Skivrecensioner, DI Weekend
Blur
The Magic Whip
Parlophone
Betyg: 4
För att förstå engelsk popmusiks uppgång och fall måste man gå tillbaka till den 30 januari 1965 och Winston Churchills begravning.
Vid ett besök på Churchill-utställningen i War Room-bunkern i Whitehall, London, under sonens påsklovsvecka, såg jag första gången rörliga bilder från begravningen. Det är en oförglömlig syn.
I ett knäpptyst och stilla London, närmast bedövat av sorgen och dagens storhet, ser man kistan insvept i en rödvitblå Union Jack-flagga paraderas runt gata efter gata och även glidande uppför Themsen.
Parallellt med det här blev Beatles det största och mest inflytelserika popband som någonsin existerat. Englands fotbollslag var också bäst i världen och vann VM på hemmaplan året efter.
Ett lands flagga kan inte vaja stoltare än den gjorde då.
När begreppet britpop föddes 30 år senare var det första gången som England på samma sätt återigen upplevde sig själv som världens mittpunkt. Rule Britannia förvandlades till britpopens Cool Britannia på det berömda Vanity Fair-omslaget från mars 1997.
Unde de år när Blur och Oasis tävlade om att vara bäst vajades det återigen överallt med Union Jack, både på hemmaplan och utanför landets gränser.
Kanske är det också därför som så många engelsmän vägrat acceptera att även den storhetseran snabbt tog slut och tjurskalligt hävdar att den pågår fortfarande.
Engelsk popmusik under 2000-talet har gått under av sin egen hybris. Musikscenen och även musikpressen har blivit provinsiell och tillbakablickande.
Med ett lysande undantag – Blur.
Blur kan vara det enda engelska gitarrpopband efter Beatles och Smiths som aldrig gjort ett dåligt album. På nya albumet, bandets första på 12 år, färdas sångerna uppför Themsen, insvepta i melankoli.
Att en stor del av albumet spelades in i forna kolonin Hongkong bara förstärker känslan av fyra Graham Greene eller Evelyn Waugh som börjat spela pop tillsammans. Den magnifika och dystopiska ”There are too many of us” fångar känslan av gå runt i oavbrutet växande städer där det snart inte finns något utrymme kvar.
Jan Gradvall
Mumford & Sons
Wilder Mind
Island
Betyg: 3
En av de bästa svenska reklamfilmerna genom tiderna gjordes för drycken MER 1994. En 46 sekunder lång pastisch på en dokumentär om en historisk presskonferens där bolagets ordförande får svara på frågor från journalister om dryckens utveckling.
Till slut frågar någon: ”Will you carbonate?” Textremsan under översätter: ”Kommer ni att kolsyra?”
Andäktig tystnad följer. Efter en utdragen paus svarar till slut MER:s ordförande (spelad av Gösta Bredefeldt): ”Nej”.
Vad Mumford & Sons gjort på sitt nya album är vad MER varit smart nog att aldrig göra – göra avkall på sin originalitet genom att kolsyra.
Mumford & Sons har blivit ett av världens största band på 2010-talet genom ett utpräglat akustiskt folkmusiksound, med banjo och akustisk gitarr i förgrunden. Men vad gör gruppen på nya albumet? Slänger ut alla akustiska instrument och ersätter med larmiga elgitarrer.
Och blir därmed en läskedryck bland alla andra i hyllan.
Universals chefer måste ha gråtit blod första gången de fick höra de nya låtarna. Där rök vårdbudgeten
Vad som någorlunda räddar ”Wilder Mind” är melodierna. Mumford & Sons har blivit ett Foo Fighters i äppelknyckarbyxor och hängslen fast med lite bättre låtar. Det finns ett par stadiumrocklåtar här lika pampiga som de U2 gjorde 1987.
Jan Gradvall
Commando M Pigg
När dom dumma har fest
Ögla
Betyg: 4
Ett av Sveriges bästa och mest originella band i 1980-talets gryning hette Commando Musse Pigg. Gruppen kortade namnet till Commando M Pigg när de skivdebuterade för att slippa stämning från Walt Disney.
I kontrast till den övriga musikscenens förgrening mellan å ena sidan punkband som började spela hejarklackspunk och å andra sidan svårmodiga postpunkband som vill vara Joy Division, så utvecklade Commande Musse Pigg en helt egen slags postpunk som vågade vara vacker och storslagen utan att bli pompös.
35 år senare är gruppen tillbaka. Samma sound. Samma Musse Pigg-öron. Fast med fyra vuxna människors samlade livserfarenheter i Marshall-förstärkarna.
Forne trummisen Svante Fregert, under lång tid chefredaktör för kyrkans tidning, skriver texter olika andra i svensk rockmusik. Två väldigt fina kärlekstexter på albumet är skrivna av Måns Edwall, en av pionjärerna i den svenska punkvågen.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.