Krönika, DI Weekend

Weekend 5 november

Krönika

Jan Gradvall

Det är textrader många av oss har i ryggraden. ”The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive. Everybody’s on the run tonight, but there’s no place left to hide”.

Om man tar Springsteens i grunden dystopiska textrader till ”Born to run” och i stället placerar dem i rymden, så har man grundförutsättningarna för vinterns märkligaste film och vår tids mest växande diskussionsämne.

Filmen heter ”Insterstellar” och har premiär i dag i både USA, Sverige och resten av världen. Diskussionsämnet är kosmologi, vetenskapliga studier inom astronomi och fysik om universums uppkomst och utveckling.

Förra veckan blev Bruce Springsteen intervjuad i New York Times om sina läsvanor. En del svar var förväntade. Att Springsteen läser de stora samtida amerikanerna, Philip Roth, Cormac McCarthy och Richard Ford, är i linje med hans eget berättande. ”Jag älskar sättet som Richard Ford skriver om New Jersey”.

Mindre väntat var att Bruce Springsteen också läser mycket om kosmologi. Han nämner fysikern Dennis Overbyes ”Lonely hearts of the cosmos” från 2001 som den bok som väckte hans intresse.

Springsteens säger till New York Times: ”Jag tycker det är befriande att läsa om män och kvinnor som kämpar med att besvara de djupaste frågor vi kan ställa oss själva. Det ger perspektiv till mina egna små problem, vad nu de kan vara”.

Det är därför inte osannolikt att Springsteen kommer vara en av de hundratusentals amerikaner som i dag köar för att se kosmologifilmen ”Interstellar”.

Om man tar Holland Tunnel, tunneln mellan uppgivenhetens New Jersey och hoppets Manhattan, och byter ut den mot Albert Einsteins maskhål, tunnlar genom tiden, får man ”Interstellar”.

Christopher Nolans film är årets mest förhandshajpade. Vad som kommer att komma som en chock för många är dock insikten att Nolan bränt en hemlig budget som IMDB uppskattar till en närmare en miljard kronor på vad som i själva verket är en tre timmar lång diskussion om relativitetsteorin och vakuumfluktuationer (nej, jag visste inte heller vad det var innan jag googlade) som hämtad från Nobeldagens intervju med fysikpristagaren.

Mycket av det som händer i ”Interstellar” – bland annat en landning på en planet som ligger så nära ett svart hål att varje timme där innebär sju år i jordeliv för astronauterna – kommer av många att avfärdas som nonsens. ”Saturday night live” kommer tacksamt att kunna parodiera ”Interstellar” till årets slut.

Men faktum är att allt det mest osannolika i filmen är baserat på modern vetenskap i Stephen Hawkings fotspår.

För att vara vetenskapen trogen anställde Christopher Nolan den teoretiske fysikern Kip Thorne, 74, som rådgivare.

Kip Thorne har varit så central i Stephen Hawkings liv att han dyker upp som karaktär i en spelfilm om Stephen Hawking som i USA har premiär samma vecka som ”Insterstellar”. Filmen heter ”The theory of everything” och går upp i Sverige i slutet av januari.

Att det kommer två filmer samtidigt om kosmologi är ett tecken på att många fler än Springsteen är tagna av vad som har paralleller till religion.

Anne Hathaway, som spelar en vetenskapsstudent i ”Interstellar”, citerar Albert Einstein när hon intervjuas i Time Magasin: ”Science without religion is lame. Religion without science is blind”.

(slut)

GRADVALLS VAL

RADIO
Teologiska Rummet, P1. Senaste avsnittet, ”Magi i en avförtrollad värld”, utgörs av en mycket intressant diskussion med en religionshistoriker och en filosof som har flera paralleller till ”Interstellar”, utan att filmen nämns.

DOKUMENTÄR
”The Dust Bowl”. Pensionärerna i ”Interstellar” som berättar om torkan och de sandstormar som ödelagt deras grödor är hämtade från verkliga livet. De medverkar i Ken Burns dokumentär från 2012 om 1930-talets mellanvästern.

SOUNDTRACK
”Interstellar”. Hans Zimmer har gjort fantastiska soundtrack till alla Christopher Nolans filmer, i synnerhet ”Inception” (med Johnny Marr). Med ”Interstellar” överträffar tyske filmmusikmästaren sig själv. Bombastiskt är bara förnamnet.

+

BONUS NR 1:

Standardförskottet för en debuterande svensk romanförfattare ligger i dag på runt 40 000 kronor. Detta för vad som ofta rör sig om minst ett års arbete. Vi går mot en kulturvärld där det i allt högre grad handlar om vilka som har råd att skriva. Både vad det gäller böcker och journalistik har arvodena sjunkit så lågt att det inte längre går att leva på skrivande.

Det är med bakgrund av detta man ska försöka smälta att Lena Dunham fick 27 miljoner kronor i förskott för sin debutbok. New York är bokstavligen en annan värld.

Endast tre veckor efter att den gavs ut i USA ges nu Lena Dunhams ”Not that kind of girl” ut på svenska (Norstedts), med bibehållen engelsk originaltitel.

Det är förstås omöjligt att leva upp till den sortens hype som förskottet ledde till. 28-åriga Lena Dunham, åttafaldigt Emmy-nominerad för tv-serien ”Girls”, är också smart nog att inte ens försöka.

I stället för en braskande roman, eller sensationslysten självbiografi, så består hennes debutbok av en samling personliga och ganska lågmälda essäer, tydligt inspirerande av hennes idol Nora Ephron

De två blev också vänner något år innan Nora Ephrons chockerande plötsliga död 2012. Lena Dunham tillägnar också boken Nora Ephron.

Rent språkligt är hon också tydligt Ephron-influerad, med en vass, flyhänt New York-prosa som doftar både dagstidningspapper, bibliotekssalar och frisörsalonger.

”Not that kind of girl” inleds med ett citat av Flauberts ”Madame Bovary” – en andlig föregångare till ”Girls” – och avslutas med att Dunham tackar Taylor Swift för alla hennes sånger. Den spännvidden är typisk för en bok som rekommenderas till alla.

Vid sidan av Caitlin Morans ”Konsten att skapa en tjej” (ges ut 14 november) är Lena Dunhams ”Not that kind of girl” en av vinterns stora läsupplevelser.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:


Jag gick in för att köpa en bok. Jag gick därifrån med fyra.

Strand Bookstore på Broadway är en av världens mest kända bokaffärer. Grundad 1927, med alla år synliga i golv och väggar, känns den som en fristad från samtiden. Patti Smith och Tom Verlaine har jobbat där. Dagens unga expediter kommer förmodligen låta höra tala om sig på liknande sätt.

Strand är samtidigt nytänkande vad det gäller presentationen av böcker. När jag skulle köpa Lena Dunhams signerade bok (se annan text) låg den mitt på ett bord fylld av andra böcker som Lena Dunham själv valt ut.

Under rubriken ”Lena Dunham’s Bookself” presenterar Strand både i butiken och på nätet ett 30-tal av Lena Dunhams egna favoriter. Det är allt från klassiker som Flauberts ”Madame Bovary” (citerad i hennes egen bok) och Graham Greenes ”Brighton Rock” till kokböcker, serier och poesisamlingar.

Ett väldigt smart sätt att båda författaren presentera sina egna böcker i ett sammanhang och för läsare att göra nya upptäckter.

Jan Gradvall

OBS! De texter som jag i efterhand lägger ut på nätet som en bonus är mina oredigerade original. Den kan förekomma skrivfel som rättades till i den tryckta versionen. Hojta gärna till om du ser något som är fel.