Krönika, DI Weekend

Weekend 20 februari

Krönika

Jan Gradvall

Populärkulturen är som Egyptens gräshoppor. Där den landar slukar den allting annat. Något som håller på att få konsekvenser för inte bara för kulturarv utan för unga människors val av utbildning.

För hur ska man få framtida generationer att bli intresserade av ämnen som inte har en populärkulturell aura utan känns… lite dammiga?

Svar: genom att använda sig just av populärkulturen. Genom att rida på ryggen av gräshopporna.

Jag läser just nu bestsellern ”The Martian” av Andy Weir. En bok som om en månad ges ut på svenska med titeln ”Ensam på Mars” (Bookmark Förlag).

Boktiteln låter som den allra billigaste och mest klichéfyllda science fiction man kan tänka sig. Ensam på Mars? Hallå.

Rent idémässigt är det också ett grepp som använts många gånger. Att använda Mars på samma sätt som den öde ön i Robinson Crusoe har gjorts många gånger i ungdomsböcker, serietidningar och filmer.

Men vad som skiljer Andy Weirs roman från allting annat är det hyperrealistiska genomförandet.

NASA har börjat skicka bemannade expeditioner till Mars. När astronauterna ska åka hem igen drabbas deras läger av en sandstorm. Alla tecken tyder på en av de sex astronauterna förolyckades i stormen. Hans sändare dog och hans kropp kan inte hittas. De andra fem bordar kapseln och börjar den långa hemfärden.

Romanen börjar när den sjätte astronauten vaknar. Skadad men levande.

All kommunikationsutrustning är trasig Han gör en snabb kalkyl och kommer fram till att hans enda chans att överleva är att vänta tills nästa expedition kommer till Mars – om drygt tre år.

Till dess måste han klara sig själv. Ensam på Mars i 1 412 dagar.

Vad han har att leva på är matransoner beräknad för sex personer i 50 dagar samt 300 liter vatten. Det räcker kanske ett år, inte tre.

Astronauten heter Mark Watney. Han uppgift i besättningen var att vara ingenjör och botaniker, yrkeskunskaper som nu kommer väl till pass.

Därefter utvecklas boken till en thriller baserad på grundläggande kunskaper i matematik, kemi, fysik och biologi.

Bland maten finns 12 övergivna potatisar från en Thanksgiving-middag. Genom jord från Mars, vatten, gödsel (bokstavligen sin egen skit) som skapar en bakterieflora kan han börja odla potatis inomhus. Många sidor ägnas åt beräkningar av areal och jordmån.

Går det att tillverka vatten? Det gör det – om man hängt med på kemilektionerna om grundämnena och kemiska föreningar.

När jag läser ”Ensam på mars” vill jag själv göra en lång tidsresa. Inte till framtiden utan till lektionssalar i Linköping. Jag vill lägga en hand på min axel, säga åt mig själv att sluta dagdrömma och tänka på Buzzcocks-singlar, och i stället aktivt engagera mig i vad lärarna i Naturkunskap faktiskt pratar om.

Under de 17 år jag skrivit för Dagens Industri har jag fått mail och brev från lärare som berättat att de fått insikter av mina krönikor och ibland till och med utgått från dem i undervisningen. Ingenting gör mig gladare.

Mitt råd till er: köp in och dela ut ”Ensam på Mars”. Så kan man få unga intresserade av utbildningsinriktningar som, till skillnad från media, musik och mode, ger dem en mycket större chans att få jobb – betalda jobb – i framtiden.

Historien om romanens bakgrund är också intressant och säger mycket om bokbranschens behov av nytänkande.

Författaren Andy Weir är dataprogrammerare och son till en partikelfysiker. Han skrev boken på sin fritid men blev refuserad av samtliga förlag.

I stället lade han upp ett kapitel i taget på sin egen hemsida. Ryktet spred sig, fler och fler läsare strömmade till.

På sina läsares begäran samlade han kapitlen till en roman som han 2011 lade ut på Amazon Kindle och prissatte till 99 cent. Efter att ”The Martian” på några månader sålde 35 000 exemplar och gick upp etta på Amazons science fiction-lista vaknade förlagen.

2013 gavs den ut som ljudbok. Den traditionella pappersboken gavs ut sist, för exakt ett år sedan, i februari 2014.

Jag upptäckte boken när Financial Times utnämnde till den fjolårets bästa science fiction-roman och Hanna Fahl skrev om den i Dagens Nyheter.

Vad det svenska förlaget dock lyfter fram inför sin lansering är talande för samtiden: inga kritikerröster utan det faktum att romanen fått 20 000 femstjärniga läsarrecensioner på nätet.

Lärare i naturvetenskapliga kommer också att få draghjälp från Hollywoood. Ridley Scott filmar just nu ”The Martian”. Biopremiär i november.

(slut)

GRADVALLS VAL

POESI
Asta Olivia Nordenhof, ”Det enkla och det ensamma” (Modernista). Ny stjärna inom den ständigt vitala dansk poesin. Tar en plats i tomrummet mellan Strunges stålbalkar. Språk som bränns. Meningarna är som heta kokplattor.

KOMIKER
”Broad City” (Comedy Central). Det judiska New York fortsätter att fostra de bästa komikerna i världen. Ilana Glazer och Abbi Jacobson, oförbätterligt puerila, kommer bli lika stora som Jerry Seinfeld och Woody Allen.

DOKUMENTÄR
”The Battle of The Sexes”. Lysande dokumentär om tennisspelaren Billie Jean King som i september 1973 stod upp för feminism genom att spela en match mot en kaxig manlig mästare. Tyvärr ej på streamingtjänst men går att köpa på dvd.

+

BONUS:

HBO-logotypen har närmast blivit liktydig med en kvalitetsstämpel. Senast exemplet, ”The Jinx”. Ännu en ny HBO-serie, denna gång en dokumentär i samma stil som podcasten ”Serial”, där man sitter med gapande mun framför något där genomförandet egentligen är viktigare än innehållet.

Hur lyckas HBO bibehålla sin kvalitet och kreativitet? Särskilt i en tid när kanalen utsätts från intensiv konkurrens från andra aktörer som vill göra samma sak: Netflix, Amazon, Showtime, FX, AMC, Starz.

En lunchintervju i Financial Times med 56-årige HBO-bossen Richard Plepler ger intressanta svar. Plepler blev utnämnd till boss för två år sedan men han har inte rekryterats utifrån utan har arbetet på HBO i två decennier.

Hans svar på frågan om fortsatt framgång är inte det väntade. Richard Plepler poängterar vikten av att inte leta efter serier som man tror kan bli framgångsrika.

”Vi tänker aldrig, ’Kommer det här bli en hit?’, eftersom ingen vet svaret på den frågan”, säger Plepler till Financial Times. ”Om någon säger att de visste att Game of Thrones skulle bli Game of Thrones, eller att de visste att Silicon Vallet och Veep skulle slå igenom, så ljuger de”.

Många har glömt det i dag men när HBO presenterade Game of Thrones trodde många att kanalen inte längre hade alla besticken i lådan. Från Sopranos och The Wire till dvärgar, svärd, sandaler och drakar?

Många har också glömt att inte ens alla HBO-serier blir framgångar. Minns till exempel Luck med Dustin Hoffman och How to make it in America.

HBO-bossen talar i stället vikten av att ”låta talanger stretcha”. Att välja manusförfattare man tror på – Lena Dunham (Girls), Armando Ianucci (Veep), Mike Judge (Silicon Valley) – och sedan bestämma sig för att lita på dem, i stället för att försöka vara strategisk. Plepler: ”Culture eats strategy for breakfast”.

Han citerar också pjäsförfattaren Arthur Miller. ”Artists do what they do. The rest is up to the Zeitgeist”.

Jan Gradvall