Från straight edge till 8 listettor i USA till straight edge igen: Intervju med Shellback

Johan Shellback Schuster kommer från Karlshamn. Hans pappa är elektriker, hans mamma är lärare. Där spelade han trummor i Karlshmans musikkår och sedan i hardcore- och death metal-band. I dag har han skrivit fler låtar som varit etta på Billboard än någon annan svensk vid sidan av Max Martin. Intervju från Café våren 2015.

Sommar i Karlshamn. Varje lördag klockan 10.00 kan man under sommarmånaderna ta del av en tradition som hållit på sedan mitten av 1950-talet. Det går att redan på avstånd höra att de närmar sig. PAM-PA-PADAM. PAM-PA-PADAM. Det är Karlshamns musikkår som marscherar fram runt gatuhörnet.

Medlemmarna i kåren ser ut lite som Kling & Klang-poliser från förr i tiden. Vita skjortor. Svarta slipsar. Uniformsmössor. Män och kvinnor som marscherar fram genom Karlshamns centrum spelandes på klarinett, tuba, saxofoner, trombon, flöjt, typ alla slags blåsinstrument.

Sist kommer trumslagarna. I musikvärlden brukar trummisar hålla sig i bakgrunden, men i en musikkår är det de som är stjärnorna. Med sina trummor hängande vid höfterna hörs och syns de mest. Deras virvlar hörs högt över hustaken, ner genom kullerstenarna, in i folksjälen.

Det är här – i raden av marscherande trumslagare i Karlshamn – som den osannolika historien om den just nu näst mest framgångsrike poplåtskrivaren i världen börjar.

Johan ”Shellback” Schuster fyllde 30 år i februari. Ytterst få i Sverige känner till hans namn eller vet hur han ser ut – de enda två intervjuer han hittills gett har varit för branschtidningar för musiker – men han har haft åtta(!) listettor på amerikanska Billboard. Som en jämförelse hade Roxette fyra. ABBA hade en.

– Jag älskade Karlshamns musikkår när jag var liten, ville inte missa en lördag, säger Johan. Jag tror jag var två år när jag fick en egen trumma i barnvagnen. Sen satt jag där och trummade med, när musik­kåren gick förbi.

PAM-PA-PADAM. PAM-PA-PADAM. Hans intresse för trummande var så stort att hans pappa också gav honom ett leksakstrumset. Johan trummade sönder det. Hans pappa köpte ett nytt leksakstrumset. Johan trummade sönder det också.

– Det finns filmer på mig när jag är två eller tre år där jag sitter i köket och spelar med slevar och kastruller. Mors lilla Olle, den typen av låtar. Jag vill inte skryta, men man kan höra att jag redan då kunde ta ut trumkompen till låtarna. Syrran blev vansinnig. Hon tyckte jag var svinjobbig.

Johans pappa är elektriker, hans mamma är lärare. Familjen Schuster i Karlshamn, Blekinge, gjorde till slut en betydande investering för hushållsekonomin och köpte ett riktigt trumset som inte gick att trumma sönder.

Det där trumsetet användes oavbrutet. Det var så Johan ”Shellback” Schuster blev musiker. När han var 13 år blev han själv medlem i Karlshamns musikkår. Han lärde sig så småningom att spela nästan alla instrument (”fast jag är lite för dålig på piano för att kunna spela det live”) men han är och förblir trummis i grunden.

Påverkar det ditt sätt att skriva låtar att du är trummis?

– Det gör det. Jag tror det är en fördel att på något kunna spela trummor eller i alla fall förstå trummor, säger Johan på grumlig blekingska. Mina stora förebilder som trummis när jag växte upp var Lars Ulrich och Dave Grohl. På ett sätt spelade Metallica och Nirvana ganska svår musik, men trummorna gjorde att den kändes lätt.

Johan sträcker ut sig i sin vardagsrumssoffa och kliar sig lite på sin tunna mustasch innan han fortsätter.

– Trummor är så jävla grundligt. Det har större plats i musik än vad många tänker på. I musikkåren finns partier där det enbart är trummisarna som spelar, mellanmarscherna. Även i popmusik är trummor ett stort instrument i produktionen. Du har kick och snare här (Johan skissar med ringarna i luften). Hi-haten ligger här…

Med den osynliga ritningen av en poplåt hängande där i luften i hans vardagsrum försöker jag förstå vad han menar. Jag fattar inte riktigt.

Men vad som är tydligt är att för Johan själv är detta glasklart. Hans hjärna fungerar så här, han processar och analyserar musik all vaken tid på dygnet.

Hans artistnamn Shellback kommer passande nog från Skalman i Bamse, ett logiskt och tekniskt geni som har lösningar på allt. Och, vilket vi kommer till, som sover mycket på arbetsplatsen och kan framstå som lite frånvarande.

Ett mer begripligt sätt att förstå hur Johan tänker musik är att lyssna på hans verk. Shake it off med Taylor Swift var tillsammans med Meghan Trainors All about that bass den låt som dominerade popåret 2014. Om du inte hört Shake it off hundra gånger är du elallergiker.

Den som tror att det finns en formel för hitlistemusik lyssnar slarvigt. De låtskrivare och artister som försöker låta som annan aktuell musik på hitlistorna kan bli framgångsrika – ett tag – men de försvinner snart och de blir aldrig störst.

De allra största låtarna är tvärtom de som bryter av mot allt annat, de som inte följer några regler alls, utan bygger på chansning, magkänsla.

Shake it off (etta på Billboard i fyra veckor) lät inte som någon annan hitlåt i modern tid när den släpptes. Låten börjar med ett fem sekunder långt intro med enbart trummor – gammaldags akustiska trummor – vilket är unheard of för en låt som spelas i kommersiell radio.

Det är Johan Schuster från Karlshamns musikkår som spelar trummor på Shake it off. Det är även Johan som spelar gitarr, bas, keyboard samt hojtar i bakgrunden.

Som låtskrivare till Shake it off anges Shellback, Max Martin, Johan Schusters upptäckare och mentor, och Taylor Swift själv.

– Shake it off var den näst sista låten vi spelade in till albumet. Den andra var faktiskt Blank space (etta på Billboard i sju veckor). Med Taylor kan man jobba väldigt snabbt, ibland skrev vi en låt per dag. När vi träffades ett halvår efter vår första session kände vi att det saknades en typ av låt.

Hur kommer man på det? Vilken analys ligger bakom?

– I grunden ett slags skön frustration. Vad bra allting känns. Vi är hemma, vi har allt vi behöver. Men, samtidigt… en känsla av… att något saknades. Något som bröt av från det andra. Något mer lättsamt. Happy med Pharrell hade släppts, den fanns i våra tankar. När vi jobbade med Taylor på förra albumet, vilket var första gången hon inte skrev allt själv, så gjorde vi We are never ever getting back to together. Det var en låt som inte alls lät som hennes andra låtar, utan var mer humoristiskt flirtig i känslan. Vi kände att vi kanske behövde nån sån låt.

Pophistorisk paus. När Taylor Swifts We are never ever getting back together släpptes hösten 2012 blev den etta på Billboard i tre veckor. Den avlöstes på toppen av en annan låt som också var skriven av Shellback & Max Martin, One more night av Maroon 5, som låg etta på Billboard i nio veckor.

Om Shellback och Max Martin hade gett intervjuer eller åtminstone skickat ut pressreleaser och låtit Sverige förstå det fullständigt unika som hände – tre månader i topp på Billboard, en bragd mot­svarande ett dussin OS-guld – så borde folk ha badat i fontänen på Sergels torg hela den hösten.

– Taylor brukar alltid ha en solid grundidé när hon kommer in, men i det här fallet hade vi ingenting. Det är också ovanligt för Martin och mig att jobba så. Vi brukar aldrig komma in i en studio utan att vara väldigt väl förberedda. Så vi satt där. Vad fan gör vi nu? Vi började spela musik för varandra att ta referenser utifrån. Någon föreslog, det råkade vara jag, kan vi inte göra något som är i samma tempo som Outkasts Hey ya? Något snabbare och mer trumbaserat?

Samtidigt som vi pratar sitter en liten hund tillhörande Johans flickvän under vardagsrumsbordet och försöker psyka Johan att få mer mat. Johan ser den inte utan fortsätter berätta.

– I studion fanns ett livetrumset uppställt och klart. Jag gick in och spelade något bara på kul. Det är det som sedan användes på inspelningen. Det man hör är spelat live. Vi tänkte egentligen bara på det som en skiss – okej, nu har vi ett tempo att jobba på – men det blir ofta så att man till slut ändå behåller demon, trots att den inte är perfekt, för att det finns mest känsla där. Martin satt och nynnade på nånting, Taylor satt och nynnande på nånting. Det fanns en mellotron. Jag hittade ett brassljud på och började spela något dåligt på flit (duh duh duh, exakt det som hörs på Shake it off). Martin sa direkt: ”Det där är skitbra.” Om inte han hade sagt det hade jag gått vidare och testat något annat.

Hunden gör ett nytt försök att få uppmärksamhet, suger in kinderna, gör en Blue Steel.

– Vad vi hade kändes egentligen inte som refrängackord, men precis innan vi skulle packa ihop för dagen skrev Taylor en fallande melodi som lät jävligt hookig. Vi visste fortfarande inte vad det var? Är det en refräng? Är det en vers? Jag och Martin lyssnade på det i bilen hem och skakade på huvudet. Är det här bra? Eller är det jättedåligt? Nästa dag när vi sovit på saken, vilket är det bästa man kan göra, insåg vi att vi alla gått och nynnat på det hela morgonen. Det andra skrev sig sedan väldigt naturligt. Taylor skrev texten på 30 minuter.

Det är en otroligt smart text, en kommentar till hela hennes livssituation som villebråd för skvallertidningar.

– Hon skriver jävligt bra, väldigt personligt men samtidigt angeläget för många. Och hon gör det overkligt snabbt. Jag fattar inte hur det går till. Om jag skulle skriva om mitt liv skulle det bli världens tråkigaste text (börjar sjunga till Shake it off-melodin): ”Jag går till studion varje dag…”

Brukar fördelningen vara så att du spelar alla instrument?

– Mmm (nickar). Martin spelar också keyboards, ibland gitarr. Vi skriver melodier båda två och väljer ljud tillsammans. Men oftast blir det så att jag spelar resten av instrumenten, av ingen annan anledning än att vi ska få det gjort så snabbt som möjligt. Vi tänker inte så mycket på vem som gör vad. Det är det sköna med Martin, det finns aldrig någon prestige.

Inom svensk musikjournalistik finns det ingen tradition att fokusera på melodier. Låtar som toppar hitlistor hyllas sällan av kritiker. Inom amerikansk musikjournalistik, där det finns en lång tradition tillbaka till Broadway och evergreens, är det annorlunda. När Village Voice genomförde sin årliga omröstning, där 160 av USA:s ledande journalister deltar, så kom Taylor Swifts Blank space på tredje plats på listan över årets låtar, Shake it off på fjärde.
Du behöver inte gilla de här låtarna – men det är framtida evergreens, låtar som kommer att finnas kvar i melodiradion i decennier.

I innerkonvolutet till Taylor Swifts album 1989, det i särklass bästsäljande albumet i modern tid, där Johan och Martin varit med och skrivit åtta låtar, finns två polaroidbilder där Taylor, Martin och Johan busar i en studio i Los Angeles.

Hur hamnade en långhårig kille från Karlshamn – med bakgrund i Karlshamns musikkår och sedan i hardcore- och death metal-band – egentligen här, på front row i den moderna pophistorien?

Det är en lång historia. Så lång att den kräver en Chartreuse.

När jag de senaste åren träffat Johan på olika branschgalor har han varje gång sagt:
– Häng med, vi måste ta en chartreuse.

Chartreuse är en fransk likör som tillverkas efter ett 400 år gammalt och hemligt recept av Kartusianmunkar i södra Frankrike. Likören är gjord på 130 olika örter. Den gröna varianten, vilken är den Johan är intresserad av, innehåller 55 procent alkohol och värmer och bråkar så mycket i halsen att det känns som att dricka ett grönt strykjärn.

Denna gång är vi inte på lokal utan hemma hos Johan.

– Nu ska du få se vad vi har att välja på, säger Johan, hukar sig ned i köket och öppnar dörren till sin vinkyl.

Syftet med en vinkyl är att förvara just vin i den, men inte i Johans. Förutom två mörka julöl rymmer den olika antika flaskor chartreuse som han köpt på spritauktioner.

Han håller upp en butelj som ser ut som den legat på Medelhavets botten.

– Den här är från 1930-talet.

Till slut väljer han en från 1970-talet.

Det är också en speciell dag. Det är en chartreuseonsdag.

Varje onsdag träffas Johan och hans vänner, de flesta låtskrivare och producenter, och dricker chartreuse. Alla jobbar stenhårt och att ha en dag inbokad i veckan blir ett sätt att umgås och lämna studion.

I dag är det den 94:e chartreuseonsdagen. Det blir en ganska lugn kväll framför en Zlatanmatch på tv. (Jag får senare rapporter från den 100:e chartreuseonsdagen. Den blir inte lugn. Gänget går till sex-sju olika ställen i Stockholms innerstad och dricker på samtliga en shot 55-procentig chartreuse.)

Johans kompisar ringer på en och en och ansluter. Zlatan tittar på oss alla från den jättelika tv-skärmen. Zlatan och Johan känner varandra. När Max Martin gjorde sin version av Du gamla, du fria för Volvo-reklamfilmen var det Johan som spelade in Zlatans sång i Stockholm.

Zlatan säger om Johan:
– Schuster, haha, han är för skön.

De som sjunker ner i tv-soffan tillhör Wolf Cousins, engelska för Vargkusinerna, ännu en Bamsereferens. Johan och Martin började för två år sedan som mentorer åt nio låtskrivare på Roslags­gatan, medelålder 28-29. Nu tillhör de alla världseliten bland låtskrivare.

Med i Wolf Cousins finns upphovspersonerna bakom låtar som Problem med Ariana Grande, Ellie Gouldings temalåt till Fifty shades of Grey och Tove Los Stay high.
– Skål!

Alla sveper sina glas med över 40 år gammal likör. Tom Waits och ZZ Top har sjungit om chartreuse. I en Tarantinofilm finns repliken: ”Chartreuse, the only liqueur so good they named a color after it.”

Med under denna chartreuseonsdag finns också Julius ”Julle” Petersson, musikförläggare och manager åt Wolf Cousins, en av Johans äldsta vänner och en nyckelperson i historien om hur Johan tog sig från Karlshamn till att skriva låtar åt artister som Taylor Swift, Pink, Maroon 5 och nu senast Adele och Adam Lambert.

Johan skrev sina första låtar när han var åtta år. En kompis hade en synth hemma. Tillsammans gjorde de låtar med ”rolig rap” inspirerade av Just D och spelade in på kassettband.

– Jag kommer ihåg flera av låtarna.

I mellanstadiet åkte han skateboard och hörde lokala band på fritidsgården som körde Rage Against The Machine-covers. Det blev hans eget favoritband. När han var 13 år fick han sin första gitarr. Han lärde sig spela genom att ta ut ackord i Nirvanalåtar. Tillsammans med kompisar bildade han själv band, spelade ”wannabeskatepunk” och skrev egna riff. Samtidigt gjorde Johan egna inspelningar hemma där han spelade alla instrument själv.

– Typiskt mitt kontrollbehov, att det blir precis som jag vill. Jag hade en skitdålig kassettbandspelare som hade två luckor. Jag lärde mig att om jag spelade upp på den ena, samtidigt som jag spelade över på den andra och hade micken inkopplad, så kunde jag göra pålägg om och om igen i oändlighet.

Fast med lite sämre ljud varje gång?

– Fruktansvärt dåligt ljud! Men det fattade man inte då. Jag hade ingen riktig utrustning förrän jag var 16. Då hjälpte ABF (Arbetarnas bildningsförbund) med att hyra en lokal och jag fick pengar till att köpa trummickar och, du vet, såna grejor. Det var då jag kunde börja spela in på riktigt med Logic (ett musikprogram för datorer).

Johan började spela trummor i ett band från Asarum, den del av tätorten Karlshamn där han bodde. Bandet hette The Distorted Pilot Programme och var inspirerade av At The Drive-In, ett på 1990-talet inflytelserikt post-hardcoreband från El-Paso, Texas.

The Distorted Pilote Programme ställde upp i rockbandstävlingen Musik Direkt. Det gick så bra att de vann distriktsfinalen i Blekinge.

– Det är, på riktigt, det största rus jag upplevt, säger Johan i dag. Att bli etta i USA är abstrakt. Det finns inget Stanley Cup-ögonblick där man får lyfta bucklan. Man får bara ett samtal: ”Nu är ni etta i USA igen, ni har just nu tre låtar på topp fem…” Jaha. Vilken ska jag vara gladast för? Ettan? Eller trean som jag gjort helt själv? Men att vinna Musik Direkt i Blekinge och gå till riksfinalen, det var enormt. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

Efter vinsten blev bandet i maj 2004 intervjuade i BLT, Blekinge Läns Tidning. Den utsände journalisten träffar bandet i replokalen Asarum. Lika stort som vinsten i Musik Direkt är att bandet just fått en spelning som förband på Kalasturnén i Karlskrona.

Trots att han är trummis tar Johan stor plats i intervjun och har flera pratminus med i den korta texten. Frågan om bandets udda namn får avsluta artikeln. Johan Schuster svarar:
– Om ett band kan heta Neutral Milk Hotel så kan fan vi heta The Distorted Pilote Programme.

Under tonåren blev Johan kompis med Julius ”Julle” Petersson.

– När jag träffade Johan så var han en rätt märklig figur, säger Julle när vi ett par veckor efter chartreuseonsdagen träffas på ett husmanskosthak på Roslags­gatan där han och Johan ofta går och lunchar.

– Han var från Asarum, jag var från Mörrum (snäppet ännu bonnigare). Vi träffades på det stora gymnasiet i Karlshamn. Johan var en av de första intellektuella människor jag träffat. Han öppnade en ny värld för mig. Han hade koll, han var straight edge, kunde spela allt, var den bästa trummisen i stan och fick en massa tjejer på kuppen. Han hade ett självförtroende som reflekterades i den musik han spelade. Där och då slog han hela Karlshamn på fingrarna.

Julle hade en tolv år äldre syster, Jenny, som hade flyttat till Stockholm och blivit ihop med Martin Sandberg, känd för världen som Max Martin.

Redan då, i början av 2000-talet, började Max Martin bli känd som världens främsta poplåtskrivare – även om ingen i Sverige visste hur han såg ut – med två listettor på Billboard, Britney Spears …Baby one more time (1999) och ’N Syncs It’s gonna be me (2000). I dag har Max Martin skrivit 19 listettor på Billboard, flest i historien efter Paul McCartney (32) och John Lennon (26).

Julle befann sig mitt emellan sin bäste kompis i Karlshamn och sin världsberömde svåger i Stockholm. När Julle insåg vidden av Johans talang tänkte han, väldigt naivt, att Johan och Martin kanske kunde samarbeta på något sätt. Den som var tveksam till idén var – Johan.

– Johan sa att han avskydde pop, vilket jag egentligen inte tror han gjorde, men det var cool att säga så, säger Julle.

– Popmusik sa mig absolut ingenting, säger Johan. Jag tänkte, det är väl världens enklaste grej? Tre ackord och ”baby baby baby” och så är det klart.
Varför skulle jag hålla på med det?”

Julle började ändå på eget bevåg skicka prov på Johans musik till Martin.

– Jag tänkte att Martin åtminstone skulle få vet vilken grym trummis han var, säger Julle.

Johans band The Distorted Pilot Programme upplöstes när medlemmarna flyttade till olika delar av landet. Johan hade då lärt känna bandet The Shattering från Karlskrona som spelade ”extrem death metal och var så jävla unga”. De bestämde sig för att starta ett nytt band ihop. Johan blev sångare i Skörda, som började spela musik inspirerad av Refused, hardcoreband från Umeå, och Breach, hardcoreband från Luleå.

– Trummisen var 15, sjukaste musiker jag hört, hade inget trumset själv, övade på kuddarna hemma.

Sommaren 2006 spelade Skörda på demoscenen på Hultsfred. Bandet Skörda finns dokumenterade på nätet. Det låter bra. På sajten Rockfoto finns fotografier med frontfiguren Johan i full aktion, hoppandes högt upp i luften, slängandes i sidled. Bandet ser fantastiskt ut: alla långhåriga i kombination med khakifärgade militärskjortor och röda armbindlar.

På ett höstlov åkte Julle och Johan upp till Stockholm och bodde hemma hos Julles syster Jenny och Martin ”Max Martin” Sandberg.

– Martin kom och hämtade oss på centralen, säger Johan.

– Jag tror att Martin direkt tyckte väldigt mycket om honom men också att han var sjukt irriterande, säger Julle. Han ifrågasatte precis allt med sitt jävla självförtroende och sin muppiga stil. Men vi hade jävligt kul i den stora staden. Vi såg The Latin Kings på Mondo, det var supercoolt. Vi träffade sångaren i Blindside (kristet hårdrockband) vilket imponerade stort på Johan, även om han kanske inte erkänner det i dag.

Andra gången de sågs berättade Johan för Martin om hur han spelade in sin egen musik: i en pingisbordkällare i Karlshamn med primitiv utrustning. Martin lyssnade men sa ingenting. Som en överraskning budade han sedan ner ny utrustning till familjen Schusters hus.

Martin, som själv har en bakgrund i hårdrock, tog sig hela tiden tid att lyssna på Johans musik som hans frus lillebror spelade upp. Detta parallellt med att Martin skrev musik till de största popstjärnorna i världen.

När Johan var 19 sa Martin till Julle:
– Det vore kul att höra hur det skulle låta om Johan försökte göra pop­musik.

Johan antog utmaningen.

– Min grundié var att jag skulle visa Martin hur jävla lätt det är att göra popmusik, säger Johan. I stället blev det han som skolade mig: ”Det här är ganska bra, men du kanske inte ska ha en minut långt intro?” Jag var kaxig, käftade emot, men varje gång jag testade hans förslag så blev det bättre. Han hade alltid rätt.

Johan och Julle har en födelsedagstradition. Det började när de var 16. På sin födelsedag får Julle en specialskriven skämtlåt av Johan. Den första hette Julle 16 you’re a mean sex machine. Andra födelsedagslåtar har haft titlar som Julle min lilla blomma och Julle vem vill du ha.

När Max Martin fick höra Julles födelsedagslåt på hans 21-årsdag ryckte han till:
– Vänta, vad är det här?

För första gången var han på imponerad på riktigt av en Johan-låt.

– Med den peppen i bagaget gjorde jag en något mer seriös poplåt som hette Slacker, säger Johan. När Martin hörde den ringde han upp mig och sa att det här är svinintressant. ”Kan du inte komma upp till Stockholm och göra en demo?” Det här var i november 2006. Då var jag 21. Tanken var att jag bara skulle komma upp tillfälligt. Det blev aldrig någon demo, men jag lyckades fixa en praktikplats och blev kvar. Martin sa: ”Sitt där i stolen bara och håll tyst. Du kan koka kaffe, hämta mat, bara sitta och titta och lära dig.” Så jag satt där och tittade och försökte hålla tyst. Robyn kom dit, E-Type kom dit. Jag började känna, fan, det här är ju roligt, jag vill inte åka hem.

– Som praktikant var Johan förmodligen den sämsta Martin någonsin haft, säger Julle. Han förstod inte vad det innebar. Martin berättade att Johan, som alltså var där för att serva andra, redan andra dagen i studion hade ropat till Martin när han var på väg ut: ”Öh, kan inte du hämta lunch till mig på vägen tillbaka?”

Johan blev också ökänd för att han somnade. Medan Martin arbetade på sitt minutiösa sätt – enbart mixningen av en låt kan ta två veckor innan han är nöjd (konkret exempel: Oops!… I did it again, Britney Spears) – så satt Johan i stolen bakom och sov. Smeknamnet Skalman, Shellback, började bli relevant.

När Max Martin vid millennieskiftet tyckte att Cheironsoundet blivit förutsägbart la han ner Cheironstudion vid Fridhemsplan. Musikvärlden skakade på huvudet. Hur kunde man lägga ner en studio som just då var den mest eftertraktade i popvärlden?

Men Max Martin, som förstått att det handlar om ständig utveckling, gick i stället vidare med nytt och en ny studio, Maratone på Götgatan.

Efter några år där köpte Max Martin en fastighet i Lärkstaden i Stockholm. Ett stort hus mitt bland alla ambassader som han lät bygga om till en kombinerad bostad och studio.

Om Batman varit popmusiker skulle hans studio se ut som Max Martins studio. Det är krav på att ta av sig skorna när man kliver in. Överallt mjuka heltäckningsmattor. Diskret och hemligt. När man sedan kommer ned i själva studion finns där alla årgångsförstärkare, årgångsgitarrer – allt som prenumeranter på Musikermagasinet drömmer om.

Under de två år som huset renoverades fick Julle och Johan bo gratis i det.

– Johan sov bland flyttkartonger i det före detta pannrummet, säger Julle. Man var tvungen att krypa in för att komma dit. Han låg där på morgnarna och kräktes i en plastpåse om vi hade festat kvällen innan. Det gjorde vi ofta. För två 20-åriga killar var det en fantastisk tid. Vi hade hela huset för oss själva, kunde ha fester på 700 kvadrat där man inte behövde vara rädd om något.

Efter sina första månader som praktikant hos Martin stack Johan i väg på en två månader lång Europaturné med ett melodiskt death metal-band från Karlshamn, Blinded Colony (fortfarande aktiva som The Colony). En kväll backstage någonstans i Österrike skrev Johan en rocklåt på sin kompis Flying V-gitarr, halvt på skämt, med ett väldigt catchy riff.

– Jag tänkte, fan, vilket fult och konstigt Deep Purple-riff. Men det finns något roligt här. Jag spelade in det på min telefon för att inte glömma bort det.

När Johan kom hem till Stockholm spelade han in en demo på låten där han som vanligt sjöng själv och spelade alla instrument. Texten handlade om att vara rockstjärna: ”So, so what? I am a rock star, I got my rock moves…”

Sen gick det snabbt. Martin spelade upp Johans demo för Pink som älskade låten. Pink fyllde ut så det blev en riktig text, Martin gjorde några justeringar, ändrade till ett hiphopliknande beat, men Johans demo är närmaste identisk med den låt, So what, som några månader exploderade i världens radioapparater.
So what blev etta i Australien, Österrike, Kanada, Tjeckien, Irland, Israel, Tyskland, Nya Zealand, Schweiz, Indonesien, England och, viktigast, USA.

– Vi åkte till LA, säger Johan. Pink skulle premiärspela låten på något slags MTV-gala eller liknande. Jag stod där i vippen (VIP-avdelningen) och hade fortfarande inte fattat vad som hände. Sen kom Pink ut och gjorde värsta framträdandet. Av min låt! Jag bara stod där och började lipa.

Samtidigt som vi sitter och lyssnar på hans demo av So what, som strömmar ut från hans laptop, tittar Johan ner i golvet och lägger till på sin blekingska:
– Ett starkt minne.

Han fortsätter:
– När So what gjordes hade jag också mognat musikaliskt. Jag hade börjat lyssna på pop och verkligen börjat gilla det. Vad som framför­allt lockade var att jag insåg, tvärtemot vad jag trodde, hur fruktansvärt svårt det är att göra pop. Att göra tekniskt avancerad dödsmetall är lättare. Där finns det inga regler. Det ska bara vara svårt och hårt. Men i popmusik finns en massa regler som måste följas. Min syrra och min morsa ska också kunna gilla låten. När jag insåg vilken utmaning det är – då började jag tycka det var svinkul.

När började det komma inkomster från So what?

– Det tar ju en stund. Det är nästan ett års fördröjning innan man får pengar för en låt. Men jag tyckte att jag redan var rik. Jag fick 20 000 i månaden som Martins assistent. För att jobba med min hobby! Jag är kung! Jag är hemma! Jag fick också 5 000 spänn per låt när jag spelade olika instrument på Martins låtar.

När So what spelades som mest på amerikansk radio gick Johan runt på ett varuhus i New York med Max Martin, Tom Talomaa (medgrundare av Cheiron) och Martin Dodd (Max Martins manager).

– Jag hittade världens finaste luvtröja. Men det visade att den kostade 3 000 spänn. Jag la tillbaka den igen. De andra frågade varför jag inte köpte tröjan. Jag sa att jag inte hade råd. Martin Dodd tittade på mig och sa: ”Du är dum i huvudet. Du är ju etta på Billboard.” Tom tog upp plånboken och köpte den till mig. Jag har fortfarande kvar den. Något år senare, när den första av­räkningen kom på So what, vilket ändå bara var en liten del av totalsumman, var den på 700 000 kronor. Det var inte lätt att ta in att jag plötsligt hade 700 000 på bankkontot.

Vilket märke är det på luvtröjan?

– Jag vet inte.

Johan bor i en jättestor lägenhet i Stockholms innerstad. Han håller samtidigt på och inreder en ännu jättestörre lägenhet som han strax ska flytta till.
De största låtskrivarna tjänar lika mycket som de största fotbollsstjärnorna. I båda fallen är pengar heller inte drivkraften. Efter de första miljonerna är det passionen gör att man orka fortsätta jobba så hårt.

Som journalist har jag under 30 år intervjuat många, många svenska popmusiker. Jag har inte träffat någon artist och låtskrivare som är stjärna i Sverige som inte också någon gång prövat lyckan utomlands. Deras sånger skickas runt till förlag och pitchas till andra artister. Gemensamt för samtliga är att de misslyckats. För att bli en framgångsrik låtskrivare som får Billboardettor – en karriär samtliga i musikvärlden drömmer om – krävs något mer. Något som är svårt att sätta fingret på.

Varför har just Johan lyckats? Jag ställer frågan till den som borde veta bäst, Julius ”Julle” Petersson. Johan säger om Julle att han har ”världens bästa svenneöron”. Både Johan och Martin skickar sina låtar till Julle när de är klara. Ingen annan har bättre förmåga att avgöra om en låt är en hit eller inte.
Julle har aldrig spelat något instrument, men hans musiköron har inte gått obemärkta förbi i musikvärlden. Förutom att han är förläggare på Warner/Chappell och manager åt Wolf Cousins har han i dag ett tredje jobb i USA, som konsultande A&R, talangscout, på Warner Brothers Music.

– Jag har mina små teorier om varför Johan lyckats, säger Julle. För det första har han lyssnat på så mycket mer olika sorters musik än andra, musik från helt andra genrer än den han verkar i. Han har extremt musikminne, kan referera till och plocka från så många olika källor. Han har också haft ett mentorskap (Max Martin) som gav honom många års försprång.

Julle viftar med besticken i luften.

– Han är också oerhört bra med artister i studion. Johan har sina sidor men kan koppla på en charm som gör att alla känner sig avslappnade i studion. Man ska inte underskatta det. Alla artister är osäkra. Han har också en väldigt hittig demoröst. Precis som i fallet med Martin (som också själv sjunger på alla sin demos) låter demon ibland så bra att de nästan är bättre än originalen.

Julle torkar sig om munnen.

– Och, framför allt: tiden han lägger ner. Man kommer inte ifrån 10 000-timmarsregeln, den gäller. Johan kom upp i sina 10 000 timmar redan i Karlshamn.

Allt sedan So what med Pink blev hans första Billboardetta hösten 2008 har Johan jobbat stenhårt i studion. Kanske för hårt.

De kommande sex åren tog Johan aldrig semester. Han jobbade sju dagar i veckan med arbetspass som ofta var så långa att han sov över i studion. Första gången han kände att något var fel var för tre år sen.

– Martin ringde en kväll från sin studio i Los Angeles. Han frågade om jag bara kunde springa över till studion i Stockholm och skicka över en grej via datorn. Jag svarade: ”Visst, inga problem.” Men när jag skulle resa mig från sängen kunde jag inte. Jag var så slut att jag inte kunde röra mig.

Den bästa låt som någonsin skrivits enligt Johan är psalmen Gläns över sjö och strand av Alice Tegnér, även hon från Karlshamn. När han försöker varva ner lyssnar han på den och julmusik, även när det inte är jul.

Med Peter Jöbacks julsånger i bakgrunden berättar Johan om den diagnos han fått: utmattningssyndrom.

– I somras skulle jag ha semester för första gången på åtta år. Jag jobbade som fan med Taylor-plattan för att få klart den innan sommaren. När den var klar tog jag fem veckor ledigt. En vecka var vi i Italien, där vi bodde väldigt lyxigt med overklig utsikt över Medelhavet. Men jag kunde inte slappna av. Jag satt bara och skakade. När jag kom hem gick jag till psykolog och läkare och fick min diagnos.

Från oktober 2014 till början av februari 2015 har Johan knappt varit i studion. Han har inte kunnat vara där. Stressen kommer tillbaka, hjärtat börjar bulta, kroppen säger ifrån. När vi pratat på telefon, messat eller bara lajkat på Instagram, har jag sett att han i stället varit hos sina föräldrar i Karlshamn, matat änder med sin mamma, gått långa promenader, sovit in på eftermiddagen, spelat Fifa och ”lärt mig att säga nej”.

I februari gick han tillbaka till studion för ett projekt som sluter en stor cirkel. Johan jobbar just nu med sina gamla idoler Refused, världens mest respekterade och politiska hardcoreband. Refused tog farväl 1998 med The shape of punk to come, där musiken levde upp till albumtiteln. Refused återförenades 2012 för ett antal livegig. Nu spelar de in sin första nya musik på 17 år.

– Refused är ett av de tre viktigaste banden i mitt liv. Jag träffade dem 2013 när vi båda fick regeringens pris för musikexport. Jag var sjukt nervös och trodde de skulle tycka att jag var värsta tönten.

Refused splittrades när Johan var tolv år. Han såg dem live första gången när bandet återförenades – och stod längst fram.

– Det är på riktigt det bästa jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag grät och blev sparkad i ansiktet tre gånger. Det var underbart.

I somras kontaktades Johan av Refuseds David Sandström, som frågade om han ville jobba med dem. Johan var för utmattad för att tacka ja, men bad dem skicka sina demos. Han lyssnade på dem i sitt gamla pojkrum i Karlshamn, bland affischer på Rage Againt The Machine och Refused.

– Det kändes overkligt och fint att lyssna på nya Refusedlåtar där allting började.

En av Umeågruppens nya låtar var åtta minuter lång och gick i femtakt, lite åt jazzhållet. Johan spelade in en egen version och förvandlade den till en stenhård, tre minuter lång hardcorelåt. Det är så Refused nu spelar den.

– Jag får äntligen jobba lite som Rick Rubin, säger Johan. Jag kommer till studion ibland, lyssnar lite, säger något och går igen efter en halvtimme, haha.

Han säger det i telefon, men jag hör att han ser lättad ut.

(slut)