Krönika, DI Weekend

Weekend 31 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Ny teknik skapar nya förutsättningar för kulturkonsumtion. Det är naturligtvis en självklarhet. Ändå märks det väldigt lite av denna insikt i kulturdebatten.

Själva sinnebilden av optimal svensk kulturkonsumtion är fortfarande någon som sitter i en länsfåtölj, spelar blockflöjt, läser inbundna romaner och ofta går på teater.

Allt som avviker från det anses vara ytligare och mindre uppbyggligt. Kulturkonsumtion som inbegriper elektricitet misstänkliggörs överlag. God och uppbygglig kultur ska år 2014 fortfarande helst vara unplugged.

I nya numret av tonsättarföreningen Stims utmärkta medlemstidning finns en mycket intressant artikel av journalisten Pia Runfors om hur streaming förändrat vårt sätt att lyssna på musik

I artikeln hänvisas till en ny studie gjord av Oslo Universitet som kartlägger vårt lyssnande. Inte vilken sorts musik vi lyssnar på utan hur vi lyssnar när vi lyssnar.

Genom utvecklingen från stenkakor, vinyl, kassetter, cd-skivor och fram till streamad musik har det blivit lättare och lättare att byta låt. Om vi inte har lust att lyssna färdigt kan vi på en millisekund hoppa vidare genom att bara trycka på skip-knappen.

Studien från Oslo Universitet visar att en genomsnittlig lyssnare i dag trycker på skip-tangenten hela 14,5 gånger i timmen. Var fjärde minut.

24 procent av låtarna skippas inom fem sekunder, 35 procent inom 30 sekunder. Endast hälften av låtarna spelas till slutet.

Den svenska kulturvärldens ryggradsreflektion på denna undersökning kommer förstås att vara akut förfäran. Rubrikerna skriver sig själva: Klicksamhället förstör musiken! Ytligheten tar över! Koncentrationen hos de unga sviker!

Om man däremot lugnar sig lite så inser att man att detta också innebär en fantastisk möjlighet. Möjligheten att upptäcka fler låtar, fler sorters musik, har blivit oändligt mycket större. Genom ett klicka kan man inte bara byta album utan tidsepok, världsdel och genre.

När jag tog del av undersökningen insåg jag också att det är precis så här jag själv uppdaterar mig på ny musik och egentligen alltid har gjort.

Under cd-eran kunde jag aldrig sätta mig och lyssna igenom de 50 cd-skivor jag fick med posten varje vecka från början till slut. Lika lite som jag i dag kan lyssna igenom de 15 000 nya låtar som Spotify lägger upp varje dag.

Däremot kan jag tack vare skip-tangenten mycket lättare få överblick över utbudet och upptäcka sådant jag annars hade missat.

För några veckor sedan besökte jag Jönköpings stadsbibliotek och blev intervjuad om mina böcker av bibliotekarien Mårten Gustafsson. I samtalet kom vi in på debatten om den försämrade läsförmågan i Sverige, i synnerhet hos unga pojkar.

Mårten Gustafsson mindes en forskare på Bokmässan 2012 som gick tvärtemot alla andra röster i debatten om hur man skulle uttyda resultatet av den stora litteraturutredning som presenterades den hösten.

Forskaren sade att han inte alls var övertygad om att det allra viktigaste för hans egna barn var att bli bättre på att kunna läsa koncentrerat under långa stunder. För hur ser samhället ut i dag? Har det inte blivit lika viktigt att också snabbt kunna scanna av ett myller av textflöden för att kunna sortera ut det mest relevanta?

Att på nätet skumma sig igenom rubriker, ingresser, bilder, låtar behöver inte vara negativt. Det kan tvärtom vara den egenskapen som morgondagens arbetsplatser efterfrågar i högre grad än att tålmodigt ta en sak i taget.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FOTO
”Studio 54 av Hasse Persson”, Galleri Andersson/Sandström, Stockholm + bok på Max Ström. Hasse Perssons bilder från 1970-talets reportage av Bobo Karlsson och Mats Olsson fick mig att intensivt längta till New York.

ROMAN
Mats Olsson, ”Straffa och låta dö” (Norstedts). När jag läst deckare har jag alltid gjort för språket snarare än morden. Meningarna här vibrerar på samma sätt som hos de bästa: Mickey Spillane, Charles Willeford, Raymond Chandler.

KONVOLUT
Taylor Swift, ”1989”. Cd-omslag är en utdöende konstform men detta konvolut är lika smart och kärleksfullt som låtarna. Bilaga med polaroidbilder. Två av dem visar Taylor med Shellback & Max Martin (nästan aldrig på bild).

+

BONUS NR 1:

En av de mest ojämställda verksamheter som finns är filmmusik. En undersökning gjorde för några år sedan visade att av de 500 mest inkomstbringande Hollywoodfilmerna hade endast 2,4 procent soundtrack av kvinnliga kompositörer.

Det finns några lysande undantag. Lisa Gerrard, en australisk musiker som samarbetade med Hans Zimmer på det suveräna soundtracket till ”Gladiator”. Rachel Portman, en brittisk kompositör med lång meritlista, som Lasse Hallström jobbat med på ”Ciderhusreglerna” och ”Chocolat”.

I övrigt: män, män, män.

Det är ur detta perspektiv man ska ta in vidden av att Lorde fått ansvara för hela soundtracket till den nya ”Hunger Games”-filmen, ”Mockingjay Part 1”, som får svensk premiär 17 november.

Lorde är en 17-åring från Nya Zealand som porträtterades i en omslagsintervju i DI Weekend i maj.

Parallellt med sin världsturné har Lorde skrivit ny musik till filmen samt framförallt även varit curator för hela soundtracket. Lorde har fokuserat på kvinnliga artister, bland dem svenska Tove Lo (som hon hyllade i DI Weekend-intervju) som bidrar med nyskrivna ”Scream my name”.

Soundtracket till ”Mockingay Part 1” kan bli lika stort som filmen. Lorde och Tove Lo kan bli etta på Billboard.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Ingenting behöver tilläggas om hur många enastående bra tv-serier som HBO producerat. Vad som dock förenar alla HBO:s största dramaserier – ”Sopranos”, ”Six feet under”, ”The Wire”, ”Deadwood”, ” ”Boardwalk empire”, ”In Treatment”, ”Game of thrones” – är att alla är skrivna och regisserade av män.

De enda undantagen finns på komedisidan med serier som ”Sex and the city” och ”Girls”.

Nu kommer dock slutligen en dramaserie på HBO med kvinnlig manusförfattare, kvinnlig regissör (Lisa Cholodenko, ”The kids are allright”), kvinnlig producent, kvinnlig romanförlaga och kvinnlig huvudroll.

”Olive Kitteridge” får svensk premiär på måndag 3 november på både C More och HBO Nordic (det är dagen efter USA-premiären).

Förlagan är en roman av Elizabeth Strout som fick Pulitzer-priset 2008 och egentligen består av 13 sammanflätade noveller. Tonen i serien påminner också verkligen om en samtida nordamerikansk roman. Under 25 år får vi följa en matematiklärarinna i lövrika Maine och hennes relationer till sin make, sin son och hela staden.

Frances McDormand är briljant i huvudrollen. Hon har också producerat serien tillsammans med manusförfattaren Jane Anderson.

Jan Gradvall