart när Camilla Lundberg möter döda och levande mästare inom klassisk musik. Public service som bäst.
+
BONUS NR 1:
Lördag 6 juni, Olympiastadion i Berlin, årets största fotbollsmatch. Vem vinner, Juventus eller Barcelona?
Eller, med tanke på taktikens betydelse, vem är smartast av tränarna Massimiliano Allegri (Juventus) och Luis Enrique (Barcelona)?
Financial Times publicerade nyligen en artikel, ”Game of talents” (finns på nätet), om hur moderna fotbollstränare tänker och arbetar. En artikel som var så bra att den sannolikt är grunden till en kommande bok.
Alla företagsledare kan lära sig av fotbollstränare.
Artikeln skrevs av tidningens kolumnist Simon Kuper tillsammans med Mike Forde som 2007-2013 jobbade för Chelsea och numera konsultar för bland andra basketlaget San Antonio Spurs.
Artikeln är full av unika exempel från omklädningsrum dit journalister inte haft tillträde. När Chelsea skulle möta Bayern München i Champions League-finalen 2012 hade Chelseas tränare Roberto Di Matteo tagit ut 10 av de 11 spelarna på planen.
Frågetecknet var vänster mittfält. Vem skulle kunna klara sig mot Bayern Münchens Arjen Robben och Philipp Lahm? Di Matteo frågade sin spelare Ashley Cole om råd. Cole svarade direkt ”Ryan Bertrand”, en 22-årig reserv som inte spelat en enda match i Champions League.
När Di Matteo frågade varför, så svarade Cole: ”För att jag litar på honom”.
Bertrand fick spela. Och Chelsea vann matchen.
En av de viktigaste lärdomarna för modern tränare/ledare: att vara lyhörd och lyssna lära av talangerna. Även de jobbigaste och bråkigaste. Lärdom nr 2: ”Big talent usually comes with a big ego. Accept it”.
I artikeln radas upp mängder av exempel som går emot den gamla principen om att alla måste anpassa sig efter laget. Tvärtom, det allt handlar om att föra en dialog med talangerna så att de presterar så bra som möjligt. Alex Ferguson tog alltid Eric Cantona i försvar, även alla gånger Cantona bevisligen hade fel.
En annan gammal sanning som avfärdas är ”den som vinner i kväll är den som är mest motiverad”. Motivation avfärdas som överskattat. ”Du vinner Tour de France genom att gå ut och träna regniga morgnar när du inte är det minsta motiverad”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Nästa fredag är det svensk biopremiär för komedin ”Spy”. Affischen är talande. Melissa McCarthy från ”Bridesmaids” är filmens stora stjärna. Ändå får hon försöka tränga sig fram mellan två män för att synas.
På en lista över 2000-talets bästa och viktigaste filmer förtjänar ”Bridesmaids” från 2011 att komma bland de högsta.
Framförallt för att den tvingade Hollywood att omvärdera sin syn på kvinnor som lönsam målgrupp.
Breda Hollywoodfilmer har i decennier präglats av uppfattningen att unga män är den mest lönsamma målgruppen. Men ”Bridesmaids”, en film helt dominerad av kvinnor, smulade sönder den vanföreställningen med det enda argument som hjälper: pengar. Filmen spelade in 2,4 miljarder kronor.
Filmen ”Spy” är ett direkt exempel på ”Bridesmaids”-effekten.
Ett annat är augustipremiären ”Trainweck”, regisserad av ”Bridesmaids”-regissören, med den fantastiska Amy Schumer i huvudrollen.
Nästa år kommer en helkvinnlig ”Ghostbusters” med de komiker som utklassat sina manliga kollegor i årets säsong av ”Saturday night live” – Kate McKinnon, Leslie Jones och Cecily Strong – förstärkta med ”Bridesmaids”-duon, Kristen Wiig och Melissa McCarthy.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.