Skivrecensioner, DI Weekend

Mark Ronson
Uptown special
Sony
Betyg: 5

Recensioner skrivs för snabbt. Det finns visserligen poänger med snabbhet. Läsarna vill inte vänta. Kultur handlar mycket om omedelbarhetsupplevelser.

Men det är ett problem när alldeles för många musikrecensioner endast blir hastiga fasadbilder som inte berättar något för läsarna om planlösningen, om kvaliteten, hållbarheten på bygget eller hur innanmätet ser ut.

Mark Ronsons album ”Uptown special” är ett av de mest välbyggda hus jag inspekterat på 2000-albumet. Varenda detalj, från färgval till minst dörrhandtag, är valda med omsorg och yrkeserfarenhet. Albumet rymmer också de främsta musiker som samlats på ett popalbum sedan Daft Punks ”Random access memories”.

Fasadbilden: hipp engelsk discjockey, numera verksam i New York, har gjort ett album med superhiten ”Uptown funk” (etta i USA och England) och ett par andra låtar som kommer funka på dansgolv.

Tar man sig däremot tid att under ett par veckor inspektera bygget mer i detalj – albumet gavs ut 13 januari – upptäcker man hela tiden nya detaljer. Mark Ronson har samlat musiker som gitarristen Carlos Alomar (David Bowies bästa album) och keyboardisten och låtskrivaren Jeff Bhasker (Kanye Wests bästa album). Han har också rekryterat en hygglig munspelare i Stevie Wonder.

”Uptown special” är till största del inspelat i Royal Studios i Memphis, hemvist för Hi Records, där soulhistoriens svängigaste låtar spelats in. Som sångerska på en låt har han satsat på dottern till en predikant i Memphis som sjunger, den helt okända Keyone Starr, som sjunger som Evelyn ”Champagne” King.

Lyssnar man på albumet i sin helhet hör man också att Mark Ronsons allra största influens är Steely Dan och i synnerhet albumet ”Aja” (1977).

Nio av albumets texter är skrivna av Pulitzer Prize-författaren Michael Chabon. De miljöer som Chabon skissar upp, med inledningsrader som ”In the back room of El Mago Casino”, är rena hyllningar till Steely Dans subversiva värld: högt IQ, låg moral, svart humor. När man hörde man en poplåt referera till pengar som dukater (venetianska guldmynt)?

Samtidigt går det alldeles utmärkt att inte lyssna på texterna alls utan bara ryckas med av ett album lika svängigt och superbt arrangerat som funkarkitektoniska mästerverk som Earth, Wind & Fires ”Spirit” (1976) och Stevie Wonders ”Songs in the key of life” (1976).

Vid nästa Grammygala, 31 januari 2016, kommer vi att få se Mark Ronson gå upp på scenen flera gånger.

Jan Gradvall

Beldina
Intermission EP
Kiss Kiss Records
Betyg: 4

På ett av de bästa spåren på sitt album ”För livet till döden” tog Timbuktu sånghjälp av två sångerskor, Seinabo Sey och Beldina. Vi vet i dag vilken kapacitet det finns i Seinabo Sey.

Nu är det även hög tid att Sverige och världen upptäcker Beldina från Rissne, även hon en soulkraft som inte är intressant av retroklanger utan har sin GPS inställd på framåt. En referens är Drake, en annan Joni Mitchell.

Namnet på EP:n, ”Intermission”, syftar på den långa pausen mellan delar av en föreställning. Beldina säger själv: ”När du är på en pjäs eller en konsert orsakar mellan pausen publiken att återvända till verkligheten. Du kanske har några missade samtal, fortfarande upprörd över att du hamnade i bråk med din älskare innan du gått ut och i princip fångar livets frågor upp dig så fort lamporna tänds. Det är så jag känner för min EP, den påminner dig om livet, kärlek, att vara ensam och att det gör ont ibland. En bitterljuv melodi.”

Som lyssnare sitter man kvar och håller tummarna för att andra akten börjar snart.

Jan Gradvall


Björk
Vulnicura
One Little Indian
Betyg: 4

Björk fyller 50 år i november. Lyssnar man igenom hennes livsverk blir det allt tydligare vad som är hennes huvudinstrument – stråkar.

Björk framstår mer och mer som en enkvinnas symfoniorkester. Hennes stråkbaserade kompositioner böljar fram och tillbaka likt ett sädesfält där vinden kommer åt. Hon använder också sig själv nästan som ett stråkinstrument, med sina egna erfarenheter som klangbotten.

”Vulnicura” är en pendang till ”Vesperine” (2001), ett album präglat av förälskelse, sex och hennes spirande förhållande med konstnären Matthew Barney. ”Vulnicura” speglar samma förhållandes slut och den lilla familjens splittring.

Björk är skoningslöst uppriktig när hon dissekerar deras förhållande med skalpell:

Is there a place
Where I can pay respects
For the death of my family
Show some respect
Between the three of us
There is the mother and the child
Then there is the father and the child
But no man and a woman
No triangle of love


Några låtar är till och med tidsmärkta, ”sex månader efter” och ”elva månader efter”. Björk har med ”Vulnicura” gjort sin motsvarighet till skilsmässoalbum som Marvin Gayes ”Here,my dear” (1978) och Richard & Linda Thompsons ”Shoot out the lights” (1982). Det gör ont att lyssna.

Jan Gradvall