Krönika, DI Weekend
Weekend 15 maj
Krönika
Jan Gradvall
Ingen kan mäta sig med Wolfgang Amadeus Mozart vad det gäller skapande och kreativitet. Geniet som får alla andra att blekna.
1815 publicerade tyska tidskriften Allgemeine musikalische Zeitung ett berömt brev där Mozart beskriver sin kreativa process.
Mozart skriver att musiken kommer till honom när han är helt ensam. Vad han hör i huvudet är helt färdiga stycken, färdiga konstverk. Musiken är lika tydlig som ”en detaljerad målning eller en vacker staty”. Arbetet med att sedan skriva ned noterna går snabbt. Allt är ju färdigt i hans huvud.
Detta brev har citerats många gånger under historien för att förklara skapande och kreativitet.
1945 citerades brevet i en bok av den berömde franske matematikern Jacques Hadamard. 1989 citerades det av Stephen Hawkings kollega, Sir Roger Penrose, i den prisbelönta boken ”The emperor’s new mind”. Så sent som 2012 dök det upp i Jonah Lehrers bästsäljare ”Imaginge: How creativity works”.
Det är bara ett problem: brevet är en förfalskning. Det var inte Mozart själv som skrev det.
Om man däremot läser Mozarts riktiga brev – de som han skickade till bland annat sin far och sin syster – får man en helt annan bild av hans verkliga arbetsprocess.
Vad som gjorde att Mozart kunde skriva så fantastisk musik var inte magi, utan hårt och målmedvetet arbete.
Mozart skissade upp alla sina kompositioner, han reviderade dem gång på gång och körde ofta fast helt och hållet. Han kunde inte skapa musik utan ett piano eller en cembalo. Han studerade musikteori, arbetade metodiskt och tänkte mycket på rytm, melodi och harmoni när han komponerande.
Att det förfalskade brevet, vem som nu skrev det, fått sådan spridning beror på att det är så vi vill att genier ska arbeta. Uppfinningar ska komma till under plötsligt eureka-utbrott. Dikter ska skrivas i drömmar. Symfonier ska växa färdiga i huvudet. Att påstå något annat förstör lystern kring genimyten.
Hela inledningen på denna krönika är en sammanfattning av inledningen på en ny bok, ”How to fly a horse” (William Heinemann) av teknologientreprenören Kevin Ashton.
Boken ter sig till ytan som en av de dussintals böcker om kreativitet som kommit på 2000-talet, de flesta skrivna på gladwellska. Jag har köpt de flesta, även om jag i vanlig ordning kanske bara läst en tredjedel. (Det är som jag får för mig att själva köpet, Amazon-klicket, räcker för att göra mig själv smartare.)
Kevin Ashtons bok har för genren typisk undertitel – ”The secret history of creation, invention and discovery”– men vad den innehåller är en radikal avklädning och dekonstruktion av alla romantiska kreativitetsteorier.
Sida upp och sida ned går Ashton igenom exempel från historien som entydigt visar samma sak: vad som ligger bakom alla geniförklarade verk och uppfinningar är hårt arbete. Precis som i den verkliga historien om Mozart.
Jag har under åren träffat många självutnämnda begåvningar som kunnat prata hur länge som helst om sina geniala idéer. Gemensamt för dem alla är att när jag stött på dem igen tio år senare så har de fortfarande inte skapat har skapat sitt mästerverk.
Värdet av själva idén är enormt överskattad. Alla kan komma på geniala idéer. Som Ashton skriver: ”Skapande handlar om genomförande, inte om inspiration”.
Brittiske uppfinnaren och industridesignern James Dyson uppfann världens första dammsugare med cyklonrening. På vägen till denna geniala uppfinning avverkade han 5 126 misslyckade prototyper.
Boktiteln kommer från bröderna Wright. Anledningen till de 1903 lyckades genomföra historiens första kontrollerade flygningar med ett motordrivet plan berodde inte på något infall.
Att bröderna Wright till slut lyckades var när de efter massor av misslyckade försök – typiskt för verkliga historien om genier – insåg att nyckeln till flygning ligger i att tämja luften, ungefär som man tämjer en häst.
Författaren Kevin Ashton har själv erfarenheter av uppfinningar och myntade 1999 frasen ”the Internet of things”; fysiska saker som förses med elektronik och kommunicerar via nätet, exempelvis att hyllor själva talar om när varor är slut.
I en intervju ger han ett råd till alla som försöker skapa saker: ”Vakta din tid.” Efter att Ashton studerat kreativitet genom historien har han kommit fram till att tid är det värdefullaste som finns. ”Det är oartigt att kräva någon annans tid, du skulle inte begära att få andras pengar”.
Och hur vaktar man sin tid? Genom att säga nej till mycket, inte minst möten. Ashton: ”Jag är oartig. Jag har fyra fem personer och en hund i mitt liv som jag bryr mig om. Allting annat kan dra åt helvete”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Mad Max: Fury Road”. Fortfarande en av filmhistoriens mäktigaste visioner. Västerngenrens fåordiga antihjälte placerad i postapokalyptisk öken. Otäckt många paralleller till världen 2015.
SAMLING
Mariah Carey, ”#1 to infinity”. Mäkta imponerande uppradning av hennes 18 (!) listettor i USA. Beatles etta med 20. Carey delar maratontabellens andra plats med Elvis.
ROMAN
Martin Luuk, ”Gud har för mycket tid” (Natur & Kultur). Ett annat sätt att iaktta och tänka. Ett annat sätt att uppfatta världen. Ett annat sätt att skriva.
+
BONUS NR 1:
På onsdag 20 maj skrivs tv-historia. Efter fyra decennier i tv går då David Letterman i frivillig pension. Hans ersättare i ”Late Show” blir Stephen Colbert. (Vilken dag som Colbert kliver på är ännu inte bestämt, sannolikt i höst.)
Det har förstås skrivits massor om hur viktig David Letterman, 68, varit för amerikansk tv, men många har glömt hur avgörande han även varit för svensk tv:s utveckling.
När Jan Stenbeck på nyårsafton 1987 med lanseringen av TV3 spräckte muren i det svenska tv-monopolet– vilket i sin tur röjde vägen för TV4:s start i september 1990 – var David Letterman den referens som nämndes på alla möten som exempel på den vitalitet och det nytänkande som svensk tv saknade.
Svenska kanaler startade också i början på 1990-talet egna pratshower i hans anda: Adam Alsing i TV3, Tomas Tengby i SVT, Kristian Luuk i TV4.
2015 är medielandskapet helt förändrat. Pratshower i tv samma plats har inte samma plats i människors liv som de hade på den tiden. Letterman gör rätt i att ta farväl, kanske borde han redan ha gjort för några år sedan.
Men i tv-historiens motsvarighet Mount Rushmore finns hans ansikte uthugget i granit som en av de som formade historien.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Pulitzer Prize-vinnande Lawrence Wright, född 1947, är en av samtidens främsta journalister och bästa berättare. Det var Lawrence Wright som 2006 skrev den definitiva boken om 9/11, ”Al-Qaida och vägen till den 11 september”.
Sju år senare följde Lawrence Wright upp med en lika omfattande bok om scientologi, ”Going Clear”.
Hans bok ligger till grund för den helt färska och sensationella HBO-dokumentär om scientologi med samma namn som SVT köpt in och sänder i sin DOX-serie redan måndag 18 maj 22.00 med titeln ”Fångade av scientologin”.
Inför dokumentären rekommenderas en ny utmärkt podcast om populärkultur, ”Pop Culture Confidential”, gjord av svensk-amerikanska Christina Jeurling.
I podcasten intervjuas Kim Masters, journalist på Hollywood Reporter, en av de som intervjuas i dokumentären ”Going Clear”. Kim Masters berättar mycket intressant om scientologi och processen när dokumentären gjordes.
Scientologikyrkan är ökänd för att stämma alla som öppet kritiserar kyrkans metoder. HBO anlitade därför 160 (!) advokater som gick igenom filmen innan den kunde sändas.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.