Skivrecensioner, DI Weekend

White Lung
Deep fantasy
Domino/Playground
Betyg: 4

Perfect Pussy
Say yes to love
Captured Tracks/Playground
Betyg: 4

Mannequin Pussy
Gypsy pervert
Tiny Engines
Betyg: 4

Uttrycket Cut to the chase har rötter i stumfilmsepoken. I stället för att tråka ut publiken med utdragna scener så fick regissörer rådet att klippa till det alla väntade på. I dag betyder uttrycket: Slösa inte bort vår tid. Eller som jurister säger: Kom till sak.

Ingen musikgenre har förstått detta bättre än punken. Snart 40 år efter att punken uppstod så är genren fortfarande lika vital. Mycket tack vare sina tre ideal: snabbt, snabbare, sjuktjävlasnabbt.

White Lung, Perfect Pussy och Mannequin Pussy är tre extremt effektiva amerikanska punkband. Alla tre har kvinnliga sångerskor som förvaltar den ”skrik med hjärtat”-tradition som skapades av Poly Styrene i London och sedan blommade ut med Kathleen Hanna i USA.

Av de 10 låtarna på White Lungs album är ingen längre än 2.47 minuter. Ändå är Vancouver-gruppen, nu verksam i Los Angeles, den mest långrandiga i det här sällskapet.

Perfect Pussy från Syracause, New York, klockar in hela sitt album på 24 minuter. Allra snabbast är Mannequin Pussy från Philadelphia som bränner av 10 låtar på 18 minuter.

White Lung, med furiösa sångerskan Mish Way, är musikaliskt virtuosa. Produktionen är briljant, exakt så här ska rockmusik låta. Övergången från spår 1 till 2, när låten ”Down it goes” brakar igång nästan helt utan paus är bland det snyggaste jag hört under de 40 år jag lyssnat på punk. Gitarristen Kenneth William är också en exceptionell begåvning, med ett sätt att måla med gitarren som påminner om John McKay i tidiga Siouxsie & The Banshees.

Alla tre banden har sin värdegrund i feminism och jagtaringenskit. När Meredith Graves i Perfect Pussy sjunger ” You don’t know shit about me” sammanfattar hon hela albumet. Perfect Pussy spelar snabbt, med medvetet burkigt ljud och ger även plats för atonala ljudexperiment som låter som statisk elektricitet eller det som Don DeLillo kallade white noise.

Mannequin Pussy är snabbast av dem alla. Tempot får Buzzcocks att låta som Mats Paulson. Precis som hos Buzzcocks döljer de också fina poplåtar långt där inne i dånet. Lyssna till exempel på den 59 sekunder korta ”My baby – axe nice”. Sångerskan Marisa Dabice återkommer hela tiden sex och har humor. Hennes låt om klitoris har titeln ”Clit Eastwood”.

Att i januarimörkret lägga in dessa tre album på shuffle i sin mobil gör transportsträckorna snabbare och vardagsrutinen mer uthärdlig.

Jan Gradvall

Meghan Trainor
Title
Sony
Betyg: 4

Ingen kan förutse någonting. Det är ganska bra sammanfattning av både mediebranschen och popbranschen.

När 2014 inleddes betraktades Meghan Trainor som en lovande ung låtskrivare (hon skrev till bland andra countrygruppen Rascal Flatts) som inte var tillräckligt trådsmal och blaserat dryg för att själv lyckas som artist. När året var slut var det hon, som i konkurrens med Taylor Swift , hade gjort 2014 års allra största låt i USA, ”All about that bass”.

När jag skulle intervjua Per Gessle på scen på Bokmässan i höstas hade han svårt att koncentrera sig när vi skulle gå igenom frågor. Hela tiden satt han och nynnade samma refräng om och om igen: ”All about that bass, all about that bass, all about that bass”.

Meghan Trainor, som fyllde 21 två dagar innan julafton, liknar ingen annan samtida artist. Hon har en käck utstrålning, med ett obekymrat tandkrämsleende, som påminner om 1960-talets svensktoppstjärnor. Hennes influenser sträcker sig tillbaka svunna epoker med schlager, doo wop, samtidigt som hon också lyssnat mycket på karibisk musik som soca, kaiso och calypso.

Hennes favoritalbum under uppväxten var Phil Collins soundtrack till den tecknade Tarzan-filmen från 1999. Att hon dessutom har mage nog att berätta detta för journalister säger en del om hur lite hon bryr sig om offsideregeln för coolhet.

Hon har en fantastisk talang för att skriva refränger och hookar. Hon fick sitt skivkontrakt efter att för skivdirektören L.A Reid ha spelat ”All about that bass” på ukulele. På debutalbumet finns fler refränger som går att vissla första gången efter att man hört dem.

Jan Gradvall