Krönika, DI Weekend
Weekend 5 december
Krönika
Jan Gradvall
Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet. Med detta citat ringade i bakhuvudet inledde jag min musikbevakning i januari 2014.
Som manlig musikskribent är jag, vare sig jag själv väljer att se det eller inte, en del av mansdominansen i musikbranschen. Snedfördelningen är särskilt tydlig hos skivbolag, musikförlag, konsertarrangörer men även bland musikbevakare.
Under 60 år är det män som skrivit rockhistorien. Det är de fotspåren jag trampar i. Jag är en del av problemet.
Den första januariveckan 2014 inledde jag därför med att i DI Weekend enbart recensera album av kvinnliga artister. Det är ett grepp jag upprepat flera gånger under året, utan att påpeka det. Att nästan ingen har noterat det ser jag som positivt: urvalet får aldrig kännas sökt.
Under hela året har jag gjort mig själv medveten om mitt urval. När jag nu i december summerar så ser jag förändringen: under 2014 har jag recenserat album med 47 procent kvinnliga artister och 53 procent manliga.
Det är inte idealiskt, men plocka fram en svensk dagstidnings recensionssidor och börja räkna. Vad man upptäcker är att, vecka efter vecka, är det besvärande ofta som andelen album med kvinnliga album ligger under 25 procent.
Vad det gäller musikintervjuer för DI Weekend har jag under 2014 intervjuat 100 procent kvinnor: Lorde, Lykke Li, First Aid Kit, Titiyo, Zara Larsson. Jag ska nästa vecka prata med Tove Styrke.
När jag i somras hade semester överlät jag detta utrymme i DI Weekend till tre vikarier jag själv valt ut, alla tre var kvinnor.
Jag har skrivit på och verkat enligt uppropet #TackaNej, vilket innebär att man tackar nej till att medverka i paneler med enbart män. Motto: ”kompetens måste gå före”.
Det höll fram till en litteraturfestival i Cheltenham i oktober där jag och tre andra män satt på en scen och pratade om ABBA:s fotobok. I Sverige hade det, med rätta, lett till protester. I England reagerade ingen ens, ett tecken på hur mycket som trots allt hänt i Sverige.
När jag sitter med i jurygrupper som Swedish Music Hall of Fame, Grammis och Musikförläggarnas pris är fördelningen är 50/50 mellan män och kvinnor. Att där ha samma skeva fördelning som i svenska bolagsstyrelser är numera otänkbart, även för män. Ingen vill stämplas som gubbe.
Min egen bevakning är en liten krusning på ytan jämfört med betydligt viktigare initiativ som inletts i musikbranschen under 2014.
I september startades Skapelsen, ett projekt från SKAP, Sveriges kompositörer och textförfattare, där man på en sajt och i en podcast ”skriver om musikhistorien – för en annan framtid”.
Unga musiker och skribenter blir genom Skapelsen.com varse om att det under alla decennier funnits lika många bra kvinnliga musiker som manliga, även om det inte alltid synts i den mansdominerade bevakningen.
I januari 2015 startar REC Collective, en gratis kurs i musikproduktion som hålls i Spotifys lokaler. Syftet är att kvinnliga låtskrivare ”ska ta kontrollen över det sista avgörande steget i skapandet – produktionen”.
Bakom initiativet REC Collective står Nina Nestlander på Sweden Music (även manager åt Seinabo Sey), Jessica Brandt och Linnea Bengtsson på Universal Music Publishing samt musikern Oskar Linnros.
Oskar Linnros säger: ”Musikproduktion är ett språk. Att lära sig grunderna i det språket är att göra sig oberoende. Det är ett sätt att finna – och senare kunna återuppfinna – sig själv som skapare. Vi vill peppa våra deltagare att behålla makten själva”.
(slut)
GRADVALLS VAL
SKRIVMASKIN
Facit Privat, ljusblå. Filmatiseringen av ”Gentlemen”, biopremiär i dag, inleds med att huvudrollsinnehavaren – som ser exakt ut som en ung Klas Östergren – börjar knacka fram berättelsen på samma maskin Östergren själv använder.
BIOHUNGER
”Gentlemen” kommer leda till ett uppsving för klassiska Stockholmsrestauranger som behållit sin originalinredning. Filmscenerna från ställen som Tennstopet, Zum Franciskaner och Ritorno är en krogporr.
LÅT
Elton John, ”Song for guy”. Det är mycket jazz i ”Gentlemen” men också låtar av Bob Dylan, Bee Gees och, i synnerhet, denna allt annat än lugubra instrumental av Elton John. Utgiven på singel 1978, aktuell när Östergren skrev.