Skivrecensioner, DI Weekend
Blackberry Smoke
Holding all the roses
Earache/Sound Pollution
Betyg: 4
Salooner i västernfilmer har ofta en stor ljuskrona hängande ned från taket. Om man tänker sig en dammig man från vidderna sparka upp saloondörrarna, ställa sig på bardisken, grabba tag i ljuskronan och sedan svinga sig fram och tillbaka ovanför resten av de hårt drickande gästerna samtidigt som han nynnar på ”Sweet Home Alabama” – då har man en bild av hur sydstatsbandet Blackberry Smoke låter.
Begreppet tunggung är ett så fult ord att det förtjänar att tillbringa en natt bakom galler, men separerar man ordet till två – tungt gung – har man ringat in genre som både det södra USA och det norra Sverige alltid älskat.
Om en Statoilmack lärde sig spela gitarr och bildade ett band skulle det låta som Blackberry Smoke. Musiken luktar bensin och stekt lök.
Bandet ser ut som ensemblen itilltv-serien ”Sons of Anarchy”. De två medlemmar som sensationellt nog inte har skägg kompenserar med hår ned till midjan.
Blackberry Smoke bildades för 15 år sedan i Atlanta, Georgia, och har spelat sig tajtareäntajt genom att vara förband till ZZ Top, Zac Brown Band, Lynyrd Skynyrd, och Eric Church. Alla de artisterna har beröringspunkter till Blackberry Smokes egen musik. Lägg där till Refreshments, AC/DC och Status Quo.
Med ”Holding all the the poles” har Blackberry Smoke gjort ett album som kan göra gruppen till det största i världen i sin genre.
Producent är Brendan O’Brien (Black Crowes, Pearl Jam, Bruce Springsteen). Brendan O’Brien vet exakt vad som för musiken framåt och adderar själv detaljer genom att spela slagverk, piano, gitarr och orgel.
Blackberry Smokes budskap till världen sammanfattas i texten till albumets bästa låten: ”Rock and roll again”.
Jan Gradvall
Noveller
Fantastic planet
Fire Records
Betyg: 3
I ett halvt sekel har elgitarren varit en manlig symbol – en penisförlängare – men rockmusikens intressantaste gitarrister just nu är alla kvinnor. På Sleater-Kinneys lysande senaste album sliter Carrie Browstein och Corin Tucker i strängarna på ett sätt som för tankarna till en argare version av Richard Lloyds och Tom Verlaines tandemspel i Television. Annie Clark, som gör musik under namnet St Vincent, får sin gitarr att brinna och blöda på ett sätt som för tankarna till Jimi Hendrix och Siouxsie & The Banshees.
Austin-gitarristen Sarah Lipstate, som gör musik under namnet Noveller, befinner sig i andra änden av gitarrens möjligheter. Med en Fender Jaguar och några effektpedaler som enda instrument gör drömsk instrumental musik vars avsaknad av trummor gör att den känns viktlös.
Sättet som hon bygger upp kompositionerna närmast arkitektoniskt med sin gitarr påminner om Manchester-musikern Durutti Columns ljudkatedraler. Bästa spåret, ”Sisters”, visar att Sarah Lipstate också verkar ha lyssnat på västafrikansk musik. Att hon också är filmare känns logiskt. Det här är filmmusik som inte behöver en film.
Jan Gradvall
Allegra Levy
Lonely city
Steeplechase
Betyg: 3
Vid en första lyssning tycker man sig ha hört allting förut. Ännu en duktig ung jazzsångerska som sjunger evergreens skrivna på 1930- och 1940-talet och tolkar dem i traditionstrogna sarrangemang.
När man sedan hör texterna ryggar man till. Vänta nu, det här är inga gamla låtar, även om det låter precis så. Det här är ung människa i mitten på 2010-talet, en 24-årig från New York som kunde varit den femte tjejen ”Girls”, som använder genren till att berätta om sitt eget liv och sin egen ångest.
Första låten heter ”Anxiety”. I en annan låt sjunger hon: ”I’m not okay and I never will be, I’m not okay and that’s okay with me”. Att hon sjunger allt detta närmast bekymmersfritt, likt en nattklubbsunderhållare med brett leende och hörbart rött läppstift, skapar en kontrast och en laddning i musiken som gör att man blir nyfiken att fortsätta följa Allegra Levys karriär
Jan Gradvall
Jackie Moore
The Complete Atlantic Recordings
Rhino
Betyg: 4
Formen är visserligen en soulkomposition men Jackie Moore använder som det vore en pjäs där hon själv spelar alla roller. ”My friends always ask me, Jackie, how are you making?” I första akten får vi vet att hennes vänner undrar hon egentligen står ut när hennes man nästan aldrig är hemma. Svaret ger hon själv: ”This is what I tell them, it takes a whole lot of WILLPOWER ’til my man comes home”. Ordet willpower (viljestyrka) är skrivet med versaler av en anledning, det är så Jackie Moore sjunger det eller nästan skriker det.
”Willpower” är en låt så stark att man måste sätta sig ned när man hör den. Den gavs ut 1970 som B-sida på en Atlantic-singel där A-sidan, den lika starka ”Precious Precious”, blev en ganska stor hit.
Någon passionerad antikvitetskännare, en soulmusikens motsvarighet till Knut Knutson har nu gått omkring med pannlampa i Atlantics arkiv, dammat av Jackie Moores ovärderliga singlar från tidigt 1970-talet och dessutom hittat flera spår som aldrig gavs ut. Jag älskar ”Antikrundan”.
Jan Gradvall