Krönika, DI Weekend

Weekend 2 april

Krönika

Jan Gradvall

Ettårsdagen till minne av Malik Bendjellouls död infaller nästa månad men hans ”Searching for Sugar Man” kommer att få evigt liv. Inte bara som dokumentärfilm utan som begrepp.

Musikhistorien är full av ännu inte berättade ”Sugar Man”-historier. Artister som i likhet med filmens huvudperson Rodriguez kan sitta bredvid oss på bussen utan att vi förstår att de en gång varit stjärnor och skrivit musikhistoria.

Ett exempel är nigerianske artisten William Onyeabor. För två år sedan skapade David Byrnes bolag Luaka Bop sensation i musikvärlden med ett album som samlade William Onyeabors funkiga syntpop från 1970- och 1980-talet.

Tanken var svindlande. Parallellt med att grupper som Ratata i Sverige och Human League i England satt hemma i sina lägenheter och byggde musikaliska broar mellan Kraftwerk och amerikansk disco så gjorde William Onyeabor samma sak, fast i en stad i sydöstra Nigeria.

Biografiska detaljer om William Onyeabor var väldigt oklara. Det ryktades om att han skaffat en synthesizer när han studerade filmvetenskap i Sovjet.

Först för två månader sedan lyckades någon slutligen ta reda på mer fakta. Och vad som framkom var att William Onyeabor under samma tid som han gjorde några dessa inspelningar hade besökt – Sundbyberg.

Svenskättade Eric Welles Nyström, som arbetar för David Byrnes skivbolag Luaka Bop, reste till Nigeria för att träffa Onyeabor och trodde inte sina öron när Onyeabor plötsligt började prata om sin tid i Sundbyberg.

Det visade sig också att William Onyeabor även köpt de gamla skivpressar som fanns på Toolex Alpha i Sundbyberg. Jag vet exakt var det låg. Jag bodde i Sundbyberg under de åren. Det är till och med möjligt att jag suttit bredvid William Onyeabor på Blå linjen.

Det har också nu gjorts en ”Sugar Man”-inspirerad dokumentär om William Onyeabor kallad ”Fantastic Man”.

Fem andra ”Sugar Man”-osannolika historier berättas från och med nästa vecka i konsertform.

Rubriken på konserterna är ”Best of Sweden – Sveriges okända världsstjärnor”. Premiär på turnén är 8 april på Kulturhuset i Stockholm. Därefter rullar den vidare till Uppsala (9 april), Vara (10 april), Göteborg (11 april) och Jönköping (12 april). Konferencier är Alexandra Pascalidou.

De fem huvudartisterna är alla stora stjärnor i sina hemländer: Habib Mousa (Syrien), Osman Abdulrahim (Eritrea), Safoura Safavi (Iran), Naser Razzazi (Kurdistan) och Ramy Essam (Egypten).

Vad som förenar dem är att de alla i dag lever i landsflykt i Sverige och är så okända här att du kan ha suttit bredvid dem på bussen.

Naser Razzazi flydde till Sverige 1984 och kallas för The Boss of Kurdistan, en referens till Bruce Springsteen. Razzazi är lika stor som Springsteen i sina hemtrakter. För några år sedan sjöng han i Kurdistan för en publik på 100 000 personer. I Kurdistan har han svårt att gå ut utan livvakter eftersom folk vill röra vid honom.

Habib Mousa kom till Sverige 1977. Journalisten Åsa Veghed, som gör utmärkta musikdokumentärer i P2 och arbetat i ett år för att få ihop ”Best of Sweden”-turnén, säger: ”Han är en modern legend. Hans kraftfulla röst är i dag känd av alla assyrier/syrianer mellan sju och sjuttio i både Sverige och resten av världen”.

Osman Abdulrahim är något av Eritreas Elvis Presley. På 1960-talet var han del av den fantastiska etiopiska musikscen som kallas ”Swinging Addis”, lika vital som ”Swinging London”, som finns dokumenterad på samlingsskivorna ”Ethiopiques” som jag flera gånger hyllat i DI Weekend.

Vad jag däremot inte hade en aning om är att Osman Abdulrahim sedan 1983 bor i Stockholm. Han flydde hit från kriget i sitt hemland.

Safoura Safavi kom som 5-årig flykting från Iran till Östersund. Tillsammans med sin syster bildade hon bandet Abjeez som spelat in skivor i den persiska musikens huvudstad, Los Angelees, och gjort utsålda konserter på legendariska Roxy på Sunset Boulevard. Trots att musiken är förbjuden i Iran spelas den i taxibilar.

Ramy Essam, slutligen, var en av den egyptiska revolutionens frontfigurer under den arabiska våren 2011. I ett tält på Tahirtorget skrev han sången ”Erhal” som av Time Out utsågs till en av de mest världsomvälvande låtarna i historien. Han greps senare av egyptisk militär, torterades och bor numera i Malmö.

Att musiker av denna kaliber numera bor i Sverige är enorm tillgång för svenskt kulturliv. Något som förhoppningsvis blir mer känt genom denna turné.

Kapellmästare och konstnärlig ledare för turnén är Andreas Unge. I skymundan av popmusikens stjärnproducenter håller på att bli ett världsnamn.

Andreas Unge har jobbat med just Rodriguez (”Sugar Man”), Robyn, Youssou N’Dour och har precis – i en studio i Stockholm – avslutat ett album med Mali-sångerskan Oumou Sangare.

Det händer saker i Sverige.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

EP
Leslie Tay, ”12 år”. En ny unik röst i svensk musik. Soulmusik har alltid hämtat kraft från utsatthet och orättvisor. Malmö-sångaren Leslie Tays hämtar sin från svensk segregation.

NETFLIX
”The Americans”. Första säsongen av den tv-serie som jag de senaste åren tjatat mest om på dessa sidor finns slutligen på en streamingtjänst. Elegant, observant, briljant om kalla kriget.

DVD
”Nightcrawler”. Bästa skildringen av medievärlden alltmer cyniska jakt på dramatiska nyheter? Svar: Jake Gyllenhaals ögon i den här filmen. Finns som hyrfilm på måndag.

+

BONUS NR 1:

Årets starkaste biomånader är numera januari, februari och mars. De internationella filmbolagens taktik att maximera Oscarchanser genom att förlägga premiären på de bästa filmerna till slutet av december påverkar det svenska bioutbudet på det viset.

Därefter klingar det av under våren, fram till ett nytt uppsving under sommaren. Men det finns några pärlor kvar även till den döda biomånaden april. Nästa fredag, 10 april, är det premiär för J.C Chandors ”A most violent year”.

JC Chandor, son till en investment banker, debuterade för fyra år sedan med ”Margin call”, den bästa spelfilmen om Wall Street, oförtjänt förbisedd i Sverige. Filmen utspelas under 36 frenetiska timmar under finanskrisen 2007-2008,. I ensemblen giganter som Kevin Spacey och Jeremy Irons.

Efter att ha följt upp med den nästan dialoglösa ”All is lost”, där Robert Redford kämpar för sin överlevnad på en båt, har nu JC Chandor gjort en film som i ton och stil (inte minst frisyrer) påminner om mer återhållsam ”Scarface”.

Filmen utspelas i New York 1981. Titeln ”A most violent year” syftar på att 1981 – statistiskt bevisat – var det mest kriminellt belastade året i New Yorks historia. Samma år spelade Blondie in ”Rapture”, en låt där Basquiat (se artikel intill) har en liten roll i filmen.

Precis som i debutfilmen ”Margin call” är det i ”A most violent year” pengar – risken att förlora mycket pengar – som har huvudrollen.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

En av mitt livs största konstupplevelser var när jag 1989 såg en utställning med Jean Michel Basquiat på galleriet Vrej Baghoomian på nedre Broadway. Det var ett halvår efter att Basquiat hade dött. Galleriets stora dukar, med referenser till jazz och hiphop, hade samma New York-puls som trafiken utanför fönstret.

Till utställningen såldes en faksimil-upplaga av en Basquiats anteckningsböcker, en enkel linjerad anteckningsbok av standardmodell som används i amerikanska skolor.

Basquiats sätt att skriva, med enbart versaler, hade samma känsla som hans graffiti och målningar. Jag har ofta plockat fram den anteckningsbok jag köpte, nummer 0667 i en upplaga på 1 000 exemplar, och insett att jag ska vara rädd om den.

I morgon, 3 april, öppnar på Brooklyn Museum en ny utställning som har fokus på just Basquiats sällan visade anteckningsböcker.

Utställningen bär namnet ”Basquiat: The Unknown Notebooks” och pågår fram till 23 augusti. Totalt 160 sidor ur hans anteckningsböcker ställs upp jämte några av hans målningar.

Jan Gradvall

OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.