Krönika, DI Weekend

Weekend 27 mars

Krönika

Jan Gradvall

För länge sedan i en galax långt, långt borta. Några barn står utanför Hjulsbrokiosken lutade mot cyklar pimpade med smatterband och klistermärken. Vi går igenom vilka nya smågodissorter som vi köpt för våra mynt.

”Bläääuuugh!”, fräser och spottar ut på asfalten. ”Det där rosa tefatet med pulvret inuti, galet äckligt!” Alla runt omkring och börjar ivrigt leta i påsarna: ”Wow, måste också prova!”

Vi intagande av smågodis gäller inte sedvanliga regler för distinktionen mellan gott och äckligt. Detsamma kan gälla poplåtar.

När jag ”I’m a albatraoz” kom upp i diskussionen på ett möte hävdade jag att jag inte hade hört låten. Jag fick ett suckande till svar, ”Det har du visst”, en mobil kopplades till en högtalare och volymen drogs upp.

Herregud, det är den låten.

Den där vansinnigt irriterande låten som jag de senaste månaderna hört om och om igen på gym, i radiobilar och på sämre ställen för mat och dryck.

En kvinnoröst sjunger ”I’m a albatroaz” om och om igen, oklart varför, och ger sedan ge plats åt en synthesizerslinga så genomskärande att den får flygalarmet Hesa Fredrik att framstå som lika sofistikerat som Bachs Goldbergvariationer.

Vansinnigt irriterande betyder i detta fall också – enligt den omvända smågodislogiken – omöjlig att värja sig ifrån. Så fort den klingat ut ur högtalarna: ”Får jag höra den en gång till?”

Pophistoriskt har ”I’m an albatroaz” paralleller till låtar som 1970-talets ”Popcorn” med Hot Butter, 1980-talets ”Funkytown” med Lipps Inc och 2000-talets ”Boten Anna” med Basshunter. Låter som går rakt förbi intellektet och claimar neanderthalhjärnan.

”I’m an albatroaz” har ätit upp Sverige och börjar nu sprida sig över världen. Trots att den ännu inte släppts i länder som England är den redan upp i över 100 miljoner visningar på YouTube och 100 miljoner spelningar på Spotify. Det är tio gånger fler än Måns Zelmerlöws vinnarlåt i ”Melodifestivalen”.

Artisten som gjort låten heter AronChupa. Efterforskningar visar att AronChupa heter Aron Ekberg och är en 23-åring från Borås.

Aron Ekberg mailar mig sina svar från ett flygplan på väg till Miami. Han berättar att det största i hans liv har varit sport, framförallt fotboll där han spelat på elitnivå, men att han haft musiken som ett stort separat intresse.

Han började spelade ukulele ”vid en väldigt tidig ålder” för att se övergå till piano och gitarr. Parallellt med fotbollen har han spelat i band som spelat allt från rock till blues och jazz. Influenser från swingjazz hörs också i ”I’m an albatroaz”.

Låten kom till förra vintern. ”Jag studerade i USA under ett par år. På vintrarna har jag kommit hem till mina föräldrar i Borås och bott i mitt lilla pojkrum. Jag ropade in min syster Nora i rummet bredvid och undrade om hon kunde sjunga på låten. Vi spelade in det i garderoben för att få till så bra ljud som möjligt. Jag minns dock att jag var extremt noggrann med produktionen av låten. Jag ville att det skulle låta som en proffsproduktion så jag höll på ganska många dagar med den”.

Det är samma garderobsinspelning, med syrran Nora Ekberg på sång, som nu sprider sig över världen.

”Det har varit en viral grej. Den började spridas i Borås först. Sen vidare i landet. Sen plockade Sony (skivbolaget) upp den och på den vägen är det”.

I dag är AronChupa knuten till PRMD Music, det bolag där Avicii ligger och som drivs av hans manager Ash Pournouri.

Vad han ska göra när han landar i Miami är speciellt. AronChupa har fått äran att inleda Ultra Music Festival som drar i gång i dag fredag 27 mars och pågår över helgen.

Ultra Music Festival är den i särklass viktigaste musikfestivalen för dansmusik i världen. Jag var där för två år sedan när Swedish House Mafia gjorde sin känslofyllda avskedsspelning inför 55 000 personer. Avicii blev dagen innan delvis blev utbuad när han var modig nog att testa en helt ny låt som innehöll inslag av bluegrass.

Det stora snacket på festivalen var om Avicii förlorat förståendet som vågade riskerade sin karriär på det vist. När bluegrasslåten ”Wake me up” gavs ut tre månader senare tystnade alla. ”Wake me up” blev den största hitlåten i världen på 2010-talet.

Genom bokningen på Ultra Music Festival räknas AronChupa som en dansmusikartist men inte heller han är intresserad av att hålla sig till genreregler. ”Just nu är jag väldigt inne på dansmusik inspirerad av swingjazz och blues. Så det vill jag hålla på med ett tag. Det viktigaste för mig är att inte bli sedd som en i mängden. Jag har alltid gillat att sticka ut lite”-

Jag minns de enorma högtalarbergen vid scenen i Miami. Uttrycket att ”sticka ut” kommer att få en ny innebörd när ”I’m an albatroaz” dundras ut där.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FESTIVAL
Ultra Music Festival, Miami, 27-28-29 mars. Alla världens största namn inom dansmusik är på plats. Svenskar dominerar: Alesso, Avicii, Steve Angello, Axwell & Ingrosso, Adam Beyer, Eric Prydz, AronChupa (se krönikan).

POESI
Bodil Malmsten, ”Det här är hjärtat” (Rönnells Antikvariat). En lång dikt på 69 sidor, om liv och cancer, som känns för kort. ”Sätt ord på det, säger sorgecoachen, i Ropsten, i Ropsten, i Ropsten”.

TV
”Twenty feet from stardom”, TV4 Fakta, söndag. En av de bästa musikdokumentär som gjorts. Om bakgrundssångare. Oscarbelönad i fjol.

+

BONUS NR 1:

Utvandringen från Sverige på 2010-talet är större än den var med Amerikabåtarna i slutet av 1800-talet. Statistisk från Statistiska Centralbyrån visar att år 2011 passerades det tidigare toppåret 1887.

Det nya förlovade landet i väster för unga arbetarklassvenskar som drömmer om att guldet inte ska bli till sand är – Norge.

I dag har Ronnie Sandahls film ”Svenskjävel” biopremiär i Sverige, en av de bästa och mest politiskt laddade svenska filmer på många, många år.

I Norge talar man ”partysvenskar” en förskönande omskrivning om vad det egentligen handlar om; unga svenskar av lägre samhällsklasser från landsortskommuner där restaurangjobb i Norge är det enda alternativet till arbetslöshet.

Norska Manifest Tidsskrift har publicerat en essä av Jenny Dellegård med rubriken ”En såkalt partysvensk” vars vittnesmål för tankarna till den gamla arbetarlitteraturen.

Ronnie Sandahl, uppväxt i Falköping, skrev och gjorde filmen efter att han under ett besök i Oslo överallt stötte på gamla kompisar från hemstaden. I en intervju i Nöjesguiden säger Ronnie Sandahl: ”Svenskar har ungefär samma rykte i Norge som finländarna hade i Sverige på sextiotalet. Super för mycket, bor för trångt, tar vilka skitjobb som helst, är för högljudda.”

En av de bästa replikerna i filmen är när ett norskt par på ett möbelvaruhus träffar en norsk man i sällskap med ung svensk gästarbetare och säger: ”Svenskar är så mycket bättre på service. Mycket bättre än oss norrmän”.

”Svenskjävel” hade premiär i Norge förrförra helgen och har fått enorm uppmärksamhet. Ronnie Sandahl var gäst i ”Lindmo” (pratshow som i Norge håller på att passera ”Skavlan”). Aftenposten hade Ronnie Sandahl på förstasidan till deras A-magasinet samt 12 sidor inne i tidningen om svenskars situation i Oslo.

Samtidigt är ”Svenskjävel” en alldeles för bra film för att reduceras till ett debattinlägg. En kärlekshistoria, olikt allt annat, med exakt tonträff i varje scen.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

När det svenska tv-monopolet krossades i slutet av 1980-talet var MTV Europe symbolen för friheten. Vi har många popkulturtörstande som de där första åren hade på MTV dygnet runt.

Allra coolaste MTV-programledaren och videojockeyn var Ray Cokes, nu aktuell med sin självbiografi ”My most wanted life” (Schwarzkopf). Boken är läsvärd av flera skäl. Somdokument av en tid som förändrade medielandskapet men också för att den, ovanligt för en självbiografi, lägger stor vikt vid misslyckande.

Ray Cokes upplevde sitt Finspång Tyskland i maj 1996. Efter en katastrofal direktsändning, där hans anarkistiska och självdestruktiva sida till slut tog överhanden, fick han sparken från kanalen och hamnade i en längre depression.

Bland Ray Cokes bidrag till den svenske mediehistorien är också att han på MTV:s huvudkontor i London tog hand om en ung praktikant från Sverige som tidigare aldrig jobbat med media – Henrik Schyffert.

”Henrik var så full av liv”, säger Ray Cokes. ”Han förstod inte gränser när det gällde social etikett. Oavsett om vi var på en pub eller på en stilla middag på landet så var han högljudd och stolt, alltid iklädd sin MC-jacka i läder där han skrivit ABBA på ryggen, utan att bry sig om att de ansågs väldigt ocool på den tiden. Vi har ibland tvungen att skydda honom för att han inte skulle hamna i bråk, men han var en inspiration för oss alla”.

Vad gör du just nu?

”Jag turnerar runt i Europa och talar om självbiografin på olika teatrar. Jag skulle gärna komma till Sverige! Jag är också inne på tredje säsongen som domare i ’Belgium’s Got Talent’. Jag förhandlar också just nu om en ny show för web och tv i Tyskland”.

Vilken var den senaste bra musikvideo du såg?

”Jag tittar inte längre på musikvideor. Jag lyssnar dagligen på Spotify och Deezer för att kolla upp nya grejer. Om jag gillar något så går jag fortfarande ut och köper det”.

Jan Gradvall

OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.