Krönika, DI Weekend

Weekend 13 februari

Krönika

Jan Gradvall

Hur blir man så duktig på sin hobby att man kan leva på den? Frågan dyker alltid förr eller senare upp vid frukostbordssamtal mellan föräldrar och barn.

I ena ringhörnan: oförstörda förhoppningar. I den andra: krass erfarenhet.

Svaret har varit detsamma i alla tider: ”Genom mycket hårdare arbete än du begriper”. Mot bakgrund av att konkurrensen inom konstnärliga yrken på senare blivit ännu tuffare har nu Ed Sheeran uppdaterat det svaret.

Ed Sheerans metod: 1. Börja med att studera de i branschen som jobbar allra hårdast. 2. Jobba sedan lika hårt själv – fast dubblera det.

Ed Sheeran albumdebuterade 2011 med ”+” (uttalas plus). Albumet fick ingen uppmärksamhet i media men sångerna spred sig på gräsrotsnivå. För varje månad ökade antalet Ed Sheeran-lyssnare.

När hans andra album ”x” (uttalas multiply) släpptes i juni 2014 hade lyssnarna blivit så många att det nya albumet slog rekord på Spotify med 23 miljoner strömningar redan den första veckan.

Det slutade inte där. De senaste åtta månaderna har ”x”, vecka efter vecka, fortsatt att vara det mest spelade albumet i världen.

När mantittar på den senaste veckostatistiken från Spotify ser det fortfarande likadant ut. Etta på albumlistan, Ed Sheeran

Ed Sheeran, född 1991, ser inte ut som en popstjärna. Snarare som en gatumusikant. En rödhårig engelsman i t-shirt och lågpristatueringar som framträder med akustisk gitarr och några effektpedaler.

På sina konserter står Ed Sheeran rakt upp och ned och spelar, utan några andra medmusiker. Ändå säljer han ut alla ställen han bokas på.

I sommar ska Ed Sheeran spela på Wembley. När man säger att artister spelar på Wembley så menar man oftast Wembley Arena, med kapacitet på 12 500. Det var till exempel på Wembley Arena som ABBA 1979 gjorde sex legendariska spelningar.

Men Ed Sheeran ska spela på Wembley Stadium som rymmer 90 000. Han har sålt ut tre kvällar i rad. Även dessa spelningar kommer han att genomföra helt ensam på scen. Ingen annan i musikhistorien har gjort något liknande.

Frukostbordssamtalen mellan Ed Sheeran och hans föräldrar måste ha varit många och nådde sin kulmen när han var i de sena tonåren.

Ed Sheeran var stammande kille i tjocka glasögon som levde för sin musik. Det var det enda han vill hålla på med.

När han var 17 år fick han föräldrarnas välsignelse att till slut hoppa av skolan. I stället åkte han till storstaden, London, för att satsa allt på musiken.

Föräldrarna hade ett krav: att han måste kunna försörja sig själv. Mamman och pappan, medelklass på landsbygden, hade blivit friställda under den globala finanskrisen och hade fullt upp att försörja sig själva.

Ed Sheerans pappa hade klippt ut tidningsartiklar om andra singer-songwriters och visste vad som gällde för att ha en chans att slå igenom. Spela live så mycket som möjligt. Minst 200 spelningar om året.

När 17-åriga Ed Sheeran anlände till London började han som gatumusiker. Han lärde sig vilka tågstationer i London som inte har säkerhetsspärrar så att han kunde komma in gratis.

Nästa steg var pubspelningar, ibland för noll personer, Hans bästa gig var på en pub i Finsbury Park. Där fick han komma tillbaka varje vecka med ett mål mat som gage.

Efter två års oavbrutet spelande och ”soffsurfande” hos vänner i London så kände Ed Sheeran att han inte kom någonstans. I stället åkte han på vinst och förlust till Los Angeles.

Efter en spelning på ett hotell i Los Angeles, som ägdes av skådespelaren Jamie Foxx blev han vän med honom. Via Jamie Foxx kontaktnät fick han spelningar på ställen med i första hand svarta besökare och fick en vana att ta olika sorters publik.

Influenser från hiphop började också träda fram i de sånger han skrev. När Ed Sheeran växte upp älskade han älskade Eminem lika mycket som Damien Rice, vars autograf han tatuerat in. (Bland andra tatueringsmotiv finns pingvinen Pingu och en ketchupflaska av märket Heinz.)

Ed Sheeran försörjde sig i Los Angeles genom att sälja hembrända cd-skivor ur sin ryggsäck. Han gav ut fem EP på egen hand. De råa diamanter till låtar som kom att göra honom världsberömd slipades under dessa år.

Till slut, efter flera års spelningar på barer, fick han skivkontrakt. Ed Sheeran frågade sitt skivbolag, Atlantic. ”Vem jobbar hårdast i branschen?”. Svaret han fick var James Blunt.

Via sin manager fick han låna James Blunts turnédagbok från 2005. Det var det året då James Blunt erövrade världen med ”You’re beautiful”. Ed Sheeran studerade turnédagboken noga. Därefter sade han till sitt team”: ”Vi ska göra allt det där – gånger två”.

Ingenting av det här arbetet syns i dag när vi lyssnar på Ed Sheernas musik – låtarna liksom bara finns där i våra mobiler – men det är värt att veta när man diskuterar vid frukostbordet.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Saturday Night Live 40th Anniversary Special”, NBC, 14 februari. 25-årsjubileet 1999 är ett av de bästa tv-program jag sett. Därför extremt höga förväntningar på denna tre timmar långa show. Kanal 9 sänder i efterhand.

DOKUMENTÄR
”Night will fall”; SVT Play, ligger kvar endast till 25 februari. När koncentrationslägren 1945 befriades av de allierade fick bland andra Alfred Hitchcock och Billy Wilder i uppdrag att dokumentera. En av de viktigaste filmer som gjorts.

BOK
Greil Marcus, ”The history of rock’n’roll in ten songs” (Yale). Missvisande titel på lysande kulturanalys som visar att rockhistorien inte längre kan berättas eller avläsas linjärt.

+

BONUS: Oscarspecial

Nästa söndag natt är det dags för den 87:e Oscargalan. För min egen del blir det 15:e året i rad jag är med på en Oscarvaka hemma hos min vän, journalisten Christina Jeurling.

Ett 20-tal rödögda personer ringer på mitt i natten för att se på galan och fylla i formulär vilka som vinner. Alla är numera så pålästa att man har sett alla filmer, inklusive animerade kortfilmer och dokumentärer, och kan rabbla cv på scenografer och fotografer.

Ingen har dock fortfarande helt lyckas reda ut skillnaden på klasserna Sound Editing och Sound Mixing. Ge oss 15 år till.

För att ha en chans att vinna den åtråvärda statyetten – en Oscar i plast – krävs att man i 24 klasser har max tre-fyra fel. Jag har vunnit en enda gång, 2008.

Mina favoriter i år:

Bästa låt: ”Glory”, temalåt till ”Selma”

Martin Luther King-filmen ”Selma” (svensk biopremiär 6 mars) är årets mest förbisedda film i nomineringarna. Ava DuVernay var nominerad som bästa regissör till Golden Globe. Alla utgick från att hon var självklar för en Oscar, men en urvalskommitté till 90 procent vit, till 92 procent bestående av män, valde att inte ens nominera henne. ”Selma” och DuVernay kommer i stället att få sin upprättelse när rapparen Common förmodligen håller nattens argaste tal när temalåten vinner filmens enda Oscar. Vinstchans: 100 procent.

Bästa kvinnliga biroll: Patricia Arquette

Försvinnande få svenskar såg galans stora favorit ”Boyhood” när den gick upp på bio i september. Missa därför inte chans att se en unik film när den på måndags släpps som hyrfilm i Sverige. Filmtiteln är lite missvisande: det är inte bara en pojkes uppväxtskildring utan en hel familjs. Eller en halv familj. Patricia Arquette gör sitt livs roll som den ensamstående mamman. Vinstchans: 100 procent.

Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore

Julianne Moore borde naturligtvis ha vunnit en Oscar tidigare. Fem nomineringar, aldrig vunnit. Men hon kommer att få lyfta statyetten för rollen i ”Still Alice” där hon spelar en professor i lingvistik som drabbas av Alzeimer. Redan efter 10 sekunder, utan att yttra ett ord, har hon satt rollen och blivit den hon spelar. I ögonen finns en tilltvingad lättsamhet som inte kan dölja den växande oron där under. Svensk biopremiär först 20 mars. Vinstchans: 100 procent.

Bästa film: ”American sniper”

Sju av de åtta nominerade i kategorin bästa film är smala, kritikerrosade filmer som vänder sig till en intellektuell publik. Undantaget är ”American sniper” som haft fler biobesökare i USA än de andra sju tillsammans. ”American sniper” har i Sverige unisont kritiserats för att glorifiera USA:s krig i Irak men i USA har den växt till ett amerikanskt fenomen, spridd över hela landet, med besökssiffror ingen film i modern tid varit i närheten av vid sidan av superhjältefilmer. Times filmkritiker, Richard Corliss, menar att den kan skrälla just för att den är så folklig och butch (maskulin) och kallar den mer ”more butch than Sundance”, en referens till Sundance-festivalen (hemvist för kritikerrosade smala filmer) och filmklassikern ”Butch Cassidy and Sundance Kid”. Vinstchans: 20 procent.

(slut)