Krönika, DI Weekend

Weekend 30 januari

Krönika

Jan Gradvall

Allting går till mobilen. Oavsett om man sysslar med journalistik, information, kommunikation eller försäljning, så har det blivit helt nödvändigt med aktiv närvaro i människors mobiltelefoner.

Mobilen är det första vi sträcker oss efter när vi vaknar, det sista vi håller i när vi med huvudet mot kudden ställer in alarm för väckning. Mobilen är numera det som jag ser att 90 procent av alla läser när jag åker buss och tunnelbana.

Om jag som journalist inte finns i deras mobiltelefoner, då är chansen stor att jag inte är närvarande i deras liv överhuvudtaget.

Ingenting av detta är förstås något nytt. Inte minst i tidningsbranschen och reklambranschen är alla väl medvetna om utvecklingen.

Många företag försöker lösa det genom att lansera en app. Alla på möten älskar den idén. ”Vi gör en app!” är det nya ”Vi gör en snygg hemsida!”.

Men cirka 80 procent av alla appar som utvecklas för dyra pengar laddas aldrig ned överhuvudtaget (källa: Adeven och Adjust) utan blir vad som i branschen kallas zombieappar.

Det effektivaste sättet att nå fram med information och budskap är därför göra det genom det fåtal appar vi faktiskt använder, vilket för en majoritet av oss innebär appar som Facebook, Twitter, Instagram och Vine.

Inte heller detta är en nyhet. Andelen reklam som möter oss i sociala medier bara ökar. Enligt Forrester Research spenderade företag i USA i fjol 8,2 miljarder dollar på marknadsföring i sociala medier.

Samtidigt är det i sociala medier som vi hatar reklam mest av allt.

Att mitt bland inlägg från ens vänner och bekanta mötas av ett sponsrat inlägg är som att i sitt hem höra dörrklockan ringa, förväntansfullt öppna och sedan mötas av någon i röd Siba-slipover och Ronald McDonald-skor som tränger sig in, rövar sig ned i din soffa och dricker upp ditt Gevalia.

Så vad är lösningen? Svar: att se till att det är dina vänner som ringer på i stället.

Fotografen Sam Ciurdar har blivit populär på Instagram för sina vackra naturbilder. Under en vandring i Kanada lade han upp en bild på en kaffemugg från märket Tim Horton’s.

Kaffetillverkaren noterade hur populär blev bilden hos Sam Ciurdars följare (just nu 37 500), kontaktade honom och skrev kontrakt om att han ska lägga ut såna bilder regelbundet. Bilderna tar Sam Ciurdar själv, var han vill, hur han vill; Tim Horton’s har ingen kontroll över det visuella.

I en artikel om marknadsföring i sociala medier i Financial Times säger Marco Hansell, chef för byrån Speakr, att detta är nyckeln. Företag är nervösa för att släppa kontrollen, men i den ständigt föränderliga världen av sociala medier så är kontroll en illusion: ingen kan längre kontrollera sin framtoning.

I New York finns ny en byrå, Laundry Service, som skrivit kontrakt med över tusen privatpersoner på Instagram, med det enda gemensamt att de har många följare. Bland de företag som väljer att anlita dem finns Disney, ölmärket Stella Artois och modeskaparen Michael Kors.

Många svenska modebloggare jobbar redan på detta sätt. En bild med ”Titta vad jag köpt” kan i själva verket betyda ”Titta vad jag får betalt för att visa upp”.

Man kan tycka vad man vill om det moraliska i detta, men det pågår och kommer bara att öka. Naturfotografen tycker det är toppen med lite extrapengar. Hans antal följare har inte minskat efter smygreklamen utan tvärtom ökat.

Vad som däremot kan slås fast är att källkritik börjar bli så viktigt för att navigera i den nya medievärlden att det borde bli ett ämne i skolan.

(slut)


GRADVALLS VAL

JAZZ 1
Charlie Parker, ”Yardbird Suite: The Ultimate Charlie Parker Collection” (Rhino). Efter att ha sett ”Whiplash” (se notis) har jag ännu en gång ringt på hemma hos Charlie Parker. Djungel med samlingsalbum, välj detta, ej på Spotify.

JAZZ 2
Kenny Graham, ”The small world of Sammy Lee” (Trunk). Engelske samlaren Jonny Trunk har sherlockholmesspårat fram mastertejperna till svartvit London-film från 1963. Musikalisk tidsmaskin, som att förflyttas till bakgata i Soho.

JAZZ 3
Thelonious Monk, ”Round midning: The complete Blue Note Singles 1947-1952” (Blue Note). Jazz har kommit att betraktas som albummusik, men denna underbara samling lyfter fram 78-varvare, gjorda för att spelas på barer.

+

BONUS NR 1:

Den bästa låten om vikten av att träna har gjort av excentriska duon Sparks. I ett spår på mästerverket ”Lil’ Beethoven” upprepas en fråga och ett svar in absurdum för att understryka poängen: ”How do I get to Carnegie Hall? Practice, man, practise”.

Om du vill bli bra, finns inga genvägar. Du måste bara öva, öva, öva.

Sparks-raderna summerar den femfaldigt Oscarnominerade ”Whiplash” som får svensk biopremiär nästa fredag.

Titeln har ingenting med whiplash-skada att göra utan är hämtad från en gammal storbandsjazzkomposition av Hank Levy som har en nyckelroll i filmen.

Filmen handlar om en ung jazztrummis som kommer in på ”den bästa musikskolan i USA”, det fiktiva Shaffer Conservatory. Hans extremt krävande lärare på skolan spelas av JK Simmons, vinnare av Golden Globe och med stor chans att även vinna Oscar för bästa biroll.

JK Simmons upprepar samma otäcka Dr Jekyll & Mr Hyde-växelspel som gjorde honom oförglömlig som intern i fängelseserien ”Oz”. Ingen i världen gestaltar sadism lika isande.

”Whiplash” kan kallas för en musikalisk motsvarighet till den gamla svenska klassikern ”Hets”. Den Buddy Rich-besatte ynglingen är Alf Sjöbergs elev, JK Simmons är Stig Järrels lärare.

Jazztrummande ligger plötsligt i tiden. Märkligt nog är ”Whiplash” en av två Oscarnominerade filmer i år med jazztrummande i fokus: den andra är ”Birdman”.

Även om ”Whiplash” är full av jazz – kompositioner av Duke Ellington, många referenser till Charlie Parker – kan det diskuteras vilken filmen ger av musikformen. Flera amerikanska jazzmusiker har varit kritiska för att den lägger för mycket fokus på drillande och snabbhet.

Oavsett vilket är det en svårförglömlig och genunint originell film om priset man får betala för att bli bra. Scenerna där ynglingen sitter med blodiga händer, utan tid för något liv i övrigt, och tvivlar på om det verkligen är värt det – varför ger jag inte upp? – har paralleller i alla yrken.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Vilken podcast stillar ens abstinens när man lyssnat klart på alla avsnitt av ”Serial”?

Svar: ”Working, en podcast gjord av nättidningen Slate, visserligen totalt olik ”Serial” till upplägg och innehåll, men lika berikande vad det gäller fakta och oväntade tankebanor.

”Working” är en podcast om arbete. Om vad människor egentligen gör under sina arbetsdagar.

Under sommaren 2014 intervjuade journalisten David Plotz 17 amerikaner om deras arbetsdagar. Upplägget är exakt detsamma i varje intervju. Första frågan är: ”Vad är ditt namn och vad gör du?”

Resultatet är märkligt intressant att lyssna på. Nästan alla öppnar sig när någon på allvar är intresserade av vad vi faktiskt gör på dagarna.

Urvalet av människor och yrken är bredast tänkbara. Jag rekommenderar särskilt läkaren (en fantastisk kvinna i ett fattigt område i Washington), rektorn på en låginkomstskola i Texas, kyparen i Los Angeles och programmeraren på Google. När hon får frågan om hon kan läsa kod lika enkelt som skriftspråk svarar hon: ”Kod är enklare, där man slipper man dubbelbetydelser”.

Jan Gradvall

 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.